Medierapport 2017

Media är en djungel. Nätet är en soppa. På nätet finns ”allt”, tycker folk (det gör det inte) och detta ”allt” är gratis (det är det inte). 

Många ser idag facebook som ett slags nyhetsmedium, ett slags dagstidning. Men facebook är inget massmedium, det har ingen redaktion. Snarare spelas redaktörsrollen där av dina så kallade ”vänner”, när de delar juttur från riktiga redaktioner. 

Plus algoritmerna. 

Plus slumpen. 

För två år sen, när Grekland-och-EU-krisen var som mest akut, var jag tacksam för de många kompisar som delade artiklar jag annars skulle ha missat. Texter som gav ett helt annat perspektiv än det tyska, som den borgerliga pressen och Finlands regering, inklusive Helsingin Sanomat, helt ensidigt körde fram. 

Många av de bästa analytiska, debatterande inläggen kom ur brittiska The Guardian och rikssvenska ETC. Johan Ehrenberg på ETC gjorde, som alltid, ett fruktansvärt imponerande jobb.

I detta andra perspektiv var problemet inte enbart oansvarig grekisk skuldsättning (under decennier, under tidigare regimer) utan framför allt oansvarig långivning, tysk finanspolitik samt grottmänsko-nyliberala EU-beslut att rädda tyska och franska banker till varje pris, också om det skulle råka krossa en miljon av de fattigaste grekernas hälsa och liv.

I det fallet funkade facebook alltså för mig och min bubbla som en viktig alternativ nyhetskanal. 

Men även om t.ex. en blogg eller ett facebookflöde formellt är ”offentligt”, enligt inställningarna, är de inte i sig någon verklig del av offentligheten – bara atomer i den digitala röran. 

En bloggare eller twittrare kan i och för sig bli kändis, och därmed ett slags enpersons-redaktion. En sån roll har t.ex. signaturen ”Uuninpankkopoika”, Sakari Timonen – jurist, socialdemokrat, sakkunnig kritiker av invandrarpolitiken och ständigt offer för svinaktiga angrepp från rasisternas sida. Hans kolumner i Image, numera i Apu, ser jag delas nästan dagligen. Med all orsak.

Men i längden behöver också bloggarna förmedlas av ”riktiga” redaktioner: kollektiv med en ideologisk eller, varför inte, konstnärlig profil. Jag räknade häromdan att jag har läst Ny Tid under nio eller tio chefredaktörer. Ändå är det inte omöjligt att se en viss kontinuitet i tidningen, åtminstone från och med Peter Lodenius tid, 1980-talet framåt. En delorsak är säkert det större kollektiv av skribenter som ”gör” tidningen i lika hög grad som den avlönade redaktionen. Att det här virtuella kollektivet finns, bevisar i sin tur att Ny Tid har sin självklara nisch och nödvändighet i det finländska medielandskapet. 

Jag talar om redaktioner därför att gränserna mellan pappers-, eter- och nätmedia blir suddiga i och med digitaliseringen: allt flera redaktioner rör sig i flera ”yttranderymder” samtidigt. På samma sätt som vi läsare/lyssnare/tittare/surfare (så kallade konsumenter) gör. 

Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet har för närvarande lockbeteskampanjer på 1–2 digitala gratismånader innan de börjar ta fyrk, och ur min synvinkel är tillgången till deras arkiv här den verkliga biffen. Jag höll mig länge med pappers-DN, på den tiden tidningar inte kostade skjortan – det råkade vara under kultursidans storhetstid, med Arne Ruth i Olof Lagercrantz fotspår. Idag väntar jag mig inte samma nivå och för övrigt är DN av idag till utseendet lika skrikig och ful som kvällstidningarna. 

Ändå finns där korn, och Anu Koivunen har förstås helt rätt när hon påpekar att finländska media saknar all ”kulturdebatt eller -journalistik i svensk bemärkelse” (Hbl 21.7). Visst, samtidigt slipper man en del galet ”svenska” debatter (typ: hur PK är Pippi Långstrumps pappa?). Men priset för detta är fruktansvärt.

Man kunde tillägga att Finland dessutom saknar (och det bidrar) en stor vänsterlutande kvällstidning modell Aftonbladet – varför det egentligen? Därför saknar Finland också en debatterande kulturchef med inflytande, typ Aftonbladets Åsa Linderborg. 

Ibland överraskar lokalbladet Husis med riktiga essäer och krönikor, som skulle ha piggat upp Nordens största dagstidning om de hade tryckts i Hesari. I brist på kulturdebatt kan man ändå uppskatta en viss grundlig pålitlighet i HS nyhetsdel och – liksom i SvD – en inte alltför rörig layout. HS ledarspalt lutar inte heller lika skamlöst till höger som de två svenska drakarnas. 

Men allmänt taget är en mainstream-borgerlighet ändå förunderligt naturaliserad i Finland. Om det alls finns en dynamik i medielandskapet så uppstår den i de minimala, men observerbara, skillnaderna mellan HS och YLE:s respektive HBL:s och svenska YLE:s betoningar. Som parlamentarisk outlet släpper YLE ibland fram även systemkritik, saker som i HS/HBL på sin höjd kunde publicera som insändare. I form av Minna Knus-Galan deltog YLE t.o.m. i uppackandet av Panama-pappren.

Apropå avslöjande scoop (Panama, Snowden o.s.v.): alla borde förstås stöda The Guardian med en frivillig månatlig donation. Minst en bekant gör det. Men där finns alltför mycket att läsa! Med New Left Review, London Review of Books och Le Monde diplomatique (på engelska) får man på något sätt ändå tiden att gå. På nätet kollar jag ibland amerikanska CounterPunch (lite för hysterisk), Jacobin och Z Magazine. För att inte tala om den oumbärliga, 93-åriga israeliska vänsteraktivisten Uri Avnery: en förnuftets ropande röst i öknen, som förutom på sin egen sida publiceras varje vecka i bl.a. jättestora Outlook India.

Från högerkanten köper jag då och då The Economist, inte för åsikterna utan för den professionella redigeringen och de geniala rubriksättarnas skull (”Russia’s dairy embargo – Parmesan of patriots”). Economist finns av någon orsak i alla kiosker i Finland: pappret visar sin styrka. Mera osannolikt är kanske att den engelska versionen av TV-kanalen France24 också finns, gratis, i de finländska kanalpaketen (dessuom fritt på nätet). 

Alla som har läst så här långt skaffade säkert i tiden, till arabvårens ära, betalkanalen Al Jazira. Tyvärr liknar den till förväxling BBC och CNN, så efter två minuter återvänder jag alltid till F24. Deras många charmiga nyhetsankare ser ju ut att t.o.m. förstå texten de läser upp. Gillar deras timslånga ”The Debate” och ”The World This Week”, medan det mera bisarra inslaget ”MediaWatch” har blivit en veritabel drog för mig. 

Nästan dagligen, eller nattligen, går jag också ner mig i betalkanalen artes debattprogram ”28 minutes” (på franska med tysk textning). Det sänds på mystiska tider som 3:30 eller 4:50 – varje natt olika. Hur underligt kan ett medieberoende bli egentligen? Men vad gör man inte för att få det som Anu Koivunen saknar i finländska media: levande, sprakande diskussion.

Trygve Söderling