Framtiden för hen

Rubriken är kontroversiell på två sätt. Dels hoppas ju alla murkna reaktionärer att hen ska sakna en framtid utanför den anglofila fjäderfäproduktionen. Dels borde objektsformen av hen – detta modeord och wannabe-pronomen – enligt all old school-grammatik böjas ekvivalent med henne och honom, rubriken blir med andra ord ”Framtiden för henom”. Ledande språkvårdare i Finland och Sverige avråder dock från henom, ”eftersom andra objektsformer av pronomen i det svenska språket inte längre lever”. Problemet med denna ”moderna” linje blir att den innebär en särbehandling av hen jämfört med hon och han, vilket ju inte alls var meningen. Tvärtom! Ifall vi inte, när vi nu ändå är i gång, slopar också objektformerna honom och henne och i framtiden säger, som i barnspråk, ”framtiden för hon” och ”jag gav den till han”.

Hen-inlägg observerat i Stockholm, bilden delad av Jan Minijanne Engvall på Facebook 29.3.2012

Denna viktiga problematik är dock ett sidospår. Hen lanserades 1966 av Rolf Dunås i Upsala Nya Tidning och användes sedermera 1980 av Rolf H Reimers i det rikssvenska Byggforskningsrådets rapport R39:1980, Att värdera byggd miljö, i den genusbanbrytande artikeln ”Värderingsmoment i planeringsprocessen”, sid 5:22 och följande. Just i byråkrati- och lagtext torde framtiden för hen vara som allra ljusast. Inom en också annars hårt trängd statlig och kommunal sektor kommer det att bli allt svårare att motivera varför man inte skulle ersätta sju eller t.o.m. tretton skrivtecken (”hon/han”, ”hon eller han”, inklusive mellanslag) med bara tre, med åtföljande, på sikt ansenliga energivinster i produktions- och distributionsledet, inbesparingar av trycksvärta, papper, dyrbar skriv- och lästid m.m.

Framtiden för hen hänger, precis som framtiden för andra språkliga element, på om hen kommer att få två eller åtminstone en auktoritativ användare i språket. Tills vidare har jag inte sett ett hen som inte skulle ha haft virtuella utrops- eller citattecken, alltså stått ut som antingen könspolitiskt statement eller som parodi på föregående talare. Men kanske den dagen ska komma – både utrops- och citattecken har ju en tendens att nötas bort, även finlandssvenskar kommer kanske en dag att säga ”jag äter själv” helt utan sneda leenden och ironiska blinkningar västerut.

Framtiden för hen byggs m.a.o. inom fem huvudkontexter: 1) genuspolitiskt korrekta kolumnister (Grupp GPKK), 2) byråkrati- och lagspråk, gärna i nära samarbete med statsfeminismen, 3) den pedagogiska barnboken (Jesper Lundqvist: Kivi och Monsterhund, 2012), 4) elaka kåsörer och stand up-artister och 5) förbud och restriktioner. I september 2012 avrådde Dagens Nyheters redaktionschef Åsa Tillberg i ett internt memorandum från användandet av hen i nyhets- och reportagetexter, ”det är inte DN:s uppgift att gå i bräschen för hen som fortfarande kan uppfattas som ett queerpolitiskt ställningstagande”.

Alla dessa fem kontexter bidrar till att nöta in h-ordet – inte minst kåsörerna och språkpoliserna, som genom ironier, övervakning och straff bygger upp en gastkramande spänning kring frågan, skapar skurkar (Tillberg) och martyrer (kolumnister får en behaglig känsla av att vara farliga och subversiva).

Hen används tills vidare främst för att irritera dem som är mossiga nog att låta sig irriteras. En viktig följdfråga blir: hur man ska irritera hen-användaren? Det finns tre strategier. Dels ska man skriva ologiska sammanställningar som ”hon eller hen ”, ”honom och henom”. Dels ska man propsa på att vi också ska använda hin, hun, hyn, hün, hån, hän och hön – varför ge just henom särskilda privilegier? Att hin (Onde), hyn, hån och hän redan har andra svenska betydelser är bara ett skenproblem: homografer vimlar språket av sowieso (typ fars, fars och fars).

Ett särskilt slag bör finlandssvenskar slå för hän – varför gå över ån efter vatten när man kan ta båt över Bottenhavet? Men trots att finskan gett svenskan hela två centrala ord – pojke och pjäxor – förblir finskan ett lågstatusspråk i Sverige; att skilja ut sig från den är viktigare än allt annat. Undvik alltså hänom.

Däremot kan man – strategi tre – påminna om att inte bara finskan, estniskan och ungerskan har könsneutrala pronomen; det gäller också för bland andra bengali, filipino, georgiska, indonesiska/malajiska, nahuatl, persiska, swahili, turkiska och talad kinesiska. På grund av denna genusgrammatiska progressivitet har alla samhällen där dessa språk talas sedan urminnes tider gått i täten för avskaffandet av könsbetingade status- och inkomstskillnader.

Framtiden för henom är med andra ord redan här – alla stora språk är redan hen-språk.

S-LING

Publicerad i Nya Argus 4 / 2013