1918 i prosa – några tips (1/2)

Sigrid Backman och Runar Schildt tacklade redan 1919 inbördeskriget, utan hat

Det finns en enkel fråga man kan ställa till romaner som handlar om vårt inbördeskrig 1918: hur beskrivs den ”röda” sidan?

Genom någon enstaka fårskalle, vilseledd av vettlösa mördare? Eller som ett spektrum av mer och mindre förnuftiga figurer, med bakgrund i ett ”civilt” vänstersammanhang?

Idag är industristandarden för den senare varianten förstås andra delen av Väinö Linnas trilogi Täällä Pohjantähden alla, på svenska Upp trälar. Man kan försöka leva sig in i vilken väldig mental uppgradering den romanen innebar för en stor del av läsarna när den utkom, 1960, 42 år efter 1918.

Kunskapen om 1918 hade dittills varit ytterst knapp och givetvis kraftigt vinklad till segrarnas förmån. I skolböckerna klarades katastrofen av med någon fras i förbigående om ”frihetskriget”.

Idag vet vi att totalt fem gånger flera ”röda” än ”vita” miste livet – 27.000 mot 5.200, av dem 11.600 i de vitas koncentrationsläger (se vesta.narc.fi). På vänsterhåll fanns tidiga försök att samla in fakta, men för den större allmänheten var de okända. De började friläggas av yrkeshistoriker först under 1950-talets slut, samtidigt med, och i synnerhet efter Linnas skönlitterära nyordning.

Linna bröt mot den bild som många romanläsare nog tagit till sig ur F.E. Sillanpääs Hurskas kurjuus (1919, sv. Det fromma eländet, 1920) och Ilmari Kiantos tio år äldre Punainen viiva (sv. Det röda strecket, 1946). Det är fina naturalistiska romaner, inte minst språkligt, men deras ”hjältar” är lätta att avfärda som enkla själar, lurade av kringresande agitatorer. Det är lustigt, men till slut inte enbart lustigt, när Topi i Punainen viiva berättar för hustrun Riika om den nya läran,”soli-sali-ratti”.

Bilden av den stolliga mannen av folket fanns grundlagd redan hos Runeberg och Kivi; nu kunde den ”vita” läsaren känna igen en ny Sven Dufva och konstatera att denna i sitt välkända oförstånd hamnat på fel sida om frontlinjen.

En Sven Duva-figur är också Aapo i novellen av Runar Schildt, en av Nordens främsta stilister. Aapos hat mot överklassen blir begripligt genom scener där han förnedras av godsherren, även om hans barnslighet sen leder i fördärvet. En försiktig vädjan om mänsklighet är också novellen ”Hemkomsten” (bägge 1919), där en mor i hemlighet hämtar mat åt en undangömd son, rödgardist på flykt. Också här slutar det illa, men Schildt låter åtminstone en ”fiende” få en kontaktyta med den ”rätta” sidan.

Både Sillanpää och Schildt öppnar för en försiktig, psykologiserande inlevelse i de ”vilseledda”. Redan det var mycket, och vågat, i det extremt chockade och hatiska ”vita” åsiktsklimatet efter våren 1918. För en på den tiden mycket populär diktare som Bertel Gripenberg var de ”röda” inte ens mänskor, snarare djur.

Det är intressant att jämföra Schildt med Sigrid Backman, som liksom han snabbt var ute med ett par post-1918-berättelser: Ålandsjungfrun (1919) och Familjen Brinks öden (1922). Även om berättarperspektivet i bägge romanerna är unga kvinnor som försöker stå utanför konflikterna, får vi i bägge också glimtar från den socialdemokratiska motkultur som ju ännu sommaren 1917 representerades av en majoritet i lantdagen.

”Ålandsjungfruns” fästman är aktiv i lokala Folkets Hus, Ragna Brinks bror författar högstämda upprop för arbetarnas sak. Och efter att Ragnas bröder dödats i och efter upproret skriver hon till sin ”vita” fästman. ”Jag hatar ingen, men jag älskar inte längre den segrande överheten. Jag älskar inte längre segerherrarna. Jag älskar inte längre dig.”

Det var tillräckligt för att Sigrid Backman skulle få en stämpel som misstänkt ”röd” i den borgerliga offentligheten. Bränd, som hon sannolikt kände sig, återkom hon inte till tematiken.

Ändå står hennes två 1918-romaner – snarare än hennes samtida författarkollegers verk – närmare det större perspektiv som vi fyra decennier senare skulle få med Väinö Linna.

Från 1931 och 1932 har vi två nya försök att ta sig an inbördeskrigets tema: Jarl Hemmers En man och hans samvete och Elmer Diktonius Janne Kubik.

Originalutgåvan 1932

Jag har aldrig kunnat försona mig med Hemmers huvudpersons Kristuskomplex; prästen Bros beslut att offra sig istället för en dödsdömd röd fånge i lägret på Sveaborg smakar hysteri snarare än mänskokärlek. I Diktonius stiligt lakoniska Janne Kubik, troligen skriven som replik till Hemmer, finns en liknande martyr, fast tvärtom: rödgardisten Järvinen lämnar sig efter den flyende röda kolonnen, ensam med en kulspruta.

Janne Kubik själv är ändå mera släkt med Schildts Aapo och Runebergs Sven Dufva än med de mer eller mindre förnuftiga socialdemokrater som Backman och, senare, Linna beskriver. För i de följande kapitlen låter Diktonius Janne troka sprit, bistå IKL-fascister och jobba som strejbrytare – lika tanklöst som han 1918 gick med i Röda gardet. Yttervänster och höger – samma skrot och korn, verkar Diktonius mena 1932. Sin tids ”tolkun ihminen”.

1946 kom så Anna Bondestams Klyftan och 1961 Leo Ågrens Fädrens blod – två 1918-romaner som jag hoppas kunna återkomma till i en del 2.

Ny Tid, januari 2018

Trygve Söderling

Fortsättning: 1918 i prosa (2/2)