TV5Monde sände strax efter nyår [2012] en färsk adaption av På spaning efter den tid som flytt och det första intrycket var att Marcel Proust sällan gjorts så här uppsluppet – nästan spralligt. Nina Companéez manus och regi väljer att ta avstamp i de komiska drag hos den unge Marcel som utan tvivel finns i romanen: mormorkramaren, flickjägaren, den överbeskyddade överklasspojken. Anslaget känns överraskande fräscht och får en att inse att Proust hittills nästan konsekvent filmats litet för försiktigt, för stelt – som om han inte var den humorist han också är.

Att Companéez lyckas bryta ny mark har förstås att göra med att många förlamats av romanverkets förkrossande kultstatus. Den är välförtjänt, men förvandlas i okunniga händer lätt till fel sorts andakt. Storverk, stor budget, tänker man: alltså stor apparat, stora skådespelare, och nånstans på vägen tappas Prousts egen röst bort. Sånt är åtminstone mitt minne av Volker Schlöndorffs påkostade version av ”Swanns kärlek” (Un amour de Swann) från 1984 med bl.a. Jeremy Irons, Alain Delon, Fanny Ardant…

Kostymdramats frestelser motade Raoul Ruiz (likaså utrustad med legender, som Deneuve och Malkovich) i viss mån genom att i sin tolkning av slutdelen, ”Den återfunna tiden” (Le temps retrouvé, 1999), plocka in en del surrealistiska element. Intressant – men fortfarande mera illustration än inspiration.

Med långt mindre apparat gjorde Chantal Akerman följande år en novellfilm baserad på den femte boken, ”Den fångna” (La captive, 2000). Här betonas romanens sensualism och tragedi och tolkningen är friare; bl.a. är tiden nu, sportbilen snabb och Marcel en mystisk, sorgsen yuppie. Akermans film är snarare intimt kammardrama än bred epokskildring, men som sådan klart fängslande.

Med Nina Companéez nu aktuella, fyra timmar långa TV-film från i fjol är vi tillbaka i den breda paletten: lyxhotellen på badorten Combray, salongsinterörerna i 1800-talets Paris, de påkostade dräkterna – och ett manus som tar material ur hela fem av romanens sju delar. Samtidigt som ambition här möter budget är skådisarna (åtminstone för mig) befriande nya och oförbrukade ansikten. Trots att t.ex. den unge Marcel (Micha Lescot) är både oväntat lång och oväntat fnissig, leder det till en början lättsamma regigreppet djupt in i romanernas besynnerliga värld. Ljuset över stränderna är lika svårt att motstå som nymfetten Albertine (hudlösa Caroline Tillette), som Marcel älskar med tilltagande grymhet och possessiv leda. Också romantexten, så central och så svår att integrera i en bilddriven film, ges här en vettig chans i voice over-partier.

Traditionellt indelas ju À la recherche-diggarna i höger- och vänsterproustianer. Där de förra ser en idealistisk, estetisk nostalgitripp till 1800-talsadelns finess och kultur – och gärna åker på flådiga matresor ”i Prousts fotspår”, som de tror – tar de senare fasta på Prousts skärande klasskritik och satir. Verket är som en litterär röntgenapparat där inbilskhet, banalitet och snobbism exponeras. Utan nåd och utan förakt.

Nina Companéez tolkning är såtillvida elegant att den ger bägge parter någonting: åt högern utanverket, ett slags Svensk Damtidning i filmversion; åt vänstern en resa in i verkets allt mörkare hjärta. Efter det inledande ljusa och till synes bekymmerslösa strandlivet intar sveken och sorgen allt tydligare den huvudroll de bör ha, i den andra av de två sektionerna. En nyckel, placerad sent i berättelsen, är den extremt obehagliga salongsmobbningscenen där madame Verdurin intrigerar för att krossa monsieur Charlus genom utstuderat skvaller om hans bögiska böjelse. Om tittaren dittills ännu bländats av de praktfulla klänningarna och det verserade sättet, av ytkulturen och de vackra mänskorna, så dras skruven nu till. Nedrigheten, lågheten lever förstås lika väl här som i andra miljöer, men blir extremt tydlig just för att kulisserna är så ”höga”.

Nina Companéez spaning efter Proust leder nästan oväntat långt in i ett språkligt konstverk som givetvis är omöjligt att filma, men som många ändå känt sig tvungna att försöka sätta på bild (bland strandade, ofullbordade projekt kan nämnas Viscontis, Loseys och Pinters). Kanske Companéez blick för det roliga och fåniga hos Proust är den pusselbit som hittills saknats i bilden.

2012

Trygve Söderling

---