Mannens euro

Den goda nyheten är att kvinnans euro inte är 82 cent, som så ofta påstås. Snarare är den 90 cent.

Den dåliga nyheten är att mannens euro är 1 euro 10 cent.

Detta om man jämför kvinnans och mannens medellöner med allas medellön – vilket ju är den enda vettiga jämförelsen. 2010 var de siffrorna för Finlands del 2 735, 3 342 och 3 031 euro/mån.

Är inte den vanligare jämförelsen, att se mannens lön som 100 procent, som en ”hel euro”, i själva verket ett klassiskt fall av ”mannen som norm”-tänkande? Lutar sig inte 82 cent-pratet mot just den ideologi man vill motarbeta?

Den tanklösa siffran florerar inte bara i insändare, politiska program och tidningsledare, utan rentav i Statistikcentralens tabeller. Där kan man inhämta att kvinnans euro pendlat från 82 cent till 80 och tillbaka till 82 under de senaste 10 åren, hela tiden med ”mannens euro” som bas.

Varför faller också garvade statistiker i en så uppenbar fälla? Jag kan tänka mig åtminstone fem orsaker. För det första sympati med den underbetalda kvinnan. För det andra en välmenande strävan att framställa den strukturella orättvisan på ett slagkraftigt och pedagogiskt sätt. För det tredje bristande matematik. För det fjärde den kvarlevande tankefiguren om mannen som försörjaren, den egentliga mänskan, med kvinnan som det udda undantaget. För det femte en lika fantasmagorisk föreställning att allt handlar om att höja kvinnornas 82 cent till en hel euro. Konsekvensen – att männens lön och status då måste sjunka – vill man nog inte tänka ut. Säkert av populistiska skäl, vem vill ha den mäktigare parten i målet emot sig?

82-centsteorin vore korrekt i ett samhälle där en massa män men bara en enda kvinna hade lönearbete. Den är besynnerlig på en arbetsmarknad som den finländska, där en stor del av kvinnorna alltid har jobbat också ”ute”. I dag är kvinnorna 48 procent av den så kallade sysselsatta delen av arbetskraften mellan 15 och 74 år. ”Utan kvinnor stannar Finland” hävdade i tiden en kvinnoorganisation på sina t-tröjor. Ett litet för självklart konstaterande; att hävda motsatsen hade varit intressantare.

Taskig statistik men för ett gott ändamål – huvudpoängen är ju ändå att vi systematiskt får lön enligt kön? Visst, men skjuter man sig i foten med 82-centsteorin så haltar hela jämlikhetstänkandet. För övrigt är den här typen av dialektiska misstag mycket vanlig inom politiken. Andra välkända paradoxer är när ”kampen mot terrorismen” förs med hjälp av ”shock and awe” (d.v.s. ökar den sammanlagda summan av terror), när europeisk 1800-talskonst blir ”sant finländsk” eller när religionen i sina försök att kontrollera sexualiteten gör den långt intressantare än den är – kyrkan framstår som en bikini som framhäver just det den sägs dölja.

Författaren Sven Lindqvist föreslog i en bok för länge sen att man i stället för att ge folk olika mycket i lön skulle ta olika pris för samma vara i butikerna, beroende på vem som köper. På prislappen skulle alltså stå typ ”5 euro för vd:n, 100 för den ensamförsörjande städerskan”. Lindqvists poäng var att slutresultatet skulle vara exakt detsamma som i det nuvarande systemet – livet är dyrare för den fattiga – men en öppet ojämlik prissättning skulle göra klassamhället synligt och då skulle folket revoltera. Med dagens heltäckande datorisering och ID-kontroll vore Lindqvists förslag enkelt att genomföra, det är bara att programmera om kassaapparaterna. Men vi kunde också testa en variation på hans idé, räkna enbart med konsumentens kön som prisbildare. Lönerna skulle alltså vara lika för kvinnor och män (i medeltal), däremot skulle ett cirka 10-procentigt snoppavdrag respektive ett 10-procentigt mustillägg läggas på prislappen.

Hur vi motiverar skillnader och orättvisor (klass, kön och så vidare) spelar egentligen mindre roll. Huvudsaken att det är skillnad. Och att vi män fortsätter vara norm.

2011

Trygve Söderling

Publicerad i Hufvudstadsbladet 31.5.2011


	Texter framslamrade av Trygve Söderling
Publicerad i Hufvudstads-bladet 31.5 2011 som "Impuls"	Mannens euro Den goda nyheten är att kvinnans euro inte är 82 cent, som så ofta påstås. Snarare är den 90 cent. Den dåliga nyheten är att mannens euro är 1 euro 10 cent. Detta om man jämför kvinnans och mannens medellöner med allas medellön – vilket ju är den enda vettiga jämförelsen. 2010 var de siffrorna för Finlands del 2 735, 3 342 och 3 031 euro/mån. Är inte den vanligare jämförelsen, att se mannens lön som 100 procent, som en ”hel euro”, i själva verket ett klassiskt fall av ”mannen som norm”-tänkande? Lutar sig inte 82 cent-pratet mot just den ideologi man vill motarbeta? Den tanklösa siffran florerar inte bara i insändare, politiska program och tidningsledare, utan rentav i Statistikcentralens tabeller. Där kan man inhämta att kvinnans euro pendlat från 82 cent till 80 och tillbaka till 82 under de senaste 10 åren, hela tiden med ”mannens euro” som bas. Varför faller också garvade statistiker i en så uppenbar fälla? Jag kan tänka mig åtminstone fem orsaker. För det första sympati med den underbetalda kvinnan. För det andra en välmenande strävan att framställa den strukturella orättvisan på ett slagkraftigt och pedagogiskt sätt. För det tredje bristande matematik. För det fjärde den kvarlevande tankefiguren om mannen som försörjaren, den egentliga mänskan, med kvinnan som det udda undantaget. För det femte en lika fantasmagorisk föreställning att allt handlar om att höja kvinnornas 82 cent till en hel euro. Konsekvensen – att männens lön och status då måste sjunka – vill man nog inte tänka ut. Säkert av populistiska skäl, vem vill ha den mäktigare parten i målet emot sig? 82-centsteorin vore korrekt i ett samhälle där en massa män men bara en enda kvinna hade lönearbete. Den är besynnerlig på en arbetsmarknad som den finländska, där en stor del av kvinnorna alltid har jobbat också ”ute”. I dag är kvinnorna 48 procent av den så kallade sysselsatta delen av arbetskraften mellan 15 och 74 år. ”Utan kvinnor stannar Finland” hävdade i tiden en kvinnoorganisation på sina t-tröjor. Ett litet för självklart konstaterande; att hävda motsatsen hade varit intressantare. Taskig statistik men för ett gott ändamål – huvudpoängen är ju ändå att vi systematiskt får lön enligt kön? Visst, men skjuter man sig i foten med 82-centsteorin så haltar hela jämlikhetstänkandet. För övrigt är den här typen av dialektiska misstag mycket vanlig inom politiken. Andra välkända paradoxer är när ”kampen mot terrorismen” förs med hjälp av ”shock and awe” (d.v.s. ökar den sammanlagda summan av terror), när europeisk 1800-talskonst blir ”sant finländsk” eller när religionen i sina försök att kontrollera sexualiteten gör den långt intressantare än den är – kyrkan framstår som en bikini som framhäver just det den sägs dölja. Författaren Sven Lindqvist föreslog i en bok för länge sen att man i stället för att ge folk olika mycket i lön skulle ta olika pris för samma vara i butikerna, beroende på vem som köper. På prislappen skulle alltså stå typ ”5 euro för vd:n, 100 för den ensamförsörjande städerskan”. Lindqvists poäng var att slutresultatet skulle vara exakt detsamma som i det nuvarande systemet – livet är dyrare för den fattiga – men en öppet ojämlik prissättning skulle göra klassamhället synligt och då skulle folket revoltera. Med dagens heltäckande datorisering och ID-kontroll vore Lindqvists förslag enkelt att genomföra, det är bara att programmera om kassaapparaterna. Men vi kunde också testa en variation på hans idé, räkna enbart med konsumentens kön som prisbildare. Lönerna skulle alltså vara lika för kvinnor och män (i medeltal), däremot skulle ett cirka 10-procentigt snoppavdrag respektive ett 10-procentigt mustillägg läggas på prislappen. Hur vi motiverar skillnader och orättvisor (klass, kön och så vidare) spelar egentligen mindre roll. Huvudsaken att det är skillnad. Och att vi män fortsätter vara norm. 2011 Trygve Söderling Publicerad i Hufvudstadsbladet 31.5.2011	Publ. i Slammerarkivet 2012
	Kommentar 2012: Mitt pedagogiska försök att bända upp en viss slentrian kring hur löneskillnader presenteras – "mannen som norm" – gav veterligen inga som helst resultat. Kanske kolumnen, om den lästes, sågs som småaktigt petitmäteri. Eller helt enkelt som ett onödigt förvirrande av kampen. Ett indirekt positivt resultat var ändå att ingen statistiker trädde fram och övertygande bevisade att jag tänker uppåt väggarna fel här. SLAMMERARKIVET – hemsidan