SLAMMERARKIVET



Texter framslamrade av Trygve Söderling



Publicerad som "Kommentar" i Nya Argus
  9 / 2018Nya Argus 9 2018

KOMMENTARER: TRYGVE SÖDERLING

Centerextremism


Överraskningen var stor när ordet ”värdegrund” debuterade i finländsk politisk debatt. Det var ju i juni i fjol, efter att Halla-Aho-falangen kapat Timo Soinis parti, som regeringen Sipilä stolt meddelade att Grundfinnarna inte längre var kompatibla med regeringens ”värdegrund”.

I ett skimrande ögonblick såg det alltså ut som om regeringen, efter år av eftergifter, äntligen dragit upp någon sorts gräns mot högerpopulismen. En glädjande förändring: plötsligt skulle finländsk politik också kunna handla om värden, inte bara flödesscheman och så kallad ekonomisk realism.

Långvarig blev glädjen inte, den nyupptäckta värdegrunden innebar inga skrupler för Center- och Saml-kollegerna för att låta fem före detta grundfinska ministrar fortsätta i regeringen precis som förut, fast nu utan parti och med sin framtid i det blå.

”Värdegrund” modell Sipilä-Orpo-Soini visade sig i höst dessutom innebära att utrikesministern får soloåka ute i världen mot kvinnors rätt till abort, i strid med Finlands officiella linje. Eller som Lars Hertzberg formulerade paradoxen: ”Riksdagen beslöt att det är fritt fram för Soini att framföra sina personliga övertygelser oberoende av sin politiska roll. Beslutet uppnåddes genom att ett stort antal riksdagsledamöter tvingades undertrycka sina personliga övertygelser och underkasta sig sin politiska roll.”

Vid närmare betraktande har ”värdegrunden” alltså krympt ihop till ett enda värde(?): att den nuvarande regeringen sitter kvar. Många andra värden kan därvid offras. Trots att Grundfinnarna formellt sett är utspelade, fortsätter den kärva immigrations- och flyktingpolitik som Halla-Aho i tiden skrev in i regeringsprogrammet och som Migri lydigt förverkligat. Orpo köper Sipiläs och Soinis stöd för att driva på privata vinster ur offentlig sjukvård; Sipilä köper i sin tur kollegernas stöd för sin Center-partiska landskapsreform. Jätteprojekt forceras fram utan förankring i expertutredningar och med minsta möjliga majoritet i riksdagen. En sorts extremism också detta; i en kolumn i Ny Tid 11.11.2016 talar Mikael Brunila om ”centerextremism”:

Centerextremisterna älskar att prata om ”extremister” i allmänhet, men undviker till varje pris att diskutera den ideologiska substansen i dessa ”extremismer”. Därför är de även blinda för sin egen extremism, sin fanatiska tilltro till kapitalets realism.


En bieffekt av de nya högerpopulisternas frammarsch har varit att våra traditionella högerpartier oväntat och helt bekvämt har kunnat börja betrakta sig som den nya ”mitten”. Finlands mest högerinriktade regering i kvinno- och mannaminne gillar att framställa sig som den gyllene medelvägen, förnuftets röst, tolkun ihmiset, mellan ”ytterligheterna” till vänster och höger. En öppet nazistisk ”motståndsrörelse” likställs, i den här världsbilden, med att tiotusentals vanliga medborgare av varierande politisk färg demonstrerar mot nazismen. Nazist eller antinazist, samma extremism, liksom.

Det ultimata uttrycket för den här ”centerextremismen” uttalades förstås av USA:s president i augusti i fjol. När en ung kvinna i en protest mot en vit makt-demonstration i Charlottesville hade körts ihjäl av en deltagare från den motsatta sidan, drog Trump slutsatsen att ”bägge sidor” var skyldiga (”I think there is blame on both sides”). Han tillade, lika salomoniskt, att det också fanns ”bra folk” på bägge sidor (”But you also had people that were very fine people, on both sides”).

Inför den svenska regeringsbildningen framställde Svenska Dagbladet på motsvarande sätt Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna som två lika avgrundsdjupt motbjudande alternativ: i rubriker hävdar tidningen att (V):s ordförande Sjöstedt ”riggar pest eller kolera-test” för Alliansen (20.9) och att Liberalernas dito Björklund nu ”måste välja sida – blir det pest eller kolera?” (23.9).


Alltså som om någon i Finland skulle likställa Jussi Halla-Ahos Perussuomalaiset och Li Anderssons Vänsterförbund: som två lika livsfarliga, epidemiska hotbilder. Säkert hittar man enskilda personer som tänker så, men de skriver lyckligtvis ännu inte rubriker i våra mainstream-media.

Eller? En underförstådd ”extremist”-retorik kan skymta fram också där, vilket Mio Lindman uppmärksammade i ett debattinlägg i Hufvudstadsbladet (1.10). I en stor intervjuartikel (23.9) hade Peter Buchert återgett forskarkommentarer till Europas polarisering, i sig intressanta tankar, men Bucherts ingress inleds ”Extremhögern och yttervänstern går framåt medan den politiska mitten tappar mark i västvärlden”. Exemplen på ”yttervänstern” är i artikeln Bernie Sanders i USA, Jeremy Corbin i Storbritannien, Vänsterpartiet i Sverige och den tyska gräsrotsrörelsen Aufstehen. Alltså aktörer med program som en statsvetare skulle beteckna som socialdemokratiska.

När det politiska fältets mittpunkt glider högerut ses alltså traditionella vänsteraktörer plötsligt som ”yttervänster”. Den märkliga terminologin visar på det försåtliga trycket att falla in i Svenska Dagbladets pest och kolera-tänk.

Sant: sedan en tid tillbaka är det politiska fältet upprivet och ibland svårt att känna igen. Det betyder inte att den traditionella vänster-höger-axeln skulle vara överspelad, däremot har ”mittfältet” (är det ett mittfält?) blivit svårare att greppa. I Finland står till exempel det så kallade Centerpartiet ofta klart till höger om Samlingspartiet när det gäller ”livsstil”, genus och en kosmopolitisk attityd.


Tillsammans driver den sittande regeringens tre högerpartier i alla fall en politik som ökar klassskillnaderna och därför, indirekt, gynnar Halla-Aho. Den gamla högerns nyliberalism skapar jordmånen för den nya högerns populism.

Trumps kungamakare Steve Bannon åker redan omkring i Europa och missionerar för en global, fascistoid ”alt-right”-rörelse. Varför gör inte finanshögern mera för att stoppa en utveckling som på sikt hotar också den själv? För att de kortsiktiga vinsterna är så frestande, för den lilla skaran av moguler med makt?

Den traditionella högerns attityd till den politiska klimatförändringen liknar vår allas till den ekologiska: vi kunde vända utvecklingen om vi faktiskt ville göra eftergifter. Men när det är så bekvämt att bara gå på som förut. Koldioxidavtrycket må växa så länge det är billigt att flyga, alt-right må växa så länge profiter och topplöner också växer.

”You know the way to stop me / but you don’t have the discipline.” En rad anmäler sig ur Leonard Cohens apokalyptiska terrorist-rolldikt ”First We Take Manhattan”. Skriven 1986, femton år före elfte september-attacken på Manhattan, trettio år före Trump. Eller: samhället må gå åt helvete men jag fick i alla fall festa loss kvällen innan.


Som ett finskt talesätt lyder: det är svårt att vara till hälften gravid. Det finns frågor utan någon ”medelväg” – till exempel mänskovärdet är inte delbart eller relativt – och det finns frågor där medelvägen bara helt enkelt är den sämsta vägen. Som när valet står mellan körfilerna, till eller från, på en motorväg.

15.10.2018



Publicerad i Slammerarkivet 24.10.2018


SLAMMERARKIVET– hemsida