Texter framslamrade av Trygve Söderling




Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 3. Republiken A–L (2011)

BLF:s webb-publicering i december 2014

Christer Kihlman. Biografi


Christer Kihlman blev en av de färgstarkaste och mest framgångsrika bland de författare och opinionsbildare som gav 1960- och 70-talens kulturklimat en prägel av uppbrott och omvärdering. Romanerna Se upp Salige! (1960), Den blå modern (1963) och Dyre prins (1975) samt essäboken Människan som skalv (1971) utmanade erotiska och politiska tabun. Genom att med konstnärlig kraft ta upp sociala orättvisor och oförskräckt skildra motiv som homosexualitet, alkoholism och familjetragedier har Kihlman provocerat till debatt och ökat förståelsen för den subjektiva verkligheten bakom de sociala fasaderna. Alla Kihlmans prosaverk har getts ut även i Sverige samt översatts till finska.

Christer Kihlman föddes i en högborgerlig och mycket kulturell miljö. Hans farfars far Alfred Kihlman var en välbärgad finansman, farfadern Lorenzo Kihlman hög ämbetsman, fadern Bertel Kihlman kontorschef, vice vd, översättare och författare. Christer Kihlman har talat om ”vackra barndomssomrar och högläsning”, men också om en fundamental brist på tillit i relation till modern. Det blå klänningstyget i titeln på Den blå modern tillhörde enligt Kihlman i verkligheten ”något av våra hembiträden”.

Kihlman började skriva dikter och noveller under skolgången i Svenska normallyceum i Helsingfors. Efter avlagd studentexamen 1948 inledde han studier i litteratur och historia vid Helsingfors universitet. Som 21-årig studerande blev han ansvarig utgivare för skolkamraten Jörn Donners kulturtidskrift Arena (1951–54). Samtidigt debuterade han med diktsamlingen Rummen vid havet, följd 1953 av Munkmonolog, som ansluter sig till modernistförfattaren Rabbe Enckells lågmälda, centrallyriska tradition. De förebådar på inget sätt den etiska och politiska revoltör Kihlman med stor plötslighet skulle utvecklas till några år senare. Ännu i en intervju 1955 betecknar Kihlman samhället som ”någonting främmande” vars problem han intar en ”likgiltig hållning” till. ”Mycket till övers för massan och demokratin har han inte. Det är aristokratin […] – ’de bästas välde’ – han helst skulle se råda.”


En förändring inträffade samtidigt med att Kihlman under senare hälften av 1950-talet gifte sig, flyttade till en stuga i Kullo nära Borgå och framträdde som produktiv litteraturkritiker i Nya Pressen. Enligt Kihlman gav honom upplevelsen av att bli make och far en förhöjd självkänsla, samtidigt som klasskillnaderna i småstaden öppnade hans ögon för sociala orättvisor. Nu uppträdde Kihlman också som samhällsdebattör, bland annat med det uppmärksammade inlägget ”Svenskhetens slagskugga” i Dagens Nyheter 1959, där han hävdade att den borgerliga ”svenskhetsrörelsen” bar skulden till att den finlandssvenska litteraturen, enligt Kihlman, var ”snävt avgränsad” och saknade ”breda” samhällsskildringar. Politiskt identifierade sig Kihlman med dels den socialliberala gruppen inom Svenska folkpartiet, dels socialdemokraterna, som han anslöt sig till 1964.

Kihlmans romandebut Se upp Salige! (1960) uppmärksammades både som konstnärligt genombrott och som vass samhällskritik. Den tongivande recensenten Olof Lagercrantz – som Kihlman sedan tonåren kände från föräldrahemmet – hyllade boken i Dagens Nyheter. Romanen är en uppgörelse med den jante​mässiga borgerligheten i ett litet, stillastående samhälle. Vid sidan av munter strindbergsk satir är romanen en psykologiskt inträngande skildring av en förbjuden förälskelse i en minderårig. Kihlman har senare (2000) nämnt en besatthet av en 13-årig flicka vid tiden för sitt giftermål som en självbiografisk bakgrund till detta Lolitamotiv: en ”känslomässig chock” som samtidigt ”gav själva kicken” till att skriva boken.

I Kihlmans andra roman, Den blå modern (1963), skildras två bröder, den ene en alkoholiserad författare, den andre en ung homosexuell man med psykiska problem. Kihlmans mod att gestalta en svår moralisk problematik betonades i den mycket positiva kritiken i Finland och Sverige. Romanen blev ytterligare ett genombrott, och Kihlman uppfattades nu som en av Nordens främsta epiker. Som litterära förebilder har Kihlman nämnt bl.a. Thomas Mann, Fjodor Dostojevskij, William Faulkner och Eyvind Johnson.

Madeleine (1965), om alkoholism och ett äktenskapligt triangeldrama, fick goda recensioner men färre läsare, kanske för att Kihlman stilmässigt här använder en modernistisk och experimentell form med långa inre monologer. Romanen dramatiserades senare för tv.


Efter denna produktiva fas följde en förhållandevis lång paus, sex år, till nästa större skönlitterära verk. I ett öppet brev till pressen i augusti 1966 meddelade Kihlman att han avslutat sitt författarskap på grund av yrkets ekonomiska otrygghet. Den uppseendeväckande gesten resulterade i att nya stipendiemöjligheter öppnades för Kihlman men kan också ha bidragit till att påskynda utvecklandet av det statliga författarstödet i Finland.

Under slutet av 1960-talet var Kihlman en aktiv debattör bl.a. i tidskrifterna Nya Argus, Svenska Demokraten och FBT. Ett urval artiklar, där Kihlman utvecklar och motiverar sin kultursyn och sin socialistiska åskådning, utkom som Inblandningar, utmaningar 1969. En text med titeln ”Självbiografiskt” ingår. Bakgrunden till samlingen var enligt Kihlman (2000) ”att jag inte hade gett ut en bok på bra länge, utan snarare supit bort fyra år av mitt liv”.

Kihlman återkom till skönlitteraturen med Människan som skalv, tre essäer om homosexualitet, alkoholism och otrohet. Boken utkom 1971, samma år som homosexualitet avkriminaliserades i Finland. Kihlman har ifrågasatt etiketten ”bekännelse” (som förutsätter en ”synd”), men har aktivt strävat efter att ge ett intryck av utplånade gränser mellan böckernas fiktion och privatpersonen Christer Kihlmans biografi. Också kritik och publik tenderade att uppfatta boken som utlämnande, till och med skandalös. Mottagandet var återigen entusiastiskt i litterära kretsar, medan fientliga röster nu höjdes bland insändarskribenter och kåsörer. ”Något årtionde i arbetsläger hade förmodligen inte skadat den perverterade alkoholisten” ansåg en av de senare. När Kihlmans vän Henrik Tikkanen anslöt sig till ”bekännelse”-genren uppfanns begreppen ”blottarna” och ”kihlmanåtikkanen”, för motståndarna synonymer till överklassdekadens och dess litterära uttryck.

Med Dyre Prins (1975) återkommer Kihlman som bred, ”objektiv” romanberättare. Huvudpersonen, opportunisten Donald Bladh, överger sin ungdoms kommunistiska övertygelse för en karriär som minister och industriman. Hans framgångar visar sig ändå vara ihåliga. Romanen utgjorde en kulmen för Kihlmans karriär som nordisk författare. Förutom till finska översattes boken till sju andra språk, inklusive engelska och ryska. En teaterversion, Familjen Bladhs barn, sattes upp på svenska i Helsingfors 2004.


Mellan 1976 och 1984 reste Kihlman årligen i Latinamerika. Böckerna Alla mina söner (1980) och Livsdrömmen rena (1982) skildrar en äldre europeisk turists relationer med unga prostituerade män i Argentina och Uruguay. Liksom i Se upp Salige! framstår förälskelsen och dess självbedrägerier här som huvudtemat. Mottagandet av i synnerhet den första boken blev mycket blandat. Där Kihlmans arbeten under 60- och 70-​talen varit i linje med en allmän kulturell vänstervåg, var många kritiker särskilt i Sverige nu besvikna på vad de såg som en markerad frånvaro av politisk kontext. Författarkollegan Per Olov Enquist kallade romanen ”en papperssvala i högervinden”. I intervjuer har Kihlman alltid reagerat emotionellt på varje slag av ifrågasättande. Livsdrömmen rena kan dock ses som en litterärt gestaltad replik till bemötandet av Alla mina söner.

År 1986 utgav Kihlman en kort essä om en äktenskapskris, På drift i förlustens landskap. Följande år utkom romanen Gerdt Bladhs undergång, som bl.a. för vidare personer och motiv från Dyre prins. Romanen hälsades som en återkomst till den breda epiken. Samtidigt medverkade Kihlman nu för en tid med kolumner i Dagens Nyheter, Helsingin Sanomat och Ny Tid.

Kihlman var medlem av Statens litteraturkommission 1971–1973 och konstnärsprofessor 1975–1980. Två gånger har han mottagit Svenska Akademiens Finlandspris: 1976 och 2008. Tollanderska priset, Svenska litteratursällskapets i Finland stora pris, fick han 1988.


Efter flyttningen 1993 från Esbo till Finlands svenska författareförenings stipendiebostad i Borgå har Kihlman sällan förekommit i offentligheten. Ett undantag är biografin Om hopplöshetens möjligheter (2000) som Kihlman 1998 tog initiativ till, med författaren Mårten Westö som intervjuare. I volymen ingår också essän ”Svaret är nej”, ursprungligen uppförd som teatertext. I denna monolog, en fortsättning på teman i Gerdt Bladhs undergång, framstår Kihlman som en arg men vag civilisationskritiker och kulturpessimist.

Född 1930 var Christer Kihlman något äldre än den radikala 1960talsgeneration han blev en förebild för. Genom att skarpt och kritiskt granska den högborgerliga miljö han fötts till, men etiskt och politiskt tagit avstånd från, kom han att passa väl in i en epok där auktoriteter ifrågasattes av en ny medelklass. På ett produktivt sätt har Kihlman tacklat sina demoner och bearbetat konflikter i en konstnärlig prosa: ”Jag har försökt att inte vara rädd för mig själv.”

Trygve Söderling


Christer Alfred Kihlman, född 14.6.1930 i Helsingfors. Föräldrar filosofie magister Bertel Kihlman och Karin Bolinder. Gift med bibliotekarien Maja Selinda Johanna Rebecka Enckell 1956.

PRODUKTION. Dikter: Rummen vid havet (1951); Munkmonolog (1953); De nakna och de saliga (tills. med Henrik Tikkanen, 1984). Romaner: Se upp Salige! (1960); Den blå modern (1963); Madeleine (1965); Dyre prins (1975); Alla mina söner (1980); Livsdrömmen rena (1982); Gerdt Bladhs undergång (1987). Novell: Caligula (i Helena Anhava (red.) Seitsemän novellia (1963)). Essäer: Inblandningar, utmaningar (1969); Människan som skalv (1971); På drift i förlustens landskap (1986); Om hopplöshetens möjligheter (tills. med Mårten Westö, 2000). Dramatik: Kymmenen askelta kuun pinnalla (Tio steg på månens yta, sv. manus 1969); Kyss själv (tills. med Wava Stürmer, 1972); Det skall böjas i tid (tills. med Wava Stürmer, 1973); Hundarna i Casablanca (1976); SK 911 till Acapulco (tills. med Frej Lindqvist, 1978); Livets nödtorft (1987); Svaret är nej (1999). Hörspel: Främlingar (1971); Frälsaren och det glömda folket (1972). Översättning: Molière, Den girige (1982).

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Pirkko Alhoniemi, Isät – pojat – perinnöt. Bertel Kihlmanin ja Christer Kihlmanin kirjallisesta tuotannosta (1989); Christer Kihlman, Självbiografiskt. Inblandningar, utmaningar (1969); Mårten Westö & Christer Kihlman, Om hopplöshetens möjligheter. En samtalsbok (2000). Tidningsintervjuer: Dagens Nyheter 11.11.1960, Ny Tid 14.3.1995, Helsingin Sanomat 14.6.2010; tv-intervjuer på www.yle.fi/elavaarkisto/.

BLF-artikelns URN:NBN:fi:sls-5051-1416928957657


Relaterat:

DRAG PÅ PARNASSEN. Två sextiotalsstudier. Del I: Medelklass med mänskligt ansikte. Medelklassradikalism i fyra romaner av Christer Kihlman, Jarl Sjöblom, Marianne Alopaeus och Ulla-Lena Lundberg. Del II: Modernistdebatten. Sak, person och fält i en finlandssvensk litteraturdebatt år 1965. (PDF-filer)



Publicerad i Slammerarkivet 17.9.2021


SLAMMERARKIVET– hemsida