Med nationen som noja

Att både Aleksis Kivi (Stenwall) och Minna Canth skrev enstaka pjäser också på svenska är någorlunda välkänt; att Juhani Aho själv översatte en del av sina noveller till svenska kanske mindre bekant. Det finns en tendens att uppfatta författare som enspråkiga och att göra enspråkighet till ett outtalat ideal, konstaterar Heidi Grönstrand i antologin Kansallisen katveesta (ungefär: Ut ur det nationellas skugga). För en litteraturhistorieskrivning som starkt lutar sig mot ett monokulturellt nationsbegrepp kan två- eller flerspråkigt skrivande författare som Kersti Bergroth, L. Onerva, Elmer Diktonius och Henrik Tikkanen verka som besvärliga läckage i den nationella behållaren.

Aktuella högerpopulistiska strömningar, som brinner för ”återgång” till en föreställd folkgemenskap, kan ses som en nostalgisk reaktion mot den långt starkare kraft som i dagens globaliserade internet- och flyktingvärld verkar åt motsatt håll: för större diversitet, kommunikation, brokighet. Dagens akademiska kultur omfamnar självklart detta, men så har det inte alltid varit. Inom 1840-talets nationalromantik och 1930-talets fennomani gick litteraturvetare snarare på spaning efter nationens, det sanna folkets själ; såg med misstro på ’främmande’, gränsöverskridande element.

Rötterna till detta finns förstås i romantikens idéer om en folksjäl, som anses uttrycka sig i bland annat en nationell litterär kanon. Denna styrande ideologi, i boken kallad ”metodologisk nationalism”, utmanas av aktuella begrepp som transnationell (fi. ylirajaisuus), mångkulturell, hybrid, kreol och histoire croisée. I begreppsdiskussionen landar boken i synnerhet i Deleuzes och Guattaris metaforiska användning av ordet territoire – hos D&G många slag av kraftfält som kan de- och reterritorialiseras. Begreppet nation är en av många sådana dimensioner.

När det gäller kraftfält hade, vid sidan av D&G, Pascale Casanovas Bourdieu-inspirerade verk La République mondiale des Lettres (1999) varit en intressant referens. I den betonas hur kulturella impulser (t.ex. ismer) sprider sig i det globala fältet, men också omformas och muteras lokalt.

Löst anknutna till bokens teoretiska territoriediskussion bjuds vi på några fallstudier. Mikko Pollari berättar om vänsterförläggaren Vihtori Kosonen, en idag glömd aktivist i kontexten av arbetarrörelsen kring sekelskiftet 1900, med trådar till Finland, USA och Ryssland. Genom att följa en enskild person får vi syn på de gränser han överskred. Detta är bokens mest läsvärda och välskrivna text, här lyfts något fram som i ett alltför nationellt perspektiv faller mellan stolarna.

Ralf Kauranen refererar den uppvärdering av tecknade serier som skett i statliga finländska utredningar. På 1970-talet kritiserades importen av amerikansk skräpkultur, istället efterlystes inhemska kvalitetsserier. Idag finns sådana (i artikeln nämns inte vilka), och de kan få exportstöd från undervisningsministeriet. I förbifarten citeras en släng om att Tove Jansson knappast på 1940-talet kunde ha motiverat en tänkt ansökan om statsstöd med att hennes serier ”om 50 år blir ett internationellt framgångskoncept”. Förvånande nog beaktar artikeln inte att Muminserierna var ett sådant redan på 1950-talet: mellan 1954 och 1975 tecknades de med engelsk text för världens då största kvällstidning The Evening News i London och spreds därifrån i ett otal andra tidningar i världen, inklusive Finland. Detta tidiga transnationella genombrott för finländsk seriekonst hade fungerat fint som utgångspunkt för Kauranens text.

Johanna Holmströms roman Asfaltsänglar orsakade en debatt när Aftonbladets recensent Lidija Praizovic ifrågasatte författarens rätt att som vit finländsk kvinna skriva om muslimska flickors erfarenheter. Jag frågar mig ändå om denna enda, uppenbart inkompetenta recension håller som underlag för en vetenskaplig diskussion – tar inte Kukku Melkas och Olli Lyötty den på alltför stort allvar? Det är klart, den ger dem en orsak att konstatera de många lagren av identiteter i romanen; flickornas bakgrund är inte bara muslimsk utan också finlandssvensk, de kan inte pressas in i en enkel mall. Melkas och Löytty visar komplexiteten i romanen; för en professionell kritiker eller forskare står en sådan uppmärksam läsning självklart i centrum för tolkningen. Moralistiska argument à la Prazovic hör snarare till kategorin lättköpt kvällspressdebatt. Tyder det på dåligt självförtroende inom akademiska humaniora att den här nivåskillnaden alls behöver påpekas?

Antologins uttalade mål är som sagt att ifrågasätta den ”metodologiska nationalism” som anses ha styrt, och säkert har styrt, en god del av tidigare litteraturforskning. Några riktigt smaskiga exempel på enögdhet lägger skribenterna ändå inte fram, till min besvikelse. En orsak kan vara, tänker jag, att den sortens nationalism egentligen aldrig dominerat så starkt som boken antar. Jag kan se åtminstone tre orsaker till att en sådan, låt oss kalla den purfinsk, litteraturhistorieskrivning aldrig nått någon trovärdighet.

För det första: att finländsk litteratur har skrivits och skrivs på minst två, inte ett språk. Även om kontaktytan mellan finskt och svenskt inte alltid varit stor, kan ingen bortse från denna ”transnationalism” inom våra egna statsgränser.

För det andra kan ingen heller bortse från att finländsk litteratur alltid varit en del av ”importerade” estetiska och idémässiga strömningar. Ett bra exempel är modernismen under tidigt 1900-tal, till hela sitt väsen intensivt kosmopolitisk. Att göra Södergran, Diktonius & Co till ”typiskt finländska” författare skorrar, därför gör ingen det heller. Men också till exempel 1880-talets ”moderna genombrott”, 1960-talets radikalisering eller 1970-talets feminism var i första hand internationella fenomen. När det hänt något intressant i finländsk litteratur har det alltid haft en koppling till en större värld.

För det tredje har inte bara 2000-talets så kallade invandrarförfattare fört in nya kryddor och erfarenheter i ”vår” litteratur – sådan brokighet har alltid funnits. Aino Kallas var tvålänning (Estland, Finland), Mörkrets kärna (1965) och flera andra av Marianne Alopaeus romaner utspelar sig till största delen i Frankrike; hur ’nationellt’ är det? För att inte tala om Mika Waltaris Sinuhe egyptiläinen, internationell bestseller och före Mumin Finlands enda egentliga litterära visitkort i världen. En finsknationell egyptier?

Självaste Snellman, finskhetsikonen, publicerade sig enbart på svenska och tyska.

Även om nya accenter är välkomna, och även om jag gärna ifrågasätter ett snävt ”cisterntänkande” kring nationella kulturer, undrar jag alltså om inte antologins kritik till en del riktar sig mot en halmdocka. En snävt nationalistisk litteraturhistorieskrivning, kan en sån ens finnas?

Trygve Söderling

Heidi Grönstrand, Ralf Kauranen, Olli Löytty, Kukku Melkas,
      Hanna-Leena Nissilä & Mikko Pollari: Kansallisen katveesta. Suomen kirjallisuuden ylirajaisuudesta. Suomalaisen
      kirjallisuuden seura, Helsingfors 2016