I väntan på filmen om maj -68

Våra media har haft svårt att förstå sig på de gula västarnas (gilets jaunes) protester, trots att rörelsen enligt gallupar i november stöddes av 73 till 84% av fransmännen. Såtillvida kan man dra paralleller till det ”galna året” 1968. Revolter som inte styrs centralt från någon traditionell organisation är svåra att greppa och frisera till en enkel berättelse. 

Ändå behöver vi gestalta, berätta det som är viktigt. Inklusive det förflutna. Jag har ibland hoppats få se en spelfilm som på allvar skulle gå in i de franska 68-aktivisternas verklighet. Inte bara den yttre dramatiken, kravallerna, de vilda strejkerna, utan också det ”inre” skeendet på idéplanet, mångfalden av perspektiv. Där alla blommor skulle blomma, för att travestera Mao.

Ur Olivier Assayas: Après mai (2012)

Det är lätt att räkna upp filmer som tangerar ”maj -68” med några rafflande gatuscener, våldsamma poliser, springande studenter. Men i de allra flesta fall blir detta bara avstamp för en annan historia. Ta The Dreamers (2003), internationellt spridd p.g.a. regissörsnamnet (Bernardo Bertolucci) och språket (engelska). Efter en lovande tumultuarisk inledning stängs vi här snabbt in i en storborgerlig Parisvåning och tre cineastungdomars sex- och droglekar. Titeln, Drömmarna, får en ironisk innebörd när larmet på gatan stängs ute till förmån för andra slags ”intensiteter” – nog så intressanta för individerna, men väldigt långt från det politiska 1968 och dess kollektiva rörelser. 

Samma mönster gäller för Philippe Garrels Les amants réguliers (”De vanliga älskarna”, 2005), om också med mindre budget och vackrare foto, nu i svartvitt: från nattbilder av barrikader och brinnande bilvrak flyttar kameran in i någon mörk lya där opiumpipor går runt. Det är mycket nya vågen-hommage, -pastisch och -stämning, men snarare än att gestalta idéer stannar filmen vid yttre tecken för revolt. 

Avstamp i maj -68 tar också filmen Nés en 68 (”Födda 68”, 2008, regi Olivier Ducastel och Jacques Martineau). Också här snabba scener från gator, auditorier och studenthem, snart följda av ett långt ”efteråt”, en hippie-kommun på landet. Som en dag när åren gått tvingas ta ställning till en uppdykande forn kompis, nu militant terrorist på flykt. Inte helt fel tänkt – två utlöpare av ”68” – men tyvärr är den nästan 3 timmar långa filmen tråkig. 

Då föredrar jag en annan ”efteråt”-film, Olivier Assayas Après mai (Efter revolutionen, 2012). Här är majrevolten bara underförstådd bakgrund från förr, för skolungdomar som försöker föra vidare 68-andan i våghalsiga politiska aktioner. I den vindlande och sympatiskt personliga berättelsen blir protagonisten senare bl.a. statist i en filminspelning där gatukravaller 1968 simuleras i studio – en vitsig twist på temat. 

Ur Michel Hazanavicius: Le Redoutable (2017). I mitten Louis Garrel i rollen som Jean-Luc Godard

Nyast i genren är  Le Redoutable (”Den fruktansvärda” 2017), en rolig, sorglig och kärleksfull närstudie av ett avgörande år i nya vågen-legenden Jean-Luc Godards liv; dåtida flickvännen, aktrisen och med-legenden Anne Wiazemsky skrev manuset tillsammans med regissören, Michel Hazanavicius. 

Om protagonisterna i de tidigare nämnda filmerna är omogna studenter, och berättelsen därför rör sig på trendernas yta, ser vi här en konstnär som i verkligheten redan skapat en förbluffande rik ouevre av avantgardefilmer – många av dem hör till 1960-talets finaste. Le Redoutable ger en djupare kontakt med 1968-andan. Men det filmen visar är en Godard som kring 1968 liksom grips av panik, spårar ur: privat, politiskt, konstnärligt. 

På ett allmänt plan förde ”1968” med sig många viktiga omvärderingar och modeller för medelklassens radikalisering. Många av dem lever vi med också idag. Men Le Redoutable är intressant för att den ger oss insyn i en annan aspekt: hur kulturrevolution kan skada din hälsa.

På flykt från revolutionen: 1968 som spännande familjepicknick i Louis Malles Milou en mai (1990)

Medelklassen, ja. Väldigt frånvarande i alla ovannämnda rullar är det samtidiga men helt annorlunda uppror som också pågick i Frankrike under maj -68: den största generalstrejken i modern tid. 11 miljoner arbetare, över 22% av befolkningen, gick ut i vild strejk och ställde alla, inklusive den etablerade arbetarrörelsen, inför oväntat faktum. 

Indirekt finns strejkveckorna med i Louis Malles feelgood-film Milou en mai (Några dagar i maj, 1990) där en högborgerlig släktträff i stora villan på landet förvandlas till överlevnadsläger – i ett skede flyr familjerna i panik ut i skogen, ur de mindre barnens synvinkel ett spännande äventyr. 

En parallell i verkligheten var de Gaulles hemliga flykt 29 maj till Tyskland, undan den allt mera kaotiska situationen – episoden skildras i TV-filmen Adieu de Gaulle, adieu (Laurent Herbiet, 2009). Presidenten återvände dock efter bara några timmar och ordningen(?) i riket återställdes redan nästa dag.

Marin Karmitz Coup pour coup (”Slag för slag”), Godards Tout va bien (”Allt går bra”, bägge 1972) och Dominique Ladoges L'Été des Lip (”Sommaren på LIP”, 2011) tematiserar i drama- eller dokudrama-form de vilda strejker och fabriksockupationer som följde under 1970-talet och som också kan ses som delar av -68-rörelsens arv – andra sidor än de mest kända och klichémässiga. 

Men den ultimata franska -68-filmen? Kanske blir den aldrig gjord – som de ständigt fallerade finländska försöken till en bio-pic på Mannerheim? Kanske en del ämnen är helt enkelt för stora och komplexa för att rymmas i en spelfilm? 

När det gäller maj -68 kan man tänka sig också en annan svårighet: filmproduktion är dyr, vem vill finansiera en berättelse som i princip ska kasta finansiären och hela Systemet ur sadeln? 

”De skulle ha fått se på fan men vi fick inget stipendium”. 

Trygve Söderling