KOMMENTARER: TRYGVE SÖDERLING

De senaste skandalerna

+ Aspekter på Bensowgate

Till skandalogins grunder hör ett obekvämt faktum: skadeglädje, lystenhet, hyckleri och blind sensationalism är ofta drivmedlen. I en offentlighet som brister i självreflexion kan sensationshungern lätt bli ett drevbeteende, som i sig självt är djupt skandalöst. Samtidigt kan skandalens skogsbrand ha också positiva effekter.

I linje med sociologiklassikern Georg Simmels tankar om brott och straff kan man betona skandalens funktion av social ritual: kollektivet stärker sin gemenskap i en urladdning av delade värderingar – och stöter samtidigt ut avvikare, skapar syndabockar. Essäisten Yrsa Stenius hör till dem som mest välformulerat har påtalat riskerna: moral blir i det turbo-mediala drevet lätt moralism och den undersökande journalisten kan trots sitt goda uppsåt finna sig vara en upplagehöjande del av en lynchmobb.

Paradoxalt nog har det knappast längre skandalvärde om en Berlusconi anklagas för ännu ett fall av korruption eller bunga-bunga med minderåriga. Hårdare kan skandaler då slå mot Frankrikets ex-president Sarkozy och sittande president Hollande. Sarkozy riskerar att dömas för motsatsen till ”en Berlusconi”: utnyttjande av överåriga – att 2007 ha tagit emot feta penningkuvert av då 85-åriga Liliane Bettencourt, världens sjuttonde rikaste person. Hollandes nu avsatte finansminister Jérôme Cahuzac hade å sin sida först förnekat, sedan tvingats erkänna att han har pengar på ett hemligt konto i Schweiz.

Ser man till den personliga nyttan av snedstegen så kan i synnerhet Sarkozys vara betydande – de eventuella svarta pengarna från den ”mentalt fragila” Bettencourt hjälpte honom att besegra socialisternas Ségolène Royal. Alltså en fråga av helt andra proportioner än den mini-skandal som i mars i år drabbade en finländsk minister, Heidi Hautala, när en fixare pekade ut henne för att 2009 ha betalat svart för ett mind­re renoveringsjobb. Hautalas ekonomiska vinst av affären har antagits röra sig i storleksordningen 30 euro. I den moraliska upprördheten ingår med andra ord en väl tilltagen hycklerifaktor, de allra flesta vuxna finländare har gjort sig skyldiga till liknande eller större förseelser. Vad vi ser är en finländsk parodi- eller light-version av Mona Sahlins berömda ”Toblerone-affär” 1995, när avslöjandet av privata inköp med statens kontokort till ett sammanlagt värde av 53 174 kronor kostade henne den socialdemokratiska partiledarposten.

Den ’mediala domstolen’ verkar i skrivande stund ha nöjt sig med att Hautala avgick från arbetsgruppen för bekämpande av grå ekonomi. Helt logisk är den här symboliska gesten kanske inte: just Hautala borde ju platsa, med sin förstahands­erfarenhet? Allvarligare talat tar gruppens arbete förstås sikte på svindel av helt andra dimensioner. En positiv skandaleffekt är kanske ändå att vi genom fallet påmints om att svart betalning visserligen görs i samförstånd, men att samförståndet kan upphöra och ersättas av utpressning eller hämnd från någondera partens sida – ett litet annorlunda argument för att följa lagen.

Där man i Sverige troligen ser finländsk förvaltningskultur som släpphänt, auktoritetsbugande och moraliskt tandlös – ingen avgår ens efter grava skandaler – odlar vi finländare på motsvarande sätt en föreställning om överreagerande, hysteriska Toblerone-rikssvenskar. Sak förloras ur sikte till förmån för symbolisk-politiska klappjakter kring Tintin-böcker och svarta barnboksfigurer, Sverige framstår som ett hårt och kallt samhälle där ”nolltolerans” bara är eufemismen för intolerans.

Den skandaldrabbade Vatikanen har valt en ny påve som slagit världen med häpnad genom sin sympatiskt ödmjuka image – han förefaller nästan kristen. Kanske lyckas Franciskus I vända uppmärksamheten från den dåliga PR som alla pedofili-relaterade avslöjanden gett katolicismen, men ett annat och (utanför Italien) mindre omskrivet problem är Vatikanens symbiotiska relationer med maffian: omfattande penningtvätt pågår och en hållhake är möjligheten att skandalisera präster genom att vika ut sexliv som inte följer lärans bokstav.

Men vilka latenta skandaler blir Skandaler med stort S? Skulle det bli Skandal, och skulle Franciskus tvingas avgå, om vi hypotetiskt antar att det kunde bekräftas att han 1976 – i sitt tidigare argentinska liv som Jorge Bergoglio – lämnade ut de två vänsterprästerna Orlando Yorio och Francisco Jalics till militärjuntan, som torterade och höll dem i koncentrationsläger i ett halvt års tid? Misstanken har energiskt förnekats av Bergoglio själv.

Klart är däremot att han under debatten kring lagen om enkönade äktenskap – som godkändes i Argentina 2010 – kallade förslaget för ”ett destruktivt anspråk på Guds plan” och ”en intrig från Lögnens Fader som vill förvirra och lura Guds barn” (källa: www.qx.se). Även om den blivande påven i mångas ögon här hyser skandalösa åsikter, sammanfaller de med Bergoglios arbetsgivares nuvarande linje i frågan, så roten till det onda måste sökas högre upp. Eller som Oscar Wilde skrev: ”I think that God in creating Man somewhat overestimated his ability”.

Överskattade statsminister Jyrki Katainen ”statsfilosofen” Pekka Himanens förmåga när han 2011 beställde den beryktade framtidsutredningen? I februari i år hävdade nättidningen Long Play att upphandlingen inte konkurrensutsatts (och att Himanen för övrigt i rapporten kallar sig ”professor” utan att inneha någon professur). Senare har framgått att 32 organisationer lämnade anbud och att Himanens på 700 000 euro var det överlägset dyraste. Denna skandalunge kring Sininen kirja (Blå boken) har i alla fall öppnat för en nyttig debatt kring den offentliga konsult- och utredningskulturen. Intressant var till exempel uppgiften att en statlig kommitté, efter att under fyra års arbete ha bränt av 2,5 miljoner euro, nu i december presenterade Slutrapport 2012 från elitidrottens förändringsgrupp, en imponerande lunta på hela 40 sidor. I jämförelse med denna dopningsskandal framstår till och med Himanens konsult­poesi som både billig och effektiv.

Så vad blir skandal? Inte alltid det skandalösa, vilket också det är skandal. Den globala snedfördelningen av fattigdom är den kanske mest extrema skandal vi låtsas leva med. Att urskilja de verkliga frågorna bland alla symboliska ”affärer” förblir en utmaning för det offentliga skandalsamtalet.

Aspekter på Bensowgate

”Vad är brottet att råna en bank mot brottet att grunda en bank?” lyder en satirisk replik i Brechts Die Dreigroschenoper. Finlandssvensk tillämpning: varför grunda en bank när man kan råna en stiftelse? Övervakningen av fond- och stiftelsepengar har visat sig bräcklig, och ett insyltat gäng – eller med ett vackare uttryck: ett nätverk – har inte alltid något emot att dela på fritt byte. I och för sig delar man då också på risken, men tydligen är denna minimal. Vanligen reagerar ingen när de som borde vara stiftelsens skyddsänglar blir dess asgamar – det visar både den ständiga, redan 10-åriga skandalen med tömningen av de Nymanska stiftelserna och det aktuella Bensowgate, som denna vår började rullas upp i media och sedan slutet av mars av polisen.

Liksom Nymangate är fallet Bensow en riktigt solkig finlandssvensk ”affär” där tre bäste bror-bröder och professionella stiftelsemissbrukare pekats ut både för att i strid med stadgarna ha lagt ner ett barnhem (misskötsel) och för att i årtionden ha berikat sig själva, kompisar och anhöriga med medel anslagna för värnlösa barn (försnillning).^{[se tillägg]} Leif Sevón talade i ett TV-nytt-inslag (14.2) träffande om den ”fartblindhet” som kan drabba förvaltare av stora pengar. Frågan är ändå om man kan tala om ”fart” när de solklart oskäliga förmånerna har tagits ut under decennier (privat bruk av stiftelsens stenhus i Helsingfors, villor i Grankulla, hyreskontrakt på skärgårdsö för 1 mark/år i 100 år…). Snarare då hemmablindhet – eller ”landets sed” som vid närmare granskning snarare är ”klassens sed”.

Vid sidan av nätverkande och omoralisk såp­opera har Bensow-historien också en könsaspekt (vi kräver könskvotering: fler kriminella bästa syster-nätverk!) och en språkaspekt. ”Ei mennyt ihan niinkuin Strömsössä” är sedan länge ett populärt finskt ordspråk (”det gick inte riktigt som i [mys-TV-serien] Strömsö”). Är inte den premiärsäsong vi nu ser för mediadramat Bensowgate ett slags ”nattsidans Strömsö”, ett gotiskt skräckprogram om hur det kan gå när finlandssvensk så kallad ”trevlighet” drivs tillräckligt långt i informell införståddhet och ”smidig” hantering? Tyvärr motsvarar både Bensow-historien och tidigare skandaler alltför väl den bild av girig inkrökthet som vi snabbt är ute och fördömer, som okunniga fördomar och hets mot folkgrupp, om den målas upp av så kallade sannfinnar och språkhetsare.

Någon unik finlandssvensk skurkaktighet kan vi ändå inte skryta med – så intressanta är vi inte, varken kapital eller korruption har något modersmål. På finskt håll tvingade journalistiken kring fallet Nuorisosäätiö 2009 fram en revolution i partifinansieringslagstiftningen. Samtidigt var det enskilda parti som vid sidan av stiftelsens moderparti Centern blödde mest genom Nuorisosäätiö-skandalen ändå Svenska folkpartiet, som i en helt annan skala än övriga partier bekostar sin verksamhet med stiftelsemedel ursprungligen donerade för allmänkulturella ändamål. Bland annat tvingades den ogenomskinliga penningförmedlaren Stiftelsen för det tvåspråkiga Finland tömma kontot och upphöra med denna verksamhet i förlängningen av ”Nuorisosäätiögate”. Om också Bensowgate bidrar till att skärpa övervakningen av stiftelsevärlden över lag, både internt och externt, har avslöjandet varit allmännyttigt. Kanske det på längre sikt till och med vore en bra finlandssvensk strategi att bekämpa intern korruption redan innan den kommer ut och skadar folkgruppens image?

En viktig biaspekt på stiftelseskandalerna är att intresset för grävande journalistik stärks när den, som här, kan visa på klara fall av maktmissbruk. Skandaler är i sig ingen garanti för att de stora brotten kommer fram, men offentligheten gör skumma aktörer försiktigare, samtidigt som redaktionerna får en smula mera råg i ryggen och kanske vågar följa upp nya spår. Ur den synvinkeln är det viktigt att i synnerhet Staffan Bruun på Hufvudstadsbladet under redan lång tid etablerat sig som ett slags finlandssvensk Julian Assange (StiftelseLeaks) med bland annat avslöjandet av Roger Broos kompisfinansiering vid Åbo Akademi 2007 och de årliga rapporterna om hur R. Kenneth Wrede tömmer det som är kvar av de Nymanska stiftelserna. Hbl:s möjligheter att granska sin egen ägare Konstsamfundet (KSF Media) är av naturliga skäl begränsad (av samma skäl brukar denna begränsning förnekas av Hbl), så det är viktigt att också public service-bolaget YLE har undersökande program som Radar, M.O.T. och Spotlight.

Grävande journalistik är nästan alltid beroende av tipsare, läckare, som slår larm ”inifrån” systemet. Några av läckarna tar på sig en offentlig roll som väckarklockor, på engelska whistleblowers, men många ”förrädare” vill förbli anonyma av rädsla för repressalier. Att journalister och redaktioner synligt framstår som oberoende besvärsinstanser är därför viktigt: att det finns någon att relativt tryggt vända sig till med sina tips.

Som sammanfattning av resonemanget ovan kan man alltså på Bensowgate, liksom på många andra skandaler, tillämpa åtminstone åtta synvinklar: 1) nätverk, 2) klass, 3) genus, 4) språk, 5) bristande inre kontroll, 6) bristande yttre/myndighetskontroll, 7) journalistik som besvärsinstans och 8) dess beroende av tips inifrån.

Ytterligare en aspekt är 9) frågan om representativitet: av vilket isberg är denna skandal en topp? Är det ens en topp, eller kanske bara en särskilt klantig variant av ett mera allmänt utbrett syndrom?

8.4.2013

Uppdaterad på nätet 17.4.2013