Texter framslamrade av Trygve Söderling


Publicerad i Ny Tid 30.9.2012

Medlöparens själ

En bit in i sin nya roman Kun kyyhkyset katosivat (”När duvorna försvann”) låter Sofi Oksanen Edgar Parts, estländsk informatör åt kommunistregimen under 1960-talet, fundera över litterära frågor. Den propagandbok han har i uppdrag att skriva, och som han hoppas ska bli ett lyft för karriären, måste – tänker han – genast fängsla läsaren på det känslomässiga planet, emotionellt, innan huvudet hunnit med. Därför var det, tänker han, så ”genialt” av en författarkollega att hitta på historier om den politiska fienden som kannibaler. Vem kan ens försöka försvara såna monster?

De exempel på texter av ”Edgar” som vi ser i boken är extremt grovhuggen propaganda som inte övertygar någon (däremot finns kanske de som låtsas övertygas), men hans resonemang är allmängiltigt för allt skrivande. Inte minst för romaner. Det är som om Oksanen här skulle diskutera med Edgar som en grotesk spegelbild av sig själv, om hur man smygande laddar en text med attityder, för fram sin agenda. Läsarens förtroende måste vinnas, till exempel med konkreta detaljer, tidsmarkerande cigarett-, bil- och tvättpulvermärken, ortsnamn, oväntade fakta. ”I detaljerna låg nyckeln till framgång” tänker Edgar. Med detaljer arbetar också romanen vi läser – till och med alltför ivrigt. Det är som om författaren hade behövt demonstrara lite extra att hon gjort sin läxa, studerat andra världskrigets och 1960-talets estniska arkiv och tidningsannonser. Frestelsen att plocka in ännu ett varumärke går ibland över styr.

Också denna ”realismeffekt” handlar, när den lyckas, om känsla: ett läsarförtroende. Men hur är det med resten, hur styr berättelsen våra sympatier, vad är det egentligen som gör att man snabbt identifierar Juudit och Roland som bokens ”mänskliga” personer (trots att också de förses med mörka eller tvivelaktiga drag), medan Edgar lika självklart utvecklas som den ”onda” opportunisten, den hala kameleonten, ormen, trots vissa ”mänskliga” drag? Enbart Edgars beräknande attityd kan det inte vara, för i Sofi Oksanens universum existerar knappast en gestalt som inte agerar framför allt själviskt, i misstro och skräck för vad hennes medmänniskor lika själviskt ska göra mot henne. Det är förstås, i den tid av krig, ockupation och polisstat som skildras, en realistisk attityd för överlevnad.

Gliporna i asfalten

Desto starkare står de få glimtarna av ömhet, uppoffring ut. Rolands kärlek till Rosalie och hans tröstlösa sorg över hennes död är kanske drivkraften bakom hans underjordiska verksamhet mot först ryska, sen tyska ockupanter. Roland är också den enda i boken som tidvis ges ordet i första person. Mera komplex och därför central är karaktären Juudit, med sitt oförlösta äktenskap och sin äkta, men också förmånliga kärlek till den tyska officeren Hellmut, samtidigt som hon vacklar och ger motståndsrörelsen vissa handtag. Det är förstås att dansa på lina över två avgrunder samtidigt, men just hennes älskade framställs som en känslig tysk som verkar snarast besvärad av alla bestyren med judeutrotningen.

Det är i gliporna i asfalten, i det pansar som alla mänskor bär hos Oksanen (alla utom då de fullständigt naiva), som våra sympatier växer fram: i de korta ögonblicken där beräkning och misantropi inte härskar till 100%. Småningom inser man ändå att motivet, funktionen för att tända dessa få ljus är att blåsa ut dem, ett efter ett, att låta allt hopp fara – också för följande generation, för Evelin och Rein. Också denna bok kunde ha hetat Utrensning och slakten är så framgångsrik att till slut bara monstret står kvar, triumferande, på bokens sista sidor.

Det svarta slutet är ett djärvt författargrepp, men det ger också boken ett drag av just den propaganda den varnar för. Man inser att det man läser inte längre är en studie i ”den banala ondskan” (den som Hannah Arendt definierade som nazismens bas), utan en mera total, pervers ondska; en sorts extrem narcissism som kan frodas i speciellt vidriga förhållanden. Romanen blir en ackumulation av en rad, i sig möjliga, historier om svek: smutshistorier som samlas till en grotesk gestalt, en sorts superondska, och som matas fram med ett enda och tydligt syfte: att väcka läsarens äckel och förakt.

”Kannibal”-stämpeln, så att säga.

Rasande skickligt

Med detta känslomönster som bas – för känslan går (som också Parts/Oksanen ju säger) in först, före förståndet – kan man så titta på hur romanen hanterar sin berättelse. Bokens tre mest centrala gestalter är alla ester, och de representerar hela skalan från kollaboratörskap över opportunism till motstånd. En viktig biroll har, som sagt, en tysk officer med sympatisk framtoning. Lika avgörande för landets öden som nazisterna, men berättartekniskt längst ute i periferin, finns ryssarna/kommunisterna, en sorts nästan anonym naturkraft av barbari som egentligen aldrig gestaltas inifrån. Här, liksom i Oksanens tidigare böcker, är vi inne på rena karikatyren, och det är begripligt att inte bara estlandsryssar utan också en del infödda ester ställer sig frågande till förenklingen: kunde inte Oksanens stora berättarkraft ha nått längre i den här dimensionen?

Självklart är Kyyhkyset liksom sin föregånger Puhdistus en rasande skicklig roman med en komplex och skarpladdad intrig, skriven på en ambitionsnivå som hos få författare. Det känns inte alls malplacerat att ställa henne intill till exempel Peter Weiss Motståndets estetik I–III (1975–81) eller Hannu Salamas Siinä näkijä missä tekijä (1972), två andra ”motståndsromaner” med motiv från samma epok. Med den skillnaden att Weiss tyska och Salamas tammerforsiska motståndskämpar slåss för kommunismen mot nazismen – med lika liten framgång som esterna, visserligen.

Den konspirativa och klaustrofobiska stämningen har alla romanerna gemensam, men tätast är nog ”le Carré-elementet” hos Oksanen. Här är det natt klockan tolv på dagen i tjugo år och mera (för att anspela på ytterligaren en terrorskildring, av Arthur Koestler). Letar man däremot efter motvikter till förnedringen och förstörelsen hittar man dem lättare i de två andra verken, hos Weiss i form av hisnande konstanalyser, hos Salama i ett språk som ger människorna värdighet. Och i van Donnersmarcks film De andras liv (2006) blir Stasi-agenten till och med ’omvänd’ av att avlyssna ’fienden’ alltför noga. 

Också Oksanens noggranna detaljer i Kyyhkyset, från höstslakten på landet, lyxlivet i staden eller spionarbetets vardag, innehåller en sorts konkretionens poesi. Men det är ändå som om en nivå skulle saknas: istället för kultur flirtar man här med spiritism.

Logotypen Oksanen

Några ord måste sägas om kontexten för en ny bok av Sofi Oksanen, eftersom den är så annorlunda än för vilken annan finländsk författare som helst. På ett imponerande sätt annorlunda. Då tänker jag inte i första hand på hennes distinkta utomlitterära persona, varumärke eller mask, en sorts seriefigur eller goth chick-docka (jämför Lordis masker eller Pussy Riots rånarluvor). Det visuella varumärket, logotypen Sofi Oksanen, är distinkt urskiljbart, en sorts litteraturens Angry Bird. Sofi Oksanen ler inte, hennes leenden är lika sällsynt som en jackpot, och hon skiljer också på det sättet ut sig från standarden för en kändis, inte minst en kvinnlig kändis.

Förpackningen är distinkt. Men det är innehållet som räknas, utan substans vore hon bara en färggrann dagslända, snabbt förbrukad. Med annorlunda kontext tänker jag framför allt på att Oksanen skaffat sig sin framgång och auktoritet genom arbete, med böcker som bygger på professionellt hantverk, som skaver, som är mörka, obekväma och faktaspäckade; böcker som sällan ler. Lika ovanligt, men en del av den större bilden, är att hon använt sin auktoritet och det oberoende den innebär (hon kan t.ex. efter konflikten med WSOY välja vilket annat förlag i Finland hon vill) på ett utomlitterärt och politiskt sätt men, fortfarande, baserat på fakta och kunskap snarare än löst så kallat mutu. Med andra ord, hon agerar som en intellektuell kan förväntas göra och är därför lika fullständigt ovanlig i finländsk kontext som sin kollega Aki Kaurismäki.

Allt det här hör till bilden, liksom frågor som: kan en ung finländare verkligen skriva Estlands historia på basen av andras berättelser? Oksanen går inte medströms med enkel chick-lit eller deckarintriger, men är bilden hon ger av t.ex. den ryska ockupationstiden trots allt en gångbar förenkling, en sorts litterär shock rock? En del estniska röster har menat det, också estniska intellektuella, viktigast av dem Jaan Kaplinski – på samma sätt som seriösa tjeckiska författare på 1980-talet förbluffades över den internationella framgången för exiltjecken Milan Kunderas böcker, och åtminstone delvis förklarade den med att Kundera strök en enkel ”västlig” demonisering av kommunismen medhårs, reproducerade en färdig karikatyr utan verklighetens komplikationer.

Mattare porträtt

Viktigast är ändå att läsa verket i sig självt. Kun kyyhkyset katosivat lyfter utan tvivel fram ett komplicerat och hypertragiskt skede i ett litet lands historia, och gör det via intrikat berättande, fantastisk konkretion och stark, underförstådd moralisk laddning.

Samtidigt är det som om de centrala personporträtten vore mattare, mindre levande än i den förra romanen . Det beror inte på att vi största delen av tiden vistas i någon slags medlöpares huvud. Juudit, bokens mest komplexa karaktär, kryper inte – i motsats till sin bibliska namne – i säng med Holofernes för att att skära halsen av fiendens ledare. Utan helt enkelt för att få älska, bli lycklig och rik. På sitt sätt säger romanen att i en kris blir de flesta av oss medlöpare. Resten dör.

Men Juudit försvinner ut i marginalen och kvar står Edgar, den mest groteska opportunisten, utan att man förstår honom som annat än just grotesk, rubbad, sjuk. Det är ett steg tillbaka från den starka psykologin i Utrensning. Läsarens känslor används och manipuleras nu på ett trots allt mindre intressant sätt.

Det är fortfarande strong litteratur, oväntad, annorlunda, på sitt sätt inopportun. På ett ställe skriver Oksanen om resan ”kyykhysestä kyyhyn” (från duva till orm). Duvorna som försvinner i romantiteln äts upp av tyskarna, men duvorna kan också stå för fred och oskuld. Eller för läsarens illusioner.

Trygve Söderling


Sofi Oksanen: Kun kyyhkyset katosivat. Like 2012, 360 s.


Publicerad i Ny Tid 30.9.2012


Publicerad i Slammer-
arkivet 2012

SLAMMERARKIVET– hemsida