Kommentarer: TRYGVE SÖDERLING

Demagogi, demokratur, despoti

1. Finns det någon gräns för hur odemokratiskt ett EU- eller NATO-medlemsland kan vara?

Frågan aktualiserades senast i juli av de två statskupperna i Turkiet. President Erdoğans systematiska nersläckning av rättsstaten har pågått i åratal, men motkuppförsöket i juli gav honom chansen att fullfölja sin egen statskupp, och nu i expressfart.

Listorna på ”fiender” fanns färdiga, framför allt på anhängare till Erdoğans ex-parhäst Fetullah Gülen. Utrensningarna av tiotusentals förmenta ”terrorister” i statsapparaten och militären var så snabba och massiva att USA:s utrikesminister John Kerry redan efter två dagar (18.7) antydde – rätt sensationellt – att Turkiets NATO-medlemskap kunde vara hotat om landet inte levde upp till alliansens, som han uttryckte det, ”krav på demokrati”.

Sådana spekulationer om uteslutning tillbakavisades fyra veckor senare i ett officiellt NATO-dokument: medlemskapet är ”inte ifrågasatt”, Turkiet kan ”räkna med NATO:s solidaritet och understöd”.

NATO-uttalandet publicerades 10.8, dagen efter Erdoğans statsbesök hos Vladimir Putin – och knappast oberende av det.

Det plötsliga samförståndet mellan Turkiets sultan och Rysslands tsar är på sitt sätt logiskt, Erdoğans väg liknar ju på allt flera punkter Putins. Bägge har i ett tidigare skede skapat förhoppningar i väst; Turkiet sågs för inte så länge sen till och med som ett mönster för en moderat islamsk demokrati. Men smekmånaden är över och bägge regimerna framstår idag som utpräglade ”demokraturer”, där presidenten använder sitt omfattande stöd bland folket till att avskaffa rättsstaten och opinionsbildningen. ”Fiender” pekas ut och spärras in, demagogi ersätter det kritiska samtalet, despoti är ändstationen.

Bägge ledarna har också visat skicklighet när det gäller internationell utpressning. Putin senast genom manövrer i Ukraina och Syrien, Erdoğan senast genom hotet att skrota sin pactum turpe (skamlig pakt) med EU och på nytt släppa loss en flyktingström, samt genom att spela ut NATO-tillhörigheten mot sitt närmande till Putin.

Putin har låtit bomba syriska anti-Assad-rebeller, under täckmantel att bekämpa Daesh (IS). På motsvarande sätt attackerar turkiska marktrupper, när det här skrivs, kurdiska styrkor i Syrien – samma kurder som stöds av USA och som har visat sig vara den mest effektiva motkraften till Daesh.

Här står alltså NATO mot NATO – vilken sida borde ett tänkt NATO-Finland ställa upp på och försvara?

Att militäralliansens länder går i krig mot varandra, indirekt eller direkt, är visserligen ingen nyhet – 1974 lämnade Grekland NATO i protest mot att medlemslandet Turkiet ockuperat norra delen av Cypern. (Grekland återinträdde 1980.)

Slutsatsen blir att Kerrys officiella fraser om fungerande demokrati och rättsstat som villkor för NATO-medlemskap i praktiken har marginell betydelse. Åtminstone om en medlemsstat som Turkiet förfogar över trupper på nära 500000 man och i det avseendet är NATO:s näststörsta medlem (att jämföra med USA:s 1,4 och hela alliansens 3,5 miljoner).

2. En lika teoretisk, eller över-idealistisk, frågeställning kunde gälla vissa allt mera autokratiska EU-länders medlemskap i unionen. NATO är en militärallians, EU en ekonomisk, och även om det förstås vore fint om EU ställde minimikrav på medlemsländerna också i andra än ekonomiska termer, så läggs idag varken Polen eller Ungern på hyllan ”bara” för att de skrotar den demokratiska rättsstat som vi gärna vill tänka oss att måste vara en central beståndsdel i den europeiska identiteten. Demokraturerna Polen och Ungern sitter kvar i EU, trots lama varningar.

3. Storbritannien, däremot, hoppar av. I princip kunde det göra det lättare för det förminskade EU att bekämpa skatteparadisen, eftersom London City hittills varit en bromskloss mot såna strävanden. Intressant är också det rätt sannolika scenariot att Skottland (och kanske Nordirland) väljer EU framför kungadömet.

Och allt detta på grund av hur ett par procent av de brittiska väljarna valde att rösta den 23 juni i år. I diskussionen efter det (också för Brexit-anhängarna) överraskande utfallet rådbråkades de fantasier om EU som ”leave”-kampanjledare som Nigel Farage och Boris Johnson har spritt via den brittiska sensationspressen åtminstone sedan 1990-talet – Johnson har bland annat hävdat att ett EU-direktiv förbjuder att man använder en tepåse två gånger.

Allvarligare än tepåsar och (för)bluffande sifferlögner var ändå att populisterna lyckades förvandla omröstningen till en kanal för xenofobi och invandrarfientlighet.

Samtidigt fanns förstås också legitim kritik av EU med i bilden: unionens förmåga att sköta sina finans- och flyktingkriser har inte varit särskilt övertygande.

Vare sig man ser Brexit som ”fel” eller ”rätt” lösning, kan man alltså dela in de brittiska väljarna i ett klassiskt fyrfält:

– röstade fel av fel orsaker

– röstade fel av rätt orsaker

– röstade rätt av rätt orsaker

– röstade rätt av fel orsaker.

4. Som politiska fenomen är Brexit-kampanjen och den skandalösa nomineringen av Donald Trump för presidentvalet i USA barn av samma ekonomiska stagnation. Bägge kampanjerna har byggt på enkla ”svar” på frågor som många (med rätta) ställer: varför finns det inga jobb, varför sjunker den fattigaste 10%:ens lön, varför har de etablerade partierna inget att säga om mina problem? Här har ett politiskt vakuum uppstått, som fyllts av osakliga men underhållande demagogers flashiga lösningar: skyll på mexikanerna, på muslimerna, på EU, på den onda omvärlden…

Nyliberalismen har med andra ord inte bara fört med sig finanskriser, skatteflykt, svag tillväxt och allt större inkomstklyftor enligt principen the winner takes it all. Indirekt har den också skapat protestfenomen som Tea Party, Donald Trump, Brexit-rörelsen och Marine Le Pen. Det intima sambandet mellan okontrollerad kapitalism och okontrollerad högerpopulism illustreras särskilt tydligt av exemplet Finland, där de två blåsvarta ideologierna har funnit varandra i vår nuvarande regering.

Nyliberalismen har för all del också indirekt skapat nya och ganska oväntade former av mobilisering på vänsterkanten – Syriza, Podemos, stödet för Bernie Sanders och Jeremy Corbyn, för att nämna några – samtidigt som den borgerliga mitten och socialdemokratin i många länder framstår som blockerad eller till och med har utplånats.

5. Målmedvetna despoter som Vladimir Putin, Recep Tayyip Erdoğan, Viktor Orbán, Jarosław Kaczyski. Ansvarslösa demagoger som Donald Trump, Boris Johnson, Nigel Farage, Marine le Pen, Benjamin Netanyahu, Timo Soini. Har politiken blivit alltför personcentrerad: svaga medborgare, starka ledarfigurer? Och är fenomenet Trump ett tecken på ”för mycket demokrati”, som en rätt mycket spridd artikel av Andrew Sullivan i tidskriften New York antyder, med hänvisning till Platons dialog Staten?^[1]

Sullivan beaktar kanske inte tillräckligt att Platon hade en demokrati-fientlig agenda. Men framför allt verkar Sullivan vara blind för de relativa bristerna i hans eget hemland USA:s demokratiska apparat. Enligt Platon tenderar demokratin bland annat att utplåna skillnaderna mellan rika och fattiga, medan klyftorna i USA tvärtom har ökat. Det tyder på att inte heller makten är jämnt fördelad.

Demokrati är ju inte ett tillstånd som somliga stater har uppnått en gång för alla, utan en daglig strävan, en målsättning och en process. När en demagog med stöd i halva folket tar makten, förtrycker den andra halvan och inför ”demokratur” och despoti, är orsaken inte ”för mycket demokrati”. Tvärtom.

^[1] Artikeln (nymag.com 1.5.) nämns bland annat i en kolumn av Anu Koivunen i Hufvudstadsbladet 5.8.