Henrik Nymalm följer i sitt debattinlägg (Hbl 19.12) den officiella israeliska historieskrivningen om fredlig judisk invandring i Palestina som möts av arabisk aggression. De vettlösa palestinierna har enligt den här ideologin sig själva att skylla för sitt elände. Jag antar att detsamma gäller för t.ex. afrikaner och indianer, som väl enligt samma modell borde be om ursäkt för grymheterna de utsattes för när europeer koloniserade Afrika och Amerika.

Palestinska men i växande grad också israeliska historiker har i synnerhet sedan 1980-talet klarlagt detaljerna i den israeliska arméns systematiska fördrivning 1948 av omkring 750.000 palestinier. Att detta brott – ”al-Nakba”, katastrofen – länge tystades ner i väst ger Nymalms rubrik ”Hur ofta glömmer inte omvärlden historien?” en märklig, ironisk betydelse.

Palestina före Israel var, skriver Nymalm, ”bebott av både judar och araber”. Det kan vara skäl att precisera: 5,8% av den brukade jorden var 1947 i judiska händer. Judarnas andel av befolkningen hade genom invandringen nyss stigit till 33%. 1922 var andelen 11%, femtio år tidigare 4%.

Majoritetsbefolkningen gick inte att bli av med på laglig väg, så en detaljerad plan för etnisk rensning antogs 10 mars 1948 av den judiska militärledningen. Två månader och fem dagar senare, när staten Israel utropades, hade redan 250.000 palestinier drivits på flykt, konstaterar Ilan Pappé i sin uppmärksammade The Ethnic Cleansing of Palestine (2006). Boken kan rekommenderas som yrkeshistorisk studie, baserad på israeliska arkiv.

För att gå till dagens läge och Israels aggressiva expansion på Västbanken, är det intressant att Jyri Virmalainen nämner en ”Ahtisaari-princip” för fredliga förhandlingar i sin kommentar (Hbl 16.12) till mitt debattinlägg 12.12. Just president Ahtisaari kritiserade ju nyligen, tillsammans med sin irländska kollega Mary Robinson, EU-länderna för att bedriva handel med de illegala israeliska bosättningarna på Västbanken, samtidigt som EU officiellt fördömer dessa bosättningar.

Enligt de två expresidenternas artikel i The Guardian (3.12) och Helsingin Sanomat (7.12) är denna handel idag 15 gånger större än importen från Palestina. Intet ont anande konsumenter underminerar därmed på ett oroande sätt tvåstatsplanen i våra snabbköp.

Jyri Virmalainen efterlyser en ”praktisk” inställning till konflikten. Här sitter Ahtisaaris och Robinsons förslag till EU-länderna väl: produkter från de illegala bosättningarna måste förses med tydlig märkning. Denna tillämpning av gällande konsumentskyddslagar har enligt Robinson och Ahtisaari redan genomförts i Storbritannien och Danmark, med resultatet att de större butikskedjorna där har slutat med denna klart oetiska handel.

”Det går att underhandla med en demokratisk stat”, hävdar Jyri Virmalainen vidare. Just de olagliga, statsstödda israeliska bosättningarna (som tillsammans med militärbaserna redan utgör 40% av Västbanken) tyder på motsatsen. En militär stormakt behöver inte förhandla, den verkställer. Givetvis har Israel sina ”internt” demokratiska drag – ett positivt exempel är att den extremt hökaktiga utrikesministern Avigdor Lieberman nu satts på hyllan för korruption. Ändå: att bygga en stat på områden där ursprungsbefolkningen först drivits bort, är det inte snarare ”etnokrati” än demokrati? Och vad ska vi kalla att miljoner människor förvarats i av Israel ockuperade territorier i snart fem decennier utan rösträtt? Etniskt rensad demokrati?

Lösryckta exempel på Hamas och olika arabledares Israel-fientliga retorik åberopas ofta av israelvänner i avskräckande syfte. Därför kan det vara skäl att lika lösryckt påminna om Gilad Sharons debattinlägg i Jerusalem Post 18.11 under den senaste militära offensiven (”A decisive conclusion is necessary”; kan läsas på nätet). Ariel Sharons son krävde här att Israel jämnar hela Gaza med marken (”Flatten all of Gaza”) och påminde om att amerikanerna inte nöjde sig med Hiroshima, ”de bombade Nagasaki också”.

Trygve Söderling

(publicerad under rubriken "Inte kristet att slå den redan slagna")

Att som Ulf Emeleus (Hbl 6.1.) åberopa ”internationell lag” som stöd för den israeliska expansionen på Västbanken fungerar inte riktigt som han tänkt sig. Det är just internationell lag som bosättningarna bryter mot – ett faktum som inget annat land förnekar, inte ens USA.

Ett brott mot folkrätten var för övrigt redan FN:s delningsplan 1947, som i radikaliserad form och med militärt våld genomfördes av det som blev den israeliska staten. Att ett folk, som Arthur Koestler formulerade det, ”gav ett annat folk ett tredje folks land” (britterna gav judarna Palestina) skulle inte ha hållit för prövning i internationell domstol, inte då och inte heller idag.

Att ett stort antal judar efter 1948  har flyttat eller flytt till Israel från arabstater, vilket Ralf Thilén påpekar (Hbl 31.12), är en nyttig påminnelse om att dessa judar alltså fanns och sedan mycket länge hade levt relativt väl integrerade i sina icke-europeiska hemländer. 1948 ändrade också på detta. Migrationen var dels önskad och propagerad av Israel, dels en förutsebar reaktion på den ”nakba” som drabbat palestinierna. Arabisk populism, visst, men samtidigt ännu ett argument för att den militanta sionismen inte var och inte är någon bra idé. Liksom de kristna korstågen på sin tid skapar den helt onödiga krig.

På tal om kristna är det kanske berömvärt att Ulf Emeleus och Torsten Sandell i denna Hbl-debatt helt har bortsett från de religiösa aspekterna. Ändå kunde man kanske ha hoppats att de skulle ha solidariserat sig en smula med sina cirka 330.000 kristna trosfränder (”nasrani” eller ”masihi”) bland palestinierna inom det nuvarande Stor-Israel; ungefär hälften av dem lever på Västbanken. Bland kända kristna palestinier kan man nämna t.ex. feministen Raymonda Tawil, Yassir Arafats svärmor.

Som Ulf Särs skrev i sitt viktiga inlägg ”Palestinsk syn på historien” (Hbl 27.12) har västerländska kristna ”ett speciellt ansvar” och borde inte ensidigt köpa den segrande israeliska statens version. Om jag har förstått saken rätt (men det har jag kanske inte) är en policy att slå den redan slagna inte speciellt kristen.

Slutligen: förhoppningen som många fört fram om Martti Ahtisaari som en lösning på Palestina-konflikten strandar tyvärr på att Israel av i dag inte skulle acceptera en medlare som stöder sig på internationell rätt.

Trygve Söderling