Kommentarer: TRYGVE SÖDERLING

Självständigt

Kuin koira veräjästä. Det finska talesättet om hunden som smiter genom grindöppningen är en träffande bild för Finlands självständighetsprocess för 100 år sedan. På svenska gör ”tillfället tjuven”, men de högtidliga festtal som nu hålls handlar knappast om hundar eller tjuvar – snarare uppdateras jargongen till ett window of opportunity.

Faktum kvarstår att fönstret eller grinden gläntades för Finland av de ryska revolutionerna 1917: den borgerliga på våren, den socialistiska på senhösten. Såtillvida är stormningen av Vinterpalatset i vår dåvarande huvudstad Petrograd, natten till den 7 november, ett klart mera epokgörande datum för Finland än vår lantdags utspel den 6 december.

Hufvudstadsbladet rapporterade om landets självständighetsförklaring den 6.12.1917 utan att ta till onödigt braskande rubriker.

Andra kandidater för jubileumskalendern kunde vara 15 november, när lantdagen i Helsingfors förklarade sig vara ”innehavare av den högsta statsmakten”. Och framför allt kunde vi fira nyårskvällen, 31.12, när Finlands självständighet erkändes av de ryska folkkommissariernas råd.

4 januari kom bekräftelsen från allryska centrala exekutivkommittén, och erkännanden från Sverige, Frankrike och Tyskland – ytterligare ett viktigt datum, alltså, för den som vill fira självständighetens 100 år ”på riktigt”.

I den nationella självkänslans berättelse passar det förstås att framhäva sjätte december och det finländska initiativet. Men exakt samma gest hade lantdagen gjort redan på sommaren, 18 juli, i och med antagandet av den så kallade maktlagen.

Borde vi fira självständighetsdag redan 18.7, inte 6.12? Åbobaserade Arbetet beskrev lantdagens beslut att själv ta makten i Finland som ”en av de vackraste segrarna” någonsin för det socialdemokratiska partiet. Samma dag hälsade Dagens Nyheter (nedan) storfurstendömet välkommet ”i de fria nationernas led”. Kerenskij svarade med att upplösa lantdagen.

Den gången vädjade industrikretsar i Finland – via diplomaten Carl Enckell – till Kerenskijs regering om att den alltför självständighetsivrande lantdagen skulle upplösas. Vilket också skedde.

Det officiella Finland förtränger eller bortförklarar gärna att klartecknet från Petrograd var mera avgörande än en finländsk deklaration. Ytterligare grus i jubileumsmaskineriet kastar, på sina håll, att det var bolsjevikregeringen som lät vagnen Finland koppla sig från det ryska tåget, mot det borgerliga Rysslands vilja.

Om inte möjlighetens fönster öppnats av Lenin & Co. hade alltså omröstningen i Finlands senat 6.12 förblivit ett symboliskt slag i luften. Ungefär som den ”självständighetsförklaring” som en del katalaner firade på gatorna den 27 oktober i år. I och för sig var storfurstendömet en rätt obetydlig landsända, med två procent av det ryska rikets 150 miljoner invånare, medan dagens Katalonien har 16% av Spaniens 46 miljoner invånare och står för 19% av landets BNP.

Någon revolution i Madrid är knappast på gång, och katalanerna är själva delade i separationsfrågan, på ett annat sätt än finländarna var 1917. Grinden står inte ens på glänt.

Detsamma gäller för de irakiska kurderna, som genomförde en folkomröstning nästan samtidigt som katalanerna. Någon moralisk belöning för att ha stått för viktigt motstånd mot Daesh (”Islamska staten”) verkar inte vara aktuell i dagens läge.

1990, däremot, öppnade det USA-ledda kriget mot Bagdad ett revolutionärt fönster för irakiska Kurdistan, på samma sätt som första värdskriget öppnade ett för det ryska Finland. Regionen har sedan dess en de facto-självständighet.

Som bekant gäller det inte för de syriska, iranska eller turkiska kurderna. Deras sitution liknar snarare palestiniernas, som inte heller kan räkna med självständighet om inte någon verkligt häpnadsväckande förändring sker i Tel Aviv eller Washington.

För Finlands del är det begripligt att presidentens populäraste TV-show infaller den sjätte december, men ur omvärldens synvinkel fyller alltså vår självständighet 100 strax före tolvslaget natten mot nyåret 2018, eller möjligen fyra dagar senare.

Nya Argus, som är nästan på dagen 10 år äldre än Finland, gratulerar sitt värddjur och påminner samtidigt – med den äldres och mer erfarnas rätt – om att sjävständighet inte är en synonym till isolationism.

27.11.2017

Trygve Söderling