Varken alarmist eller hajpare

När filmtekniken uppfanns trodde en del, inklusive Hagar Olsson i Nya Argus 1920, att teatern skulle försvinna. När TV:n kom trodde många att biograferna skulle försvinna. När Nätet kom trodde många att TV skulle försvinna – och så vidare. Idag, när digitalise­ringen radikalt förändrar den potentiella tillgången på skriven text, tror somliga att pappersböckerna snart försvinner, och med dem förstås biblioteken i den form vi känner dem. Varför gå till ett särskilt hus och låna fysiska böcker, när all text i världen potentiellt kan tas ner till din padda? 

Rasmus Fleischers två essäer Boken och Biblioteket skiljer sig på två sätt från det mesta som annars skrivs om digitaliseringens utmaningar. Dels kan Fleisch­er bokens historia på djupet, inklusive de nyaste trenderna. Dels (och just därför) ramlar han inte i någotdera av de två diken som alltid hotar den mera vingligt förankrade: 1) alarmismen, 2) über-hypen.

Alarmisten-kulturpessimisten tror att den tekniska utvecklingen innebär all traditionell bildnings snara undergång. Hajparen tror samma sak, men gläder sig över denna nya ’frihet’ från gammal högkultur som hon eller han aldrig förstått vitsen med. 

Om den svartsynta alarmisten gräver ner sig i ofruktbart spenglergnäll, så tror den blåögda hajparen att de nya kraftfulla verktygen automatiskt löser alla konflikter: erfarenhet och reflexion är bara omodernt trams. På kort sikt är hajparen farligare, eftersom hon/han tenderar att lägga sig platt för makten och marknaden, sälja ut viktiga, hittills inte genomkommersiella allmänningar – till exempel biblioteken.

Gemensamt för bägge attityderna är också att de underskattar den ’gamla’, tryckta bokens attraktionskraft. Bibliotek med böcker på fysiska hyllor kommer att finnas också i den så kallade framtiden, försäkrar Fleischer. Vad saken gäller är snarare hur medborgarsamhället ska bygga vidare på de enorma möjligheter som digitaliseringen ger. Hur ska biblioteken t.ex. handskas med e-böcker, om de nu vill vara nåt mera än passiva mjölkkor och planlösa distributionskanaler för vad förlagen råkar tro att kan sälja just nu? Varför t.ex. katalogisera och betala licens till ett förlag för Strindbergs Röda rummet som e-bok, när exakt samma text sen länge finns tillgänglig gratis på Projekt Runeberg? Och hur sätta gränser för bokproducerande robotar som, om bibliotekets inköpare skulle nappa på en av en miljon fiktiva katalogtitlar, i ett nafs paketerar artiklar från t.ex. Wikipedia som ’bok’?

Kanske Fleischer i polemiskt syfte talar för essentiellt om Biblioteket. Men det kan vara ett legalt sätt att upptäcka hjulet på nytt. Biblioteket är nåt mer än ett boklager, varuhus eller ungdomsgård: det är urval, personal, kunskap och inte minst en agora – ett gemensamt rum och plattform, också för konflikter. 

Många av Fleischers tankegångar liknar dem om ’bibliotekskraft’ som Mikael Böök under de senare åren fört fram i bl.a. denna tidskrift. Det är ingen dålig rekommendation.