Tove Jansson + Atos Wirtanen = mera sant än vi trott

Är Tove Janssons liv en succé-story om den världsberömda serieskaparen och författaren? Eller kanske den sorgliga berättelsen om bildkonstnären som aldrig riktigt slog igenom? Inte på det fält som hon betraktade som sitt allra mest egna och viktiga?

Två saker känns nya med Tuula Karjalainens färska biografi Tove Jansson. Arbeta och älska. Dels får vi här ett brett sakkunnigperspektiv på just bildkonstfältet. Dels blir det nu mycket tydligare än tidigare hur djupa, viktiga och långvariga relationerna med många män, framförallt dåtida Ny Tid-redaktören Atos Wirtanen, var.

Större kontext

Arbeta och älska. I sitt arbete var Jansson produktiv som en hel renässans: oljemålningar, grafik, stora fresker, mosaiker, dramatik, scenografi, visor, noveller, romaner för barn och vuxna, brev… Poängen med Karjalainens bok är att ge en helhetsbild av allt detta inom ett någorlunda kompakt utrymme (304 illustrerade sidor). Helt säkert också med ett öga på 100-årsjubileet 2014 och den kommande stora Jansson-utställningen på Ateneum.

"Fest på landet" och "Fest i stan"; två jättelika fresker målade av Tove Jansson 1947 för Helsingfors stadshus restaurang – senare flyttade till Helsingfors svenska Arbis aula.

Någon kan kanske tycka att det mesta redan blev sagt i och med Boel Westins stora biografi från 2007, Tove Jansson. Ord, bild, liv. Vad gäller ”ord” – författaren Jansson – är det delvis sant, men på bild- och livssidan bidrar Tuula Karjalainen med nya och större perspektiv. Här resoneras över Janssons konstnärsbana i en finländsk/europeisk kontext och här följer konstvetaren Karjalainen utvecklingen i korta men ofta skarpsynta kommenter till verken.

Först ute på fältet ”bild” var förstås Erik Kruskopfs Bildkonstnären Tove Jansson från 1992. Det är mera kartläggnings- och intervjubok, rik på roliga tovejanssonska anekdoter och formuleringar och fortfarande ett viktigt förstahandsdokument över vilken bild konstnären själv ville ge av sin bildkonst. Men kanske just därför hamnade de egentliga ”konstvetarfrågorna” i skuggan, om till exempel motivvalen eller hur ”bra” och originella Janssons oljemålningar nu egentligen är, jämförda med kollegernas vid samma tid. Att hon följde trenderna med något decenniums fördröjning är inte nödvändigtvis ett ”fel”, men tyder ändå på osäkerhet, kanske brist på det som kallas vision.

Tove Jansson. Arbeta och älska är rikt illustrerad och här visas också många lite ovanligare bilder från skissblock, brev och tidskriften Garm. Ett minus är de överlakoniska bildtexterna, här kunde mycket ha gjorts för att knyta ihop bildernas narrativ med textens. Dessutom har förlaget valt ett papper och bokformat som helt i onödan dämpar de hos koloristen Jansson så viktiga färgerna. Den som vill se Janssons bildvärld i sina sprakande färger ska alltså fortfarande gå till två tidigare böcker i större format: dels den fina 200-sidiga utställningskatalog som Tammerfors konstmuseum skapade 2002 (”publikation 103”), dels Sirke Happonens spännande doktorsavhandling Vilijonkka ikkunassa (2007).

Självporträtt, 1942

Det förälskelsebiografiska

På tal om filifjonkor, snusmumrikar och mymlor är ”mymlandet”, det förälskelsebiografiska, det andra delvis nya fält som jag vill lyfta fram i den nya boken. Skvalleraspekten, om man så vill. Men skvaller blir i fall som det här med tiden värdefull kulturhistoria. De ofta livslånga – och ibland samtidiga – kärleks-slash-vänskapsrelationerna mellan Jansson och bland andra Sam Vanni, Tapio Tapiovaara, Atos Wirtanen, Vivica Bandler, Tuulikki Pietilä är inte ”nya” för forskningen. Men efter att ha suttit många veckor i Janssons f.d. ateljé och läst de många breven och anteckningarna visar Tuula Karjalainen nu tydligare än förr hur seriösa också förhållandena med män var. Med Vanni och Tapiovaara, men framför allt med Atos Wirtanen.

Det gör också Wirtanens undanglidande roll mera tvivelaktig än om han bara varit en tillfällig fling; deras relation var het i åratatal – sju, enligt Jansson – och i breven ser man att hon menade djupaste allvar. Både giftermål, barn och emigration ingick i planerna, men när hon till sist friade frågade han Rådd-djursaktigt förvirrat om det var sant ”att vi inte ännu har gift oss? […] Vi får verkligen göra slag i saken så småningom”. Men något ”så småningom” inträffade aldrig.

Senare skämtade Jansson förstås bort saken, Atos hade varit så upptagen med riksdagsvalet att han glömde bort hela saken. Men i verkligheten kan det inte ha varit lätt att bli avvisad av sin sedan så länge närmaste mänska. Kanske det är en objektiv bild och bearbetning av just den här relationen vi ser när böckernas Mumintroll motvilligt accepterar att den beundrade nomaden Snusmumriken alltid sticker iväg när hösten kommer.

Ur Trollvinter, 1957

Acceptera

Ett annat slags besvikelse att hantera var att Jansson i oljemåleriet – så länge grunden för hennes identitet och självuppfattning – aldrig riktigt fick kläm på det absolut egna, originella uttrycket. Genialiteten fanns i stället, som vi nu vet, i det litterära berättandet, och i kombinationen av text och bild. Hon ville bli en stor målare men blev – framför allt – en av den svenska litteraturens mest fantastiska stilister. Är hon besviken? Också det här låter som en berättelse ur någon av hennes noveller.

Sen blev hon rik som ett troll, men valde att fortsätta bo i ett tält. Och hon fick sin prinsessa – en dag kommer en ny biografi att skrivas där relationen med Tuulikki Pietilä får mera utrymme. Tills dess får vi tänka om Tove Jansson som kineserna tänker om terracotta-armén: bara en liten del av detta underverk har grävts ut, någonting ska ju finnas kvar för kommande sekler att upptäcka.

Trygve Söderling