1968 – en revolution.

Också i språket.

Den upphetsade redaktören Georges (Michel Duchaussoy), London-korrespondent for Le Monde, omgiven av Lily (Harriet Walter) och Milou (Michel Piccoli) i Lous Malles kärleksfulla maj 68-satir "Milou en mai" (1990)

1968 har fyllt femtio. Årtalet som är en legend symboliserar idag ett decennium av dramatik, katastrofer, motstånd. I dag glömmer vi t.ex. ofta att maj -68 inte bara var ikoniska gatukravaller i Paris, med studenter i den roll som i höst tagits upp av andra aktörer i gulare västar. Maj -68 var också den största generalstrejken i modern tid i ett industriland, något som däremot Louis Malle minns väl i sin underbara komedifilm Milou en mai. Bensinen tar slut, redaktören lyssnar ständigt på radio och medelklassfamiljen flyr ut i skogen i ett försök att rädda sig undan revolutionen. 

Vad finns då kvar idag, av 1968 och 60-talet? En väg att närma sig frågan kunde vara via språket. 1970 gav Hufvudstadsbladet ut en liten skrift med titeln Svenska modeord. I alfabetisk ordning omtrycktes här 83 ordanalyser, som året innan hade ingått i bladet. På omslagsbilden ser vi ord som hegemoni, alternativ, psykedelisk, könsroll och hippie virvla omkring i en orangefärgad språkboll. 

Svenska modeord är idag en märklig tidskapsel som berättar mycket om 1960-talets Zeitgeist. En seismograf för hur oroade medborgare, inte minst HBL-redaktionen själva, upplevde en ny språksituation: alla dessa nya ord och jargonger som hade virvlat upp i tidens turbulens. 

Behovet av vägledning var akut: tidningens chefredaktör Torsten Steinby berättar i bokens förord att läsarna i förväg hade fått skicka in förslag på begrepp som behövde förklaras. Det blev en lista på 650 ord. 

Uppgiften att kommentera ”modeorden” hade anförtrotts åt tolv kloka herrar. 1969 var alla experter män och alla män var experter.

Kategori 1: de förväntade orden ("psykedelisk")

En mindre del av uppslagsorden i Svenska modeord är just de man förväntar sig av en krattning i 1960-talets språkrabatt: camp, happening, hippie, psykedelisk, underground … för att inte tala om Black Power och högskoledemokrati (modeord?).

Såna uppenbara "60-talsord" är ändå relativt få i boken. Vi som själva i någon mån var med hör ändå in en tidsanda också i en rad begrepp som idag verkar oskydliga, men som då bar på specifika vibrationer: ord som dialog, fungera, kommunicera, pluralism och global var för 50 år sen signalord i ett nytt språkbruk, tillräckligt udda för att tarva förklaring och analys i HBL. Antagligen handlar det om hur de här ordens kontext förändrats. T.ex. ordet struktur hade fått en aura av djupsinne i och med fransk strukturalism. Marshall McLuhans medieteorier och det nya massmediets genombrott (TV) bidrog med en spännande klang åt ordet kommunikation. När 60-talspoeterna återupptäckte ett kulturdemokratiskt, s.k. nyenkelt språkideal blev det därför pop att dikter skulle kommunicera – det hade de dittills glömt att göra. Gärna skulle de också fungera; som Claes Andersson skrev i ett debattinlägg 1965 borde bra poesi "fungera i mjölkbutiken".

Kategori 2: de högst levande ("frågeställning")

Detta alltså ord med en 60-talssmak for those who know. En andra kategori, den i mitt tycke intressantaste trenden i Svenska modeord: att de allra flesta av de 83 ord som boken tar upp är inte bara brukbara, utan utomordentligt vanliga. De irriterande verbala "dagsländor" som bokens redaktörer varnade för är idag standardspråk. Till de få undantagen kan man kanske räkna futurologi, kybernetik och, med viss tvekan, 1800-talsfilosofernas alienation. 

Tydligen blev en nästan överraskande lång rad begrepp som på 1960-talet var "modeord" bestående: 1960-talsspråket lever vi med också idag. Eller vad sägs om alternativ, avvikande, budskap, diskriminera, elit, eskalera, etablerad, frustrerad, frågeställning, hysterisk(!), image, infallsvinkel, innovation, integration, know how, konfrontera, kändis, mobba, mygel, mysig, målsättning, pluralism, profil, relevans, satsning, sofistikerad, status, tendens, trend, värdering? Inte precis daterade i dagens tal och skrift. Om den här listan på 29 ord får man lust att ställa samma fråga som språkvetaren Olof Panelius ställde i Svenska modeord om ett trettionde: "Man kan i dag fråga sig, hur vi så länge har kunnat klara oss utan modeordet sex."

Just det, sex var enligt Panelius 1969 inte äldre i svenskan än cirka 20 år och "riktigt på modet" hade det (ordet alltså) inte varit mer än drygt tio. Som språkvårdare finner han ändå "inget skäl att klandra nykomlingen". 

Det är generöst – många andra av modeorden och deras brukare klandrar skribenterna gärna. 

Inte bara sex utan också porr och knark slog igenom som bekväma kortformer under 1960-talet; däremot tar Svenska modeord inte upp noja. (Kanske inte aktuellt för HBL:s läsare?) 

I sex, porr och knark kan man nog läsa in en trend mot större informalism och avspändhet, eller slapphet, också språklig, kring ett antal spännande fenomen som framför allt kyrkan tidigare hade hållit i ett fast grepp. Att president Kekkonen 1968 hävde den kristliga fatwan, benådade Hannu Salama – som 1966 och -67 dömts till villkorligt fängelse för romanen Juhannustanssit – var en av milstolparna. Åtalet gällde hädelse (sex+religion) och hade väckts av s.k. troende.

På tal om sex hör också ordet könsroll hemma i 1960-talet och i Svenska modeord. Ett utmärkt begrepp, tycker jag, som både täcker och begripliggör den tiotals år senare inlånade synonymen genus. "Könsroll" fungerar. Men låter inte lika vetenskapligt.

Kategori 3: de politiska ("imperialism")

I och med kön är vi inne på politiken, den tredje kategori jag urskiljer i Svenska modeord. Och det är den kategori där skon verkar klämma. Ordet feminism saknas visserligen – 1969 var det inte återupptäckt och Förening 9 talade ännu i andra termer. Också ordet jämställdhet saknas i Svenska modeord, men jämlikhet ägnas en större artikel av HBL:s chefredaktör Torsten Steinby. Intressant nog utan ett ord om jämlikhet mellan könen, idag snarare standardbruket. I stället raljerar Steinby en del över sociala jämlikhetssträvanden som verkar ha gått för långt i synnerhet i Sverige: unga socialdemokrater har där krävt avskaffande av första klass på järnvägen. 

Här, med "jämlikhet", börjar HBL:s "modeord" alltså bränna till på allvar. Ord som exploatera, hegemoni, imperialism var förstås inte nya, inte heller på 1960-talet – lika litet som den verklighet orden beskriver. Nytt var däremot att orden på nytt trängde in i mainstream-språkbruket med en kraft som nog tog en äldre generation från den högra sidan av det politiska spektret med överraskning. Nyss, under 1950-talet, hade de ju kommit överens om att ideologierna var döda? 

Nu riskerade man plötsligt att vara aningslös om man inte var engagerad och progressiv. Unga glopar, typ Göran Palm, avslöjade borgerlig indoktrinering och manipulation. HBL:s experter ägnade avsevärd möda åt att tukta de här begreppen och givetvis hade t.ex. Ole Torvalds en poäng när han påpekade att "imperialism" inte enbart var USA:s krig i Vietnam – ordets då vanligaste kontext. Det är ändå möjligt, skrev han, att ordet imperialism "inte missbrukas fullt så ensidigt efter den 21 augusti 1968". 

Han syftar på den sovjetledda (åter)ockupationen av Tjeckoslovakien hösten 1968, ett exempel på att också den andra stormakten bedrev imperialism. I det hade Torvalds rätt, men hamnade ändå lite snett; vad man än kan säga om Praghösten så var den inte riktigt jämförbar USA:s fullskaliga krig mot ett fattigt jordbruksland i Sydostasien där 5 miljoner vietnameser, var åttonde invånare, dödades. Detta alltså före Sovjets 80-talskrig i Afghanistan.

En av de mera förbluffande insikter som HBL:s 60-talsordbok ger är att också förleden samhälls- kunde ägnas en egen "modeords"-artikel år 1969. Nu är det förstås de mera specifika orden samhällstillvänd och samhällsmedveten, "båda sannolikt från från 1960-talet", som irriterar skribenten (Panelius). Men bilden blir ändå att här har ett "nytt" (haha) perspektiv väckts upp ur 1950-talets individualistiska vintervala. 

Och vad sägs om "modeordet" miljö? "Inte äldre än 1967 är t ex miljökonsumtion och miljöplanering", konstaterar Torsten G Aminoff. "Sammansättningarna med vård och skydd är likaledes nya." 

Visst: för att se en politisk dimension behöver man ett ord, ett språk. Före Tyst vår var det länge tyst. 

På sitt eget sätt speglar alltså Svenska modeord från 1970 ganska vältäckande ett skifte i värderingar som skulle prägla de generationer, bland andra min, som upplevde 1960-talet. Och med tanke på att utgivaren var dåtida HBL är det inte konstigt att jag, mellan raderna i de tolv skribenternas texter, hör farbroderliga försök att lugna och trösta oroliga prenumeranter där jag föreställer mig att de famlar sig fram i 1960-talets nya, otrygga språkvärld. 

Skribenterna försöker, mer och mindre framgångsrikt, domesticera, ja desarmera en rad språkliga bomber som vällt in över hemmens köksbord via tidningar, radio, TV. Idag talar motsvarande skrifter snarare om ”nyord” (typ flygskam, influencer och hen). Att boken kallar sina nyord just "modeord" kan också ses som ett tröstande ord: visst ångar de irriterande radikalerna på om imperialism, kapitalism och indoktrinering, men det blåser nog över med nästa mode.

Det gjorde det dessutom. Med fördröjning. Men något av ord och tanke blev också kvar. Inte bara mobba och mysig, utan också, mera på djupet, spåren av en politiskt medveten vokabulär.

Epilog: en personlig vinkling (obs modeordet!)

För mig själv var just 1968 nog bara ett år som de andra. Men de andra åren i en skolgosses erfarenhet är inte många och först när den var över ser vi ju att epoken var speciell. Som tonåringar hade vi vant oss vid att märkliga saker kunde hända, skulle hända; vi tog experimenten, omvärderingarna, kreativiteten, alla rörelserna för givna. Trodde det var så det skulle vara och att det skulle fortsätta, alltid. "Revolution 9", ett 8 minuter långt kaoscollage på fjärde sidan av Beatles vita album: en underlig provokation, ändå en typisk del av sin tid. Först i efterhand inser jag att detta var tidens mest spridda elektroakustiska avantgardekonstverk. Att gränser tänjdes åt alla håll – pop, konst, politik, sätt att leva – blev för en tid det nya normala. Och den sidan av "68" skimrar fortfarande. 

Det var inte 1968, utan några år tidigare, som vår rektor ägnade morgonsamlingen åt att berätta att en kollega till honom för några dagar sen gått in på sin skolas toalett och skjutit sig. Orsaken var, enligt vår egen rektor, "skoldemokratin". 

Ett frö till skepsis mot auktoriteters narrativ såddes nog redan där. En annan scen, och nu är det 1968: under en lektion nämner vår lärare ockupationen av Gamla studenthuset i Helsingfors. Om den visste vi elever nog mindre än litet, förutom tidningsrubriken. Plötsligt och oförmedlat utbrister läraren: "men känner någon av er ens en arbetare?". 

Total tystnad. I den tiden och den miljön var både frågan och ordet så totalt oväntade. Först långt senare insåg jag att visst kände jag arbetare: t.ex. min morbrors trevliga fru som jobbade på en saxfabrik. 

Jag satt alltså tyst och gapade, liksom alla andra. Men de följande korta åren blev i gengäld en crash course i all den väsentliga kunskap som skolan inte lärde ut: rasterna lärde oss mera än timmarna. Vi läste Myten om Wu Tao-Tzu av Sven Lindqvist och Samhället vi dör i av Claes Andersson; lärde oss protestsånger; såg Godards Weekend om bilkrockar och samhällets sammanbrott; ryste till Jimi Hendrix napalm-över-Vietnam-version av The Star Spangled Banner på Woodstock; inte minst, insåg helt plötsligt att det finns en arbetarrörelse i denna värld, att den har en egen kultur, en lång historia – hur okänd den än var i dåtidens läroböcker.

Avantgardefilm för bred publik: medelklassens egoism symboliseras av likgiltighet för trafikoffer i Jean-Luc Godards "Weekend" (1967)

Mycket på en gång, alltså. Ord kan vara dörrar, det gällde också många av orden i Svenska modeord från 1970. Jag är tacksam för att ha varit med, fått se de här dörrarna öppnas, åt så många nya håll – nya för oss. 

Sen följde förstås 1970-talet. Som en ytterligare skruv på "1968", för en del: feminister, marxister, miljörörelse, fredsrörelse ute i den större världen. I Tyskland och Italien dessutom galna terrorister. Och det provinsiella undantaget: moskvatrogna stalinister här i vårt eget lilla land. 

För många av de sistnämnda, taistoiterna, var engagemanget en modegrej, lika ytlig som den på den tiden populära självhäftande plast som imiterade teak. I synnerhet de mest synliga figurerna på finlandssvenskt håll återvände nästan man- och kvinnogrant till fadershusen efter ett eller två vilda och fria år. Det sociala arvets magneter drog dem, till synes obevekligt, tillbaka till föräldrarnas ideologi och klass. Någon till en topposition i finansvärlden, någon till ortodox judendom, någon till SFP och NATO. 

Andra, kanske mindre mainstream-synliga, stod emot det ”genetiska” trycket, blev bofasta i vänstern i bred bemärkelse. Peter Lodenius (1942–2018), min f.d. chef på Ny Tid, är en självklar referenspunkt. Bland många andra. Deras arbete står idag för en djupare medvetenhet än de som – likt Nicolas von Kraemer – djärvt reducerar begreppet "vänstern" till några popidolers ställningstaganden, eller till trassliga stamfejder under rubriken identitetspolitik. 

1968 var en kulturrevoluton, inte kinesisk utan global; sedd på kort sikt kraschade den, Prag ockuperades, Martin Luther King blev skjuten och först 1973 drog sig USA ur Vietnam. På längre sikt finns 1968 ändå med oss som ett ferment, en genbank av modeller för kultur, motstånd och "vänster-på-riktigt". Som våra samhällen bittert behöver för att stå emot när högerpopulister vinner val i land efter land och deras stormtruppers stövlar på nytt marscherar på gatorna.

Trygve Söderling