KOMMENTARER:
TRYGVE SÖDERLING
Instabila ledare
Under kampanjen 2016
berömde en amerikansk politiker sina anhängares lojalitet: ”I
could stand in the middle of 5th Avenue and shoot somebody and
I wouldn’t lose any voters, OK? It’s, like, incredible!”
Ett år senare tillträdde han ämbetet som Förenta Staternas
president.
Under sina hittills tre år vid makten har Donald Trump hunnit
testa sin tes – oförändrat väljarstöd, vilka intramp han än gör –
ett otal gånger. Och hittills har han verkat få rätt: varken
kalamiteter, lögner eller direkta brott tycks ha avskräckt hans
kärntrupper eller hans parti. Ofta tvärtom.
Är läget ett annat efter Trumps senaste och grövsta brott? Trängd
av en uppseglande riksrättsprocess gjorde han, som vanligt, ett
dramatiskt utspel på en annan arena. Att ta hem trupperna från
Syrien blir populärt, avleder uppmärksamheten och uppdaterar de
trogna väljarnas beundran. Det var planen.
Det är oklart om Trump brydde sig om konsekvenserna i flera led
än detta enda – om världen utanför alls ingick i hans kalkyl. I
alla fall lade sig Förenta Staterna 5 oktober 2019 platt för
Turkiets Recep Tayyip Erdoğan och dennes väldiga annekterings- och
folkfördrivningsprojekt i Syrien. Katastrofen Trump har därmed
gått in i en alldeles ny magnitud.
Klumpiga handelskrig och maffiahot mot andra länders ledare är,
trots allt, bagateller jämfört med att ge klartecken åt etnisk
rensning.
Subtil
självironi? USA:s presidents vishet saknar enligt honom själv sin
like.
Fram till 5 oktober var de
syriska kurderna USA:s ”stövlar på marken”, framgångsrika
allierade i kampen mot terrorsekten Daesh (IS). Efter att Trump nu
släppt loss Erdoğan på kurderna följde det ena inkoherenta
Trump-tweetet efter det andra, där han försökte frånsäga sig allt
ansvar och hotade att krosssa Turkiets ekonomi om de går ”för
långt”. Man får lust att citera den amerikanska vapenlobbyns
favoritslogan: det är inte vapen som dödar, det är mänskor, och
Erdoğan är pistolen som Trump har avfyrat. Men åtminstone i
rättsstater kan mördare få ett straff – något Trump kanske bortsåg
från när han resonerade kring sitt väljarstöd?
Hans räddning är kanske att liken ännu inte staplar sig helt
konkret på Femte Avenyn.
Redan när det här skrivs – några veckor efter de amerikanska
truppernas plötsliga, oordnade återtåg – växer dödssiffrorna, med
hundratusentals mänskor på flykt och kurdernas autonoma region
Rojava slagen i spillror.
Istället kan vi nu räkna in al-Assad, Daesh och Erdoğan som
vinnare. Det är förbluffande hur snabbt och smutsigt spelplanen
har förändrats sedan Trump drog bort sin bricka. Framför allt
Moskva framstår igen som den skickligaste spelaren i
Mellanöstern.
Retoriken kring Erdoğans
”Operation Fredsvår”(!) är ett kapitel för sig. Men frågade sig
Trump aldrig varför Erdoğans så kallade ”säkerhetszon” inte i
stället kunde upprättas 32 kilometer in på den turkiska sidan av
gränsen?
Resultatet av Turkiets och USA:s förhandlingar 17.10 kallades för
en ”vapenvila” som enligt Trump ”räddar miljontals liv”. Plötsligt
var hans hot om ekonomiska sanktioner mot Turkiet igen bortblåsta.
Resten av världen, inklusive Europarådets president Donald Tusk,
såg nyktrare på de två NATO-ländernas budskap: kurderna ställs
inför att kapitulera eller dö. Ännu en trumpatorisk seger för
Erdoğan.
En liten överraskning för både Trump och Erdoğan var kanske ändå
”världssamfundets” mycket tydliga – om också helt maktlösa –
protester. Hade inte Erdoğan-kontrollerade islamister redan för
två år sen genomfört en brutal invasion i kurdområdet kring Idlib
i nordvästra Syrien, utan att det väckte några reaktioner i
omvärlden? Tvärtom: efteråt steg både Sveriges och Finlands
vapenexport till Turkiet till nya nivåer.
Finland har visserligen också utbildat 4 500 kurdiska
peshmerga-soldater (Helsingin Sanomat 11.10), som nu
ironiskt nog attackeras av Turkiet med bland annat finländska
vapen. Att ta hem en handfull barn till IS-krigare från
flyktingläger i Syrien var däremot övermäktigt för vårt land.
Borde de ha bokat via Thomas Cook?
Går Trump oskadd genom
också denna superskandal? Underhuset i kongressen, annars bittert
nergrävt i partiskyttegravarna, enades för en gångs skull
dramatiskt om att fördöma Trumps oordnade reträtt från Syrien.
On 16 October, the United States House of
Representatives, in a rare bipartisan vote of 354 to 60,
”condemned” President Trump’s withdrawal of U.S. troops from
Syria, for, in the view of both parties, ”abandoning U.S. allies,
undermining the struggle against ISIS, and spurring a humanitarian
catastrophe”.
(en.wikipedia)
Att lyckas förena forna fiender i både USA och Mellanöstern i ett
verbalt fördömande av USA:s politik – också det en bedrift.
Trump är inte ensam om att
sitta på en vacklande tron. Erdoğan förlorade nyligen viktiga
lokalval i Istanbul och Ankara, liksom Ungerns Viktor Orbán gjorde
i Budapest. Det är, mitt i allt elände, en aning uppmuntrande
eftersom det här skedde trots bägges så gott som totala kontroll
över landets media – och, i Turkiets fall, de senaste årens
massiva utrensningar och fängslande av oppositionella.
Det turkiska angreppet mot Rojava ska säkert ses som ett i första
hand inrikespolitiskt utspel. Genom att piska upp en chauvinistisk
krigsyra räknar Erdoğan med att ytterligare kunna dra åt snaran
kring återstående inhemsk opposition.
Benjamin Netanyahu hotas allt allvarligare av åtal för
korruption. Boris Johnson sågar på med Brexit. Det är trots allt
inte helt lätt att vara populistledare, inte ens i dessa dagar.
Åtminstone inte lika lätt som det alldeles nyligen verkade.
Hitler
(Bruno Ganz) kommenterar Trump. Youtube-klipp
från 2016 med fejkade undertexter.
I en av de otaliga parodiversionerna av ett centralt videoklipp
ur filmen Der Untergang (2004) får Hitler ett
raseriutbrott när han hör att Donald Trump nominerats till
republikansk presidentkandidat. ”Han är för instabil. Och jag vet
någonting om att vara instabil”. Jämför med Trumps kloka råd (i
ett brev till Erdoğan före invasionen): ”Don’t be a tough guy.
Don’t be a fool!”
Trump, om någon, borde veta.
20.10. 2019
Trygve Söderling
PS: Efter pressläggningen av ovanstående text möttes
Putin och Erdoğan 22.10 i Sotji och kom överens om den
"säkerhetszon" utan kurder som har varit Erdoğans uttalade mål.
Ironiskt nog kritiserade ryska källor samtidigt USA för att ha
"svikit kurderna".
|