Dramatikern Lars Norén frågar sig i sin senaste dagboksvolym varför journalister talar om israeliska ”bosättningar”. Med författarens språkkänsla sätter Norén fingret på den skönmålande termen för det som i verkligheten är ockupation och ”land grabbing” med vapenmakt.

Att Helsingforsregionens trafikverk HRT nu utreder om man kan säga upp kontraktet med bussbolaget Veolia är en i det här sammanhanget viktig markering. Finland vaknar sent – bland andra Stockholm och London har valt att inte anlita Veolia som – liksom Volvo, Intel, McDonald’s m.fl. – är inblandat i Israels illegala kolonisering av Västbanken.

Bojkott av produkter från dessa enklaver har länge förespråkats av bl.a. president Martti Ahtisaari. Däremot tycks Sfp:s försvarsminister Carl Haglund inte se några problem med att uppmuntra Israels vapenindustri, vars produkter igen denna sommar har visat sin effektivitet på skyddslösa civila.

I en uppmärksammad artikel, ”Höj rösten mot massakern i Gaza” (1.8.), nämner Dominique de Villepin – Frankrikes statsminister 2005–2007 – tre verktyg som omvärlden bör ta till. För det första: ekonomiska sanktioner, för att ”väcka Israel till realiteterna”. För det andra bör palestinierna ställas under internationellt skydd via Internationella Brottsmålsdomstolen. För det tredje behövs, skriver de Villepin, ett mandat för en fredsbevarande FN-styrka i Gaza, Västbanken och östra Jerusalem.

Samma dag som de Villepins artikel ingick i Le Figaro publicerade den israeliska parlamentarikern Moshe Feiglin ett öppet brev till sin partikamrat Benjamin Netanyahu på Facebook. Feiglin, vice talman i Knesset, kräver att hela Gaza ska annekteras och styckas upp av den israeliska armén. Den nuvarande bebyggelsen ska utplånas ”med maximal eldkraft”, medan civilbefolkningen ska koncentreras i tältläger intill Sinai i väntan på deportation till tredje land.

Det vore kanske på sin plats att en viss sorts högerkristna debattörer, som regelbundet applåderar Israels expansionspolitik i Hbl:s insändarspalt, skulle klargöra hur långt de är beredda att gå i denna riktning. Feiglin, ett slags israelisk motsvarighet till Jussi Halla-Aho, är nämligen långtifrån ensam om sina extrema visioner; han har starkt stöd inom Likud.

Det var välkommet att Yrsa Grüne i sin Hbl-ledare 17.7 konstaterade att Netanyahus regering ”knappast vill ha en tvåstatslösning” och att ”om inte Israel längre vill ha en tvåstatslösning så blir det ingen”. Man kunde tillägga att det kanske var kört redan 1995 när realisten Yitzhak Rabin mördades av en judisk extremist. Och att det vi idag har, bakom dimridåerna om förhandlingar, är just ”enstatslösningen”; die Endlösung är redan här. Israel kontrollerar ju sedan 1967 de facto hela det f.d. brittiska mandatet Palestina, inklusive ett antal reservat eller bantustans där den fördrivna befolkningen förvaras i väntan på att rökas ut.

Hur annars förklara precisionsattackerna mot fyra FN-skyddade skolor, förstörandet av Gazas enda kraftverk och en helt oproportionerlig ”collateral damage” i form av kanske 1600 civila palestinska dödsoffer?

I en kolumn i tidningen Uusimaa frågar Geo Stenius varför vi diskuterar sanktioner mot Ryssland – för inblandning i Ukraina – men inte sanktioner mot USA för dess massiva vapenleveranser till Israel? Frågan tål ställas.

Ett positivt faktum är ändå att en yngre generation i USA förhåller sig mera kritisk till Israels återkommande krig mot Gaza (se statistik t.ex. i The Economist 2.8.) och att detta kanske är den faktor som på sikt kan tvinga Israel till den besinning som Dominique de Villepin talar om.

Också de internationella sanktionerna mot Sydafrika hade på sin tid lång väg att gå: från regimens massaker på demonstranter i Sharpeville 1960 – en väckarklocka – till Mandelas frigivning trettio år senare. Vändpunkten kom här 1987 när USA och Israel, som de två sista länderna, drog undan sitt stöd till apartheidregimen.

8.8.2014

Trygve Söderling