Texter framslamrade av Trygve Söderling



Publicerad som "Kommentar" i Nya Argus
9-10 / 2017

Nya Argus 9-10 / 2017


Kommentarer: TRYGVE SÖDERLING

Zon 6



Insektforskaren Alfred Kinseys rapporter om vita amerikaners sexuella beteendemönster väckte på sin tid (1948, 1953) enorm uppmärksamhet.

Att till exempel en tredjedel av de intervjuade männen någon gång hade fått utlösning med en annan man kastade plötsligt ljus över en gråzon som dittills varit kraftigt tabubelagd och därför okänd också för denna tredjedel.

På sikt bidrog Kinseys orgasmstatistik till att förändra attityder och lagstiftning i västvärlden. I Finland avkriminaliserades homosexuella handlingar visserligen först 1971.


Ett slags Kinsey-effekt, fast tvärtom, kan man tala om i kölvattnet av den pågående #metoo-kampanjen. Inte heller på området trakasserier visste vi, kollektivt, det vi visste punktvis, som individer. En ny bild av det privata gör det privata politiskt. I synnerhet vi män har överrumplats av den gråzon av sexuell huliganism som lyfts fram. Vi har säkert sett symptomen, enstaka träd, men inte skogen: att de flesta kvinnor någon gång utsatts för närmanden, ord och handlingar som går långt utanför kategorin klumpiga försök till flirt. Vi talar äntligen öppet om en snedvriden könskultur, som inte längre kan avfärdas med att det skulle handla om särfall.

Trakasserier är ett brett begrepp, men för den som vill är det inte övermäktigt att ringa in. Som Sofi Oksanen konstaterar (Helsingin Sanomat 15.11) är ett nyckelord maktutövning: att någon utnyttjar sin position som fysiskt eller socialt starkare, att det är svårt för den andra parten att försvara sig, i synnerhet när vittnen saknas. Att mista jobbet för att man ”inte klarar av lite humor” är inte roligt. Till det kommer skammen över att inte våga säga ifrån.

Man kan dra en parallell mellan trakasserier och den grövsta formen av sexuell kränkning, våldtäkt. I bägge fallen finns ett väldigt stort mörkertal. Talande nog tog Kinseys omfattande undersökningar under 1940- och -50-talet inte ens upp saken: Kinsey föreställde sig att våldtäkt var ett så marginellt fenomen att det inte lönade sig att fråga. (Förstås kan man också tänka sig att alla som begått brott knappast skulle svara ärligt.)


Om antalet anmälningar av våldtäkter idag är större än på Kinseys tid, beror det på att brottet blivit ovanligare, inte vanligare. Därför kan man hoppas att också de långa listorna på fula handlingar som nu kommer upp i ljuset inom ramen för #metoo-intifadan är tecken på att tanklös manschauvinism redan är på fallrepet. På samma sätt som man också i Finland under de senaste åren, till sin förundran, börjat uppleva bilförare som artigt stannar för fotgängare vid övergångsställen.

Gatan är visserligen ett offentligt rum, medan övergrepp ofta görs i slutna sådana. Men offentligheten kring de senare kan på sikt komma att förändra också den sexuella trafikkulturen.


I Sverige har mediestormen också fött några randfenomen, på samma sätt som stora demonstrationer lockar också små marginalgrupper som i dem ser ett svepskäl för att kasta stenar och krossa fönster. I fackorganet Journalisten (19.10) oroar sig Lisa Bjurwald över att ”erfarna kollegers pressetiska instinkter kollapsar när de ställs inför en känsloladdad kampanj som #metoo”. Hon citerar bland andra en kvinnlig skribent med över 10 000 följare på Twitter som har namngett tre kända svenska män med kommentaren ”Vilket svin outas härnäst? Låt rensningen börja!”

En retorik och ett tonfall som, säkert omedvetet, sammanfaller med extremhögerns.

Kollektiva upprop som publicerats i bland annat Sverige, USA och Frankrike har i alla fall siktat in sig på branschkulturer (skådisar, jurister med flera), snarare än enskilda personer. I Finland, däremot, har varken spektakulära uthängningar eller stora samlade vittnesmål från yrkesgrupper synts till när det här skrivs – och ingen tror väl att tystnaden beror på att finländska män skulle bete sig så mycket mera hänsynsfullt än till exempel rikssvenska?

Orsaken är snarast den motsatta. Också här gäller iakttagelsen att revolutioner i regel inte börjar där förtrycket är som svårast, utan snarare där förtrycket redan har börjat krackelera.


Zon 6 var namnet på en tuff svensk rockgrupp. Att vi rör oss i det erotiska territoriet garanterar, som Anna Rotkirch konstaterar i en kolumn (Hufvudstadsbladet 18.11), en uppmärksamhet som är svår att mobilisera för mindre mediasexiga former av utnyttjande, till exempel skatteparadisen. Sex går under huden och känns privat på ett annat sätt än när våra kollektiva skattepengar skandalöst förskingras. Ändå är det i bägge fallen fråga om maktmissbruk – dåligt ledarskap.


27.11.2017

Trygve Söderling


Publicerad i Slammerarkivet 28.11.2017


SLAMMERARKIVET– hemsida