KOMMENTARER: TRYGVE SÖDERLING

Mellanbokslut: 10 år

Tio år har gått fort. När jag hösten 2008 tog över efter Tom Sandlund, Nya Argus förra huvudredaktör, kändes uppdraget som en hedervärd stafettpinne. Glädjande nog har uppdraget under de här åren vuxit, åtminstone till sidantalet. Utan att, hoppas jag, tappa i specifik vikt. Nya Argus är i hög grad sina medarbetares produkt och medarbetarna har ställt upp, levererat, ofta överraskat.

Någon ideologisk kursändring har knappast skett. Däremot har jag under de tio åren tydligare börjat se Argus funktion som mångstämmigt, kollektivt bildningsprojekt – för läsarna, för skribenterna, inte minst för redaktörerna. En tidskrift är ett socialt medium, alltså ett samtal, och samtalets fokus kan påverkas, liksom dess nivå. Varje utgivet nummer är ett diskussionsinlägg som i bästa fall inspirerar till nya. Varje gång vi får in ett suveränt manuskript som vi inte ens har beställt, ser vi det som en bekräftelse, i viss mån också ett tack för tidigare utfört arbete.

1 december 2007 fyllde Argus (fr.o.m. 16 mars 1911 Nya Argus) jämnt sekel. Jubileet gav oss en chans att se tillbaka på sidor som gått och de visade sig vara mycket skiftande. Också kvalitetsmässigt. En del guldkorn tryckte vi om, tillsammans med analytiska längdsnitts-essäer, i skriften Ögonen upp! (2011; titeln, med sin anspelning på den mytologiska Argus hundra ögon, finns i en programtext från 1908 av en av grundgubbarna, Guss Mattsson).

Någon hundraårskris upplevde vi inte 2007. Sex år senare var det däremot kris i redaktionen, efter en kolumn jag skrivit i Hufvudstadsbladet. En medlem krävde huvudredaktörens avgång, en annan hotade att själv avgå. Efter att vi hade publicerat några av de interna diskussionsinläggen (nummer 2–3/2013) lade sig konflikten på is, till skillnad från dess orsak i Mellanöstern, och arbetet kunde fortsätta nästan som vanligt. På sin höjd blundar Argus sedan dess med något av de hundra ögonen.

En redaktion behöver inte vara enig i alla frågor så länge det finns en samstämmighet om linjer i stort. En sådan linje kan vara att trycka kvalitet också i brist på just samstämmighet. När till exempel Leif Salmén förutsåg EU:s och eurons sönderfall i Nya Argus 1/2012 höll redaktionen inte nödvändigtvis med om slutsatserna (”EU erbjuder inte längre en gångbar modell […], dess institutionella och substantiella resultat ligger faktiskt sett i ruiner”), men vi ville publicera texten för bakgrundskunskapernas skull och för debattens (och det kom också mothugg). Likaså har vi infört ett antal texter av Jan Myrdal – bland annat en exposé om Sverige för fransmän och en fin betraktelse över dödens närhet – trots att en del läsare i hans hemland, i enlighet med dess rätt fundamentalistiska on-off-kultur, ansett att Argus indirekt gett oförlåtligt stöd åt åsikter Myrdal haft i helt andra ämnen.

Nya Argus strävar med andra ord till att trycka bra texter, punkt. Om vad och av vem kan ibland vara intressant, men är ändå en underordnad fråga. Kanske borde vi börja köra hela innehållet under total anonymitet, som brittiska The Economist.

Vid sidan av en färggrann och förbluffande mångkunnig redaktion har jag haft förmånen att få jobba tillsammans med en redaktionssekreterare som blir svår att ersätta. Yasmin Nyqvist har varit synonym med energi, engagemang, uthållighet, humor samt ett säkert omdöme – det sista ett stöd när jag själv ibland stått och velat kring någon refusering eller bildlösning. Lyckligtvis kvarstår Yasmin i redaktionen också efter årsskiftet, nu som ”vanlig” medlem.

Liksom andra tidskrifter fylls Nya Argus inkommande manuskriptlåda av alster av de mest skiftande slag – från diamanter som vi inte vill ändra ett ord i, bara jubla åt, till undermåligt skräp utan huvud eller fötter. Mellan ytterligheterna sker det mesta redaktörsjobbet, ibland via tjogtals med mejl. Målet är att det ur vår köttkvarn ska komma en tidskrift som håller för att läsas från pärm till pärm, vilket en del feedbackande prenumeranter till min förvåning säger att de gör. En av dessa, en man, hävdade till och med att Nya Argus är det intressantaste han vet näst efter sin fru.

Där borde vi förstås gå in. Inte för att bräda frun, utan för att värva henne som skribent.