Sodoma e Gomorra:

A Whole Lot of Love

1950- och -60-talets amerikanska mega-spektakelfilmatiseringar av klassiska mytologier (den såkallade svärd-och-sandaler-genren) stötte på ett olösligt dilemma när Hollywood grep sig an Gamla Testamentets (GT:s) mytologier. 

Hur förvandla GT:s obscena, ofta rent ut sagt rivoga skrönor om alkohol, månggifte och incest till trevlig familjeunderhållning för dagens högerkristna? 

Egentligen är det såklart inte möjligt – inte utan att mörka, skriva om och fantisera till för allt vad sandalerna håller. 

Resultatet blev filmer med väldigt hög camp-faktor. Cecil B deMilles The Ten Commandments (1956) är den troligen mest kända produkten. Man kan dra en parallell till Ed Woods samtida lågbudget-sci-fi-rullar, kända för att vara ”så dåliga att de är bra”. Bibelfilmerna är minst lika camp, även om produktionskostnaderna var många miljoner större.

Slötittade en natt av och till i kanalen 3sat på en tyskdubbad Sodoma e Gomorra (Robert Aldrich, 1962), en mindre känd mammutfilm i deMille-genren. Ocså här är hela baletten på plats: tusentals statister, flådiga palats, högbarmade brudar och väldiga stenblock av skumgummi som de syndfulla invånarna krossas under i slutscenen.

Precis som i förlagan förblir det oklart vad Sodoms enorma syndfullhet egentligen består i. (En liten debatt om GT-versionen fördes nyligen på insändarplats i Hufvudstadsbladet; idén att synden är homosex tycks vara en senare, ”kristen” uppfinning.)

Anouk Aimée som filmens Bera, drottning av Sodom

Filmen kan ändå sägas antyda några egna, nya hypoteser. Kanske dödssynderna – som Jahve alltså till sist straffar med total förintelse – är: 

1) att Bera, ledaren för Sodom, är en kvinna? 

2) att hon är fransyska? (Anouk Aimée)

3) att hon är ogift? (Hon verkar föredra dels kvinnliga slavar, dels sin bror.)

4) att Sodom-borna är amoraliska hedonister med mottot ”allt lustfyllt är gott”? 

5) eller kanske att deras rikedom bygger på slavarbete? – I filmens första möte mellan hebréernas rättrådige ledare Lot och några Sodom-bor, hävdar Lot nämligen att det är en synd att äga slavar. 

Redan här måste man beundra fantasifullheten i Hugo Butlers scenario: förlagan Gamla Testamentet är ju full av anvisningar om hur hebréerna ska bete sig med sina slavar och slavinnor. Till exempel:

Ni kan också köpa slavar bland barnen till dem som bor ibland er och bland deras släktingar som ni har hos er och som är födda i ert land. De ska förbli er egendom. (3 Mos. 25:45)

När Lot i ett senare skede av filmen uppgår i Systemet – gör karriär som saltbaron i Sodom och tyst accepterar slaveriet – bryter han alltså inte mot Jahves lagar i GT (vilket filmen verkar påstå) utan följer dem. 

Filmen tycks alltså istället för GT spegla USA:s historia, med abolitionister, Abraham Lincoln och konflikten mellan nord- och sydstater. 

Dessutom är den uppenbar PR för det sionistiska projektet, Israel post-1948, fast utan judar: i filmen ser vi i stället strävsamma blonda män och kvinnor som får öknen att blomma, försvarar sig mot en överlägsen fiendehär (med högafflar och list) samt till slut utvandrar från den syndfulla kultur (Sodom) som har korrumperat dem …

Sättet att berätta en historia – och inte minst hur man redigerar och förändrar den – är alltid ideologi. Filmens hebréer med utpräglat ”kaukasiskt” utseende är ett extremt politiskt utspel.

Förresten – som en kommentator skrev: om slaveriet utgör Sodoms synd (alltså enligt filmens djärva omtolkning), hur juste är det då av Jahve att krossa alla i staden, slavar som fria, utan urskillning? 

Borde man här vända på Oscar Wildes reflektion ”I think that God, in creating man, somewhat overestimated his ability”? För överskattade inte snarare de mänskor som skapade Gud sin förmåga?

Kanske detta är just vad man kan vänta sig av ett ”historiskt” epos som ska utspela sig för 5000 år sen och där jag plötsligt hör någon tala om ”tio minuter”.

I filmen är Lot (Stewart Granger) den über-stilige Hollywood-hövdingen med blå ögon och de grå tinningarnas charm. Mamman till hans två lika blonda döttrar tycks ha försvunnit ur bilden tidigare (igen ett djärvt tillägg till 1 Mos.) så fältet är fritt för honom att gifta om sig med Ildith (Pier Angeli), ung och skön Sodom-slavinna.

Filmen bygger alltså både ut och stryker ner i GT. Med finns givetvis inte den talande episoden i förlagan där Lot modigt beskyddar två ”änglar” som Sodom-borna kräver att få ligga med. Istället för änglarna erbjuder han storsint sina egna döttrar:

Lot gick ut i porten och stängde dörren bakom sig. “Bröder”, sade han, “jag ber er, gör inte något så ont. Jag har två döttrar som ännu är orörda. Låt mig skicka ut dem till er, så kan ni göra med dem vad ni vill, bara ni inte gör något mot dessa män som har fått en tillflykt under mitt tak. (1 Mos. 19:5 f.)

En ädel man, den där Lot. Lika färdig att offra sina egna barn som hans onkel Abraham var (Isak). 

När det så är dags för Jahve att förinta Sodom och Gomorra (nätkommentar: ”lesbians crushed beneath giant phallic symbols”) är det i GT:s version bara Lot, hans hustru och hans döttrar som lyckas fly. 

I filmen däremot utvandrar Lot med alla hebréerna, en masse, som en ny Moses från Egypten. Här är döttrarnas look för övrigt påfallande lik Jackie Kennedys, visserligen en lite obekväm outfit i ökensanden.

Lots nya hustru Ildith är mörkhårig, liksom Sodoms drottning Bera. Man inser att detta är ett semiotiskt varsel för att Ildith kommer att förvandlas till den berömda saltstoden. I GT för att hon trots Jahves förbud vänder sig om, men filmen lanserar en parallell förklaring: som den gudlösa Sodom-bo hon är säger Ildith att det är Lot, inte Jahve, som har räddat dem ur den brinnande staden. Det uppskattar inte Jahve.

Det är förstås i princip helt OK att planka och göra fantasifulla ommixningar av myter som redan från början är fantasier; en palimpsest har ingen ”rätt” version.

Roligare hade det ändå varit om den sista episoden i Första Mosebokens korta notiser om Lot hade fått avsluta filmen: att de två döttrarna super sin farsa full och ligger med honom. Därefter föder de stamfäderna till ”våra dagars” moabiter och ammoniter. 

På Hendrik Goltzius målning Lot och hans döttrar (1616) verkar Lot, med en skål vin i handen, inte lika omedveten om döttrarnas avsikter som det hävdas i Moseboken. I bakgrunden det brinnande Sodom och, knappt synlig, saltstoden som var Lots hustru.

Varför Sodom-bornas syndfulla leverne är oförlåtligt, medan hebréernas systematiska incest inte är det (jämför Adams och Evas barnbarn, och Noaks), förblir för alltid en gåta. Men visst hade filmen Sodoma e Gomorra varit mera rafflande om den hade följt GT-legenden och avslutat med döttrarnas sexuella övergrepp på sin hjälplöst berusade pappa. Wanna whole Lot of love?

Trygve Söderling