Varma och kalla kranen

Dragkamp om Ukraina (2)

RYSSLAND – ETT STORT PASSAGERARPLAN – har försvunnit från radarn. Och det chockerande, ur en publicistisk synvinkel, är hur lätt opinionen ombord lät sig manipuleras. Ockupationen av Krim och gerillakriget i Donbass behövde bara framställas som en heroisk ”räddningsaktion mot fascismen” för att en blind nationalistisk yra skulle bryta ut.

Ett liknande fenomen såg vi på andra sidan av Atlanten för jämnt 11 år sedan, när USA attackerade Irak. Den gången skulle världen räddas från Saddams massförstörelsevapen, idag är förevändningen de ”hotade ryssarna” i Ukraina. I bägge fallen grep en stormakt till en lögn i syfte att ”destabilisera” en regim som stod i vägen för de egna intressena.

Därför kändes det märkligt att höra USA:s utrikesminister fördöma det ryska införlivandet av Krim som ett ”1800-talsbeteende”: ”You just don’t, in the 21st century, behave in 19th-century fashion by invading another country on a completely trumped-up pretext” (TV-programmet Face the Nation 2.3).

John Kerry trodde själv, före invasionen 2003, på uppgiften om irakiska massförstörelsevapen. Hans kommentar om Ryssland nu våren 2014 kan alltså också läsas självbiografiskt.

PUTIN RIDER PÅ en seglivad nostalgi för Sovjet-imperiets storhetstid; så har många kommentatorer förklarat den goda jordmånen för den nya ryska chauvinismen. Som tidigare påpekats på denna plats (Nya Argus 4-5/2014), är det då just imperiet Sovjetunionen, inte dess officiella statsideologi, som nostalgiseras. Det är avslöjande för hur tunn den rödskiftande fernissan var: ingen minns ens längre att ett av S:en i SSSR sades stå för ”socialistisk”.

Men trots att vänsteretiketten var löst påklistrad, tycks denna tarra ha ett slags fantommakt över tanken. Det finns små, förvirrade kommunistsajter i väst som stöder Putin bara för att han inte är Nato: av gammal vana liksom. Och på motsvarande sätt – fast tvärtom – rubricerade till och med Hufvudstadsbladets kunniga skribent Yrsa Grüne ett ledarstick om skenvalet ”Donbassregionen glider obönhörligt från grått till rött” (Hbl 13.5).

Rött brukar anses vara den politiska vänsterns färg, men i väpnad separatism under storryska vingars skugga finns givetvis ingenting man rimligen kunde kalla för ”vänster”. Tvärtom, i Ukraina står idag en nationalistisk högerregim mot en annan nationalistisk högerregim. Huvudorten skiljer, Kiev mot Kreml.

INSLAGEN AV BRUNSVART och armégrönt på bägge sidor om Dnjepr utesluter inte att den ena parten har ”mera rätt”. På samma sätt som när presidentvalet i Frankrike 2002 stod mellan högerns Chirac och extremhögerns Le Pen, har dagens ukrainare inte tillgång till någon bred skala av verkliga politiska alternativ. I praktiken finns ett val mellan olika slag av oligarker och miljardärer, någon mera ”Europa-”, någon mera ”rysksinnad”; telekom-kungar, gaskungar, stålkungar och den chokladkung som ser ut att ta hem segern i presidentvalet. Snarare än en reell politisk färgskala får man här tala om 50 nyanser av grått.

REPRESENTATION? Trots färg, eller brist på färg, brukar man i kris- och krigssituationer tillsätta breda samlingsregeringar. Att det inte blev så i Ukraina efter Majdan-protesterna och ex-president Janukovytjs flykt hör till de misstag som blottade landet för rysk aggression. Med Regionernas parti i regeringen hade en kanal funnits öppen till de östra oblasten, som nu gavs goda skäl att känna sig överkörda. Trots alla avhopp, som har halverat dess representation sedan december, är Regionernas parti fortfarande parlamentets största (idag 104 av 450 platser) och i motsats till vad många kanske tror, röstade en överväldigande majoritet av RP-delegaterna (liksom av resten av parlamentet) för utnämningen av Arsenij Jatsenjuk till regeringschef i februari.

Man kan säga att RP straffas för sitt förflutna som Janukovytjs parti. Men i regeringen saknas också UDAR, parlamentets tredje största grupp, som spelade en mycket synlig roll i Euromajdan-rörelsen.

Jatsenjuks nyliberala regering kunde göra mera för att bygga broar inom det sammanhållna Ukraina som majoriteten av befolkningen fortfarande vill ha, enligt opinionsmätningar.

VARMA OCH KALLA KRANEN. Putin, som öppet har eldat under rebellrörelsen med paramilitära medel och hejdlös propaganda, visade några dagar före ”folkomröstningen” i östra Ukraina 11.5 sitt handlag med de varma och kalla kranarna. Genom att alltför sent föreslå att enkäten skulle skjutas framåt skapade han intrycket att Kreml inte har kontroll över rebellerna. Samtidigt betecknade han plötsligt, tvärtemot tidigare uttalanden, det planerade presidentvalet som ett ”steg framåt”. Utspelet tajmades sannolikt med sikte på det EU-möte som några dagar senare, trots detta, utökade sanktionerna mot Ryssland.

RIKTADE SANKTIONER. Att ”världssamfundet” inte reagerade med sanktioner mot till exempel Turkiet 1974 (annekterade norra Cypern), Marocko 1975 (Västsahara) eller Indonesien 1975 (Östra Timor) följde mönstret att USA:s klientstater är undantagna internationell rätt. Det betyder inte att idén om internationell rätt ska skrotas.

Att det inte heller blev någon bojkott eller bestraffning av USA från ”världssamfundets” sida för Irakkriget 2003 är därför inget argument mot sanktioner mot Ryssland för attacken på Ukraina. Att Gustav har stulit potatis utan att åka fast ger inte Pelle rätt att också stjäla en säck. Tvärtom borde vi varken köpa potatis av Pelle eller Gustav, hur förmånligt priset än kan verka på kort sikt.

NÅGRA DAGAR FÖRE presidentvalet 25 maj råder en förskrämd optimism: befolkningen i regionerna Donetsk och Luhansk hålls visserligen som gisslan av väpnade separatister med självutnämnda ”borgmästare”, och valet kommer sannolikt att saboteras där. Men ”Rysslandsrörelsen” ser inte ut att nå regioner som Charkiv, Odessa eller Mikolajiv, och ett rimligt valdeltagande kan fungera som en första symbol för ett trots allt enat Ukraina.

TILL DE MERA sannolika prognoserna för Ukraina-krisen hör att Putin, efter att ha skruvat upp konflikten till kokpunkten, kommer att backa – och kräva stor tacksamhet för det. Efter att ha skramlat med vapen vid östgränsen har han redan två gånger storslaget annonserat reträtt (mobiliseringen börjar hur som helst kosta för mycket). Mönstret för detta spel såg vi i fjol, i det ryska initiativet mot kemvapnen i Syrien – viktigt, och helt otillräckligt. På samma sätt kommer Putin sannolikt att göra små eftergifter i Ukraina. Målen är då två. Dels att splittra sanktionsfronten från väst mot Ryssland, genom att utså otydlighet. Dels att framstå som den sansade fredsmäklaren och den enda aktören på spelplanen som får någonting till stånd.

21.5.2014

Publicerad på nätet 25.5.2014

Relaterat: "Dragkamp om Ukraina", Nya Argus 4–5 / 2014