1. ”NATIONALROMANTIK” skulle vara en mera användbar term än ”populism” för det kitt som håller ihop de annars vilt disparata Basfinnarna (Perus­suomalaiset, officiellt Sannfinländarna). Dels används populism-stämpeln oftare pejorativt än analytiskt. Dels har det flitiga stämplandet av PS tvingat fram insikten att det finns populistiska drag i alla partier – om man alltså menar att kurvor av taktiska orsaker tas raka, att myter lämnas okorrigerade när myter ger röster. Trots att Timo Soini själv har anammat p-begreppet och vill ge det positiv innebörd, kan Basfinnarna knappast anklagas för att ha monopol på populism.
 
En romantiserad nationalism är däremot mest typisk för de basfinska anhängarna, vare sig de är intellektuella islamofober, rasistiska bloggare, stormtrupper på gatan eller bara vanliga skattebetalare som drömmer om upprättelse för alla ”normala mänskor” – ”ett föreställt enhetligt folk som står i motsättning till en sammansvetsad politisk elit eller andra folk och kulturer som hotar det konstruerade homogena folkets traditioner och livsvillkor”, som Ann-Cathrine Jungar formulerade det i Nya Argus temanummer om populismen (9/2011).
 
 
2. VILKA BYGGSTENAR som används för att konstruera denna nationalromantiska, föreställda gemenskap är därför en viktig fråga, om man ska komma vidare från det lättköpta klankandet på ”populismen”. Ett av de för finlandssvenskar iögonenfallande dragen är förstås att svenskan i denna självgående retorik inte ses som ett finländskt språk. (Att de flesta sverigesvenskar skulle hålla med – om de till sin förvåning fick frågan – gör inte saken bättre, men har ingen praktisk betydelse.) Att finskans suomalainen inte ser skillnad mellan finskt och finländskt bäddar för en semantisk förvirring som får svenskan att per automatik bli ”utländsk”, främmande, en inträngling.
 
Den populära vandringssägnen från 1100-talet om den sannfinska frihetskämpen Lallis mord på en hurri, biskop Henrik, bidrar med en annan grundbult. Att Henrik enligt myten var obeväpnad, att konflikten gällde några rovor och att varken Lallis eller Henriks existens som historiska personer kan bevisas spelar ingen roll, eftersom mytens funktion är viktigare än dess sanningshalt: att ge narrativ form åt diffusa känslor av orättvisa och förtryck. Kristendom förknippas knappast numera med svensk imperialism, däremot lägger sig Lalli-legenden ständigt med- eller omedvetet över dagens politiska diskussioner – till exempel den om huruvida finska elever alls ska komma i kontakt med svenska språket under sin skoltid.
 
 
3. FÖRFATTAREN Bengt Ahlfors påpekade i tiden i en Hbl-kolumn att Jari Halonens film om Aleksis Kivi egendomligt nog porträtterade nationalförfattaren som ett buttert enspråkigt, finskt naturbarn – bisarrt med tanke på den verkliga Kivis-Stenwalls språkbegåvning. Då, för tio år sen, kändes filmen mest stollig – som en okunnig projektion av sura tonårspojkars ovilja mot skolsvenskan. I dag, med oviljan artikulerad i riksdagen, har den här typen av censurerad och tillrättalagd historia börjat kännas direkt farlig, inte bara fånig – man ser nu vart den leder. I samma dunkla vatten rör sig de utställningar som genom åren visat fram finska översättningar av till exempel brev av Snellman, Sibelius, Gallen-Kallela, Mannerheim eller Schjerfbeck och som, kanske för att göra dem mera ”levande”, formgett dem som hand- eller maskinskrivna dokument, med andra ord producerat nya ”original”.
 
Genom att på ett undermedvetet plan utdefiniera svenskan ur det ”basfinska” konceptet – svenskan antas inte höra till ”basen” för landet – skapas ett ideal om en ”ren” nation som visserligen aldrig har funnits men som politiskt fungerar bra eftersom det svarar på behovet av uppfunnen tradition (”invented tradition”).
 
 
4. I SIN KLASSISKA STUDIE Akateeminen Karjala-Seura (1973) visade Risto Alapuro hur AKS fiendebild under rörelsens olika skeden på 1920- och -30-talen skiftade mellan olika kombinationer av ryssar, kommunister, svenskspråkig överklass, storkapital, judar… Den ”äktfinskhet” som rörelsen drev har olyckligtvis många likheter, både till namnet och ideologin, med den ”sannfinländskhet” som Basfinnarna talar om i sitt officiella svenska namn (tydligen är man i partiet omedvetna om hur aggressiv felöversättningen låter). PS har på motsvarande sätt som AKS rätt smidigt anpassat sin fiendebild enligt de fördomar som för tillfället går bäst hem. Positiva är därför de senaste opinionsundersökningarna som tyder på att marknaden för islamofobi och skräck för ”främmande raser” för tillfället tycks vara mättad. Också den mot-”jytky” som stödet i presidentvalet innebar för Pekka Haavisto visade att fiskandet i homofobins vatten inte bär hur långt som helst. Återstår ”herrarna”, ”tvångssvenskarna” och den postmoderna ”låtsaskonsten” – minoriteter som det i dagens läge är rätt tryggt att angripa, samtidigt som vi inte ska glömma att också Basfinnarna är en minoritet.
 
 
5. SLÄNGEN MOT ”LÅTSASKONSTEN” i PS partiprogram har av Soini själv i efterhand beskrivits som ett skämt. PS är över lag ett skämtande parti med en historia av ”sarkastiska” utspel – på senare tid till exempel om obligatoriska armbindlar på utlänningar och andra minoriteter, tvångsförflyttning av somalier och homosexuella till Åland och krav på att en viss kritiker av partiet ska ”flås”. Konfronterad i intervjuer med medlemmarnas avslöjande retorik skruvar Soini på sig, men vet samtidigt att han är beroende av ett visst mått av galenskap. Inte bara för Halla-Aho-falangens rösters skull, utan också för att upprätthålla partiets mytologi om sig självt som undertryckt sanningssägare, som enda kanal för ”folkets” protester, de som ständigt censureras i etablissemangets politiskt korrekta liturgi.
 
 
6. I BOTTEN, som motpol till den harmoniska, nationalromantiska bilden, jäser framför allt känslan av orättvisa: att vissa grupper lurar och bedrar, kommer undan lättare än vi andra. Det går inte att förstå Soini-partiet och dess understöd om man inte ser att det också drivs av ett stort rättvisepatos. Här blandas verkliga och inbillade missförhållanden i samma soppa – feta direktörsbonusar och fattiga invandrares utkomststöd; skolsvenska, konst, EU. Allt ses som lurendrejerier riktade mot den vanliga, hårt arbetande eller arbetslösa finländaren. Att känslan är stark hos många visade valframgången.
 
 
7. OCKSÅ EN KLOCKA SOM STÅR visar rätt två gånger i dygnet. Korruption, nepotism och galna bonusar existerar, det ser vi dagligen. Ett bra tips för den finlandssvenska minoriteten vore att sanera bort sina mest iögonenfallande bäste bror-system, nu, innan kvällstidningarna tar någras nätverk som ursäkt för att göra slarvsylta av oss alla. Tyvärr har finlandssvenskarna hittills inte varit framgångsrika alls när det gällt att komma åt sitt interna demokratiunderskott. Kanske ett försämrat språkklimat kan tvinga oss att äntligen skärpa oss på det området.

21.5.2012

Trygve Söderling

---

Se också:
”PS: Ett sannare Finland?”, Nya Argus 4 / 2011

---