Förra årsskiftet försvann den sympatiska musikkanalen Mezzo – klassiskt dagtid, jazz på natten – ur ”mitt” kabel-tv-bolags utbud. Synd, tycker jag, och en påminnelse om att kulturens livsvillkor är skakiga i den djungelartade kabelvärlden. Mezzo är tillgänglig via Elisa. Men till ett orimligt pris; eftersom de vill formatera sina kunder i sanslösa kanalpaket skulle det kosta mig uppåt 70€ i månaden att skrapa ihop Mezzo, Silver, Arte o.s.v. den vägen.* På köpet skulle jag varje sekund kunna se typ femtio amerikanska actionfilmer, men vem vill frivilligt betala för att dränkas i skräp?

Lyckligtvis erbjuds så kallade mix-paket av DNA/Welho och (numera) Sonera, de två andra större kabeloperatörerna. Åtta valfria kanaler: en liten flisa av den berömda ”mass customization” som påstås prägla vår tid.

För filmfreaken är Silver det obligatoriska tillvalet. Tyvärr också det enda. Vad ska den stackars ”konsumenten” säga om en kapitalism som erbjuder summa en vettig filmkanal? Bulken i Silver är amerikanska indiefilmer av högst varierande nivå (billiga i inköp?) men här finns också en strimma fina asiatiska, arabiska, latinamerikanska, europeiska rullar. Några pärlor ur den senaste månadens utbud:

• Periferic: kvinnlig realism, påträngande drama, ”det rumänska filmundret”

• Avaze gonjeshk-ha (”Sparvarnas sång”), vardagsångest, stad och land, det iranska filmundret

• Ye che (”Nattåg”), fängelse, kraftverk, betong, kinesisk film noir

• Yi sa bui lai: korrupt polis letar efter bortsprungna hunden ”Isabella” i sunkiga Macao-miljöer.

Detta är färsk, festivalvinnande film; ”världsfilm”, kunde man säga, om inte begreppet lät så Oscargala. Var börjar världen? Sverigebaserade Silver som startade 2006 kunde definieras som Skandinaviens tröst för att dom inte har YLE Teema. Eftersom allt textas till fyra nordiska språk åtnjuter finländare det speciella privilegiet att ha både YLE Teemas och Silvers filmer inom räckhåll.

I år har film- och debattutbudet på franska gratiskanalen TV5Monde inte varit som förr. Ibland kan man ändå göra fynd, typ nytt algeriskt drama. Glest men inte alldeles ointressant är filmutbudet också på tysk-franska ARTE och tyskspråkiga 3SAT. Tyvärr har tyskarna en tendens att dubba talet i icke-tysk spelfilm, ganz verrückt!

De två huvudskälet att se SVT – kulturprogrammen Kobra och Babel – finns ju numera också i YLE FEM, och ”Filmklubben” med Fredrik Sahlin och relativt intressant linje (SVT2, lördagar) ger bara tillfällig tröst mellan SVT:s ändlösa frågesporter. Framför SVT:s diskussionsprogram föredrar jag Artes 28 minutes fem kvällar i veckan under ledning av en sprakande Elisabeth Quin.

För kultursnobben är det med andra ord svårt att få ihop ett ”mix”-paket på hela åtta betalkanaler värda ens pengar, om man nu inte talar åtta språk. Efterfrågan möter i mitt fall inte utbud, den stackars tv-”konsumentens” valfrihet är både skenbar och sårbar. Det som ändå finns av kvalitet hänger huvudsakligen på den offentliga sektorn. Dubbelt egendomligt alltså att publiken ska vara utlämnad till privata aktörers ”kanalpaket” också när den vill betala för europeisk public service.

Trygve Söderling

---

Publicerad som kolumn i Hufvudstadsbladet, december 2012

* Webb-tillägg: observationen gällde 2012 – operatörer, utbud, paket och pris förändras hela tiden. Kolla aktuella läget med avstamp i t.ex. finska Wikipedias artikel om kabel-tv.