Politiskt är ett verk, en handling, som förändrar landskapet och tänkandet. En annan sak är sen om vi genast känner igen verket som ”politiskt”. 

Titeln på Mathias Rosenlunds essä Kopparbergsvägen 20 anspelar på Henrik Tikkanens klassiska adressböcker – Brändövägen 8 (1975) och så vidare. Namnet signalerar alltså ”blottare”. Till stil, metod och ärende ligger Kopparbergsvägen ändå långt från Brändövägen. Snarare är Rosenlunds bok där släkt med Tikkanens blottarkollega Christer Kihlmans Människan som skalv från 1971.

Mathias Rosenlund är inte, som Henrik Tikkanen, ute efter att ge fyndiga formuleringar åt svart skandalösa memoarer. Snarare är projektet att, liksom Kihlman, naket och essäistiskt lägga fram en skamfylld och förnekad situation i det bara alltför pågående nuet. Att genom en kamikaze-artad öppenhet försöka förändra attityder.

Verklighetens Kihlman eller Tikkanen hade aldrig kunnat skriva en Kopparbergsvägen 20, eftersom Rosenlunds tema är fattigdom. Hur djupt Kihlmans eller Tikkanens självbekännande text-gestalter än sjunker, i alkoholism och annat elände, finns släktens och pengarnas skyddsnät alltid underförstått där. De är etablerade män på villovägar och skandalen är att dessa baksidor beskrivs av högborgerliga män med kontakter, erkänsla och kändisstatus. Här finns där­emot inte hopplösheten i att aldrig få ihop det, hur mycket man än kämpar och arbetar extra ”med barn, ungdomar, frysvaror” (Kopparbergsvägen 20).

Människan som skalv var modig, men ingen Rapport från en skurhink – städerskan Maja Ekelöfs debut, som 1970, året innan Kihlmans bok, rörde om i debatten och vann ett romanpris i Sverige. Liksom i Maja Ekelöfs bok är ”skandalen” i Kopparbergsvägen 20 att den i personlig bekännelseform, med konstnärlig skärpa, exponerar en fattigdom som är gemensam för en stor grupp människor. En samhällsklass som finns, men ändå inte ”finns” eftersom den inte hörs av offentligt. Inte talar med en artikulerad stämma i konstens, den skönlitterära bokens medium. På samma sätt som i 1970-talsbekännelserna ger Kopparbergsvägens intima och litterära form tyngd åt ett ämne som i sig borde vara tungt vägande, men som brukar vara lätt att bortse från så länge det framställs i ansiktslös statistik.

Också i receptionen av Kopparbergsvägen 20 finns likheter med reaktionerna på Människan som skalv. Bägge anklagades genast för att avbilda verkligheten fel, i spekulativt syfte. Och intressant nog tycks de (trots allt få) avoga rösterna i bägge fallen komma enbart från finlandssvenskt håll: Rosenlund är t.ex. ”inte fattig på riktigt” sägs det i en blogg, han har ”attitydproblem”, han har ”valt fel”. En välkänd nyliberal föreställning – men var ”fel val” alltså att bilda familj tillsammans med en älskad kvinna som senare blir deprimerad, psykiskt förlamad?

Långt viktigare än detta inskränkta gnäll är ändå att boken genast tagits på allvar på finskt håll, med bland annat stort uppslagna intervjuer i två av Helsingin Sanomats bilagor och nominering för tidningen Uusimaas Runebergspris. Kopparbergsvägen 20 har därmed fått till stånd den diskussion som två klass-antologier från 2009, Obs! Klass och De andra (fi. Me muut) ville bädda för, utan att ändå nå riktigt fram. Me muut recenserades t.ex. aldrig i HS.

Politiskt är ett konstverk som förändrar landskapet, oberoende av om vi genast känner igen det som ”politiskt”. Ibland kan den politiska verkan tvärtom bli större om verket inte flaggar med termer som redan markerats som ”politik” och som vi därför av gammal vana avfärdar. Till exempel Rachel Carson kan sägas ha skapat den moderna miljöpolitiken, men eftersom miljön inte var uppfunnen 1962 (inte som politiskt tema), uppfattades Silent Spring först bara som ”en bok om naturen”.

På samma sätt är den djupt personliga Kopparbergsvägen 20, som överlåter åt läsaren att dra slutsatserna, den kanske första genuint politiska boken  på länge i det här landet. Politisk till sin verkan, eftersom den blir läst.

3.2.2014