Texter framslamrade av Trygve Söderling



Publicerad i Ny Tid 8/2018

Är de Clérambaults syndrom mannens öde?

Kommentar till Joel Backström


”Vad tycker hon om mig, hur tog hon att jag…, vad menade hon med att le sådär?”

I förälskelsen är vi alla hyper-semiotiker, letar desperat efter ord och gester från den åtrådda, tolkar på högvarv alla tecken på att förhållandet ”går framåt”.

Fantasier är stapelvara i det förälskade tillståndet, det nyktra omdömet ofta ovälkommet. Ibland spårar vi ur helt. I filmen À la folie… pas du tout (”Vansinnigt förälskad”, 2002) gestaltar Audrey Tautou (bekant från bland annat Amélie) Angéliques, en 20-årig konstuderandes, hemliga romans med Loïc, medelålders hjärt(!)läkare, gift.

Det är ingen bra film, Laetitia Colombanis regi hugger sig fram med stora yxan, men uppbyggnaden är intressant. I filmens första halva ser vi, genom Angéliques ögon, hur hon och Loïc utbyter hemliga tecken, hur hon organiserar att han ska lämna sin gravida fru och sticka iväg med henne, Angélique, till Firenze, för deras första kärleksmöte – hon har redan köpt flygbiljetterna.

När han sen (ursäkta spoilern) inte dyker upp i terminalen, rasar hennes värld samman. Efter ett självmordsförsök kommer den formellt intressanta vändpunkten: plötsligt snabbspolar filmen tillbaka till början och nu är Loïc fokalisator. Han har aldrig noterat den där tjejen i grannhuset, han har inte förstått vem de mystiska presenterna kommer från, hans äktenskap är lyckligt.

En bit in i del 2 kan man som tittare ännu fråga sig vilkendera som är den sanna versionen – kanske den osympatiska Loïc är en opålitlig berättare? Ljuger han och döljer sitt förhållande med Angélique för oss? Det kunde ha varit en lösning. Istället utmynnar filmen i en helt entydig bild: det är hon som varit besatt av sina förhoppningar, som har tolkat alla ’svaga signaler’ fel. Vill man ha diagnos så heter tillståndet erotomani eller ”de Clérambaults syndrom” och är släkt med autism, alltså nedsatt ”social interaktions-, kommunikations- och föreställningsförmåga”.


Det leder mig osökt in på Joel Backströms kolumn i Ny Tid 6–7/2018, där han i kölvattnet på #metoo diskuterar ”sex, makt och beröringsångest”. Backström hör till Svenskfinlands ytterst få kreativa tänkare, både i Ny Tid och i sina inhopp i Radio Vega-programmet Eftersnack har hans roll varit att dra upp diskussionen ur plattitydernas trista träsk. I just den här kolumnen verkar han ändå inte ha tänkt igenom saken till slut.

Backströms tes är att de trakasserier som #metoo lyft fram i ljuset inte egentligen handlar om sexuellt intresse, utan om maktutövning. ”Makt i sig uppfattas ofta som sexigt, vilket visar hur ointresserade många människor är av sex”. Intressant tanke, men jag anser ändå att JB hugger i sten, till och med i två stenar i en smäll. Hans resonemang förutsätter 1) att makt är något fult och skumt, 2) att sex är ljuvlig, ren och underbar dialog mellan jämställda varelser.

Ingetdera ’är’ håller för granskning.

Ett lika ytligt resonemang som man ofta hör lyder:”våldtäkt handlar inte om sex utan om makt”. Man säger alltså makt, fast man menar förtryck. Man säger sex, fast man menar kärlek.

Utan att nu gå in på motexemplet sadistiska sexlekar mellan vuxna i fullt samförstånd (fast varför inte?), vet vi alla att också helt konventionellt romantiskt standardsex kan inge en sällsynt känsla av makt – berusande, beroendeframkallande, förstås också öppen för missbruk. I Helsingin Sanomat intervjuades för en tid sen en holländsk professor, Robert Horselenberg, som forskar i skillnaden mellan äkta och falska våldtäktsanklagelser (”Viihteen luomat myytit antavat raiskauksista väärän kuvan – Tutkija: puskaraiskaus ei aina ole nopea, tekijä käyttäytyy kuin rakkaussuhteessa” – HS 9.7.2018). En av myterna kring våldtäkt sitter enligt Horselenberg i förövarens huvud: förbluffande ofta vill han skapa ett slags simulation av ömsesidighet, till och med kräver att offret för övergreppet ska spela förälskad.

Våldtäkt är inte trakasserier, på samma sätt som trakasserier – systematisk förföljelse – är något annat än ångersex eller de klumpiga flirtförsök som också har förtecknats inom ramen för #metoo-berättelsernas oerhört breda spektrum. Ändå ingår alla de här formerna för ensidighet – kriminell eller bara obehaglig för den drabbade – i samma ’struktur’ och poängen är 1) att de verkligen ”handlar om sex” (vad annat?) och 2) att förövaren oftare än man kanske tror faktiskt är besatt av det romantiska kärleksidealet; vill desperat tro att det han eller hon gör handlar om ömsesidighet.

Många män lider alltså av samma självpåtagna blindhet, samma de Clérambault-syndrom som Angélique, den sinnesrubbat erotomana kvinnan i filmen À la folie.

Det kunde vara intressant att diskutera #metoo i termer av mansrollsbetingad signalblindhet, det vill säga att pojkar och män uppfostras till bristande förmåga att ’läsa av’ sina medmänskor, inte minst i erotiska sammanhang. Den mansroll som nu håller på att dö innehåller fröna till erotisk autism, till en tondövhet i förhållande till den man åtrår.

Varför är många av de här socialt inkompetenta individerna så framgångsrika? För att patriarkatet ger dem (oss?) gratis makt på andra vägar än den makt man kan förtjäna så att säga hederligt, genom att vara lyhörd, empatisk. Donald Trump vet vad jag pratar om här. Det är inte ’lönsamt’ att vara en normalkänslig och -vettig typ, ifall Systemet belönar en buse, en ’bully’. I globala handelsavtal lika väl som på firmafesten.

Makt och sex är verkligen en sammanflätad ”härva”, som JB skriver, men det är inget konstigt med det. ”Makt” är inget brott i sig, bara för att den också förekommer i kriminella och förtryckande versioner. Tänk bara på den makt som den åtrådda har över dig.

Lösningen är alltså inte att på prokrustesianskt sätt med våld försöka skilja mellan sex och makt (det går inte) utan att arbeta för att de oförtjänta belöningarna uteblir. Ett första praktiskt steg kunde vara att sänka mäns löner.

Trygve Söderling


Läs Joel Backströms svar här.



Publicerad i Slammerarkivet 18.9.2018


SLAMMERARKIVET– hemsida