En vanlig lördag

En Tjernobyl-film från 2011

Ur Aleksandr Mindadzjes "В субботу" ("V subbotu” / ”På en lördag”), 2011
.

Mot natthimlen avtecknar sig det brinnande kärnkraftverket. Valerij, en underhuggare i hierarkin, kommer av en slump in i ett mötesrum där höga bossar, nervöst skrikande, försöker greppa vad som hänt. Valerij inser att det gäller att fly från stan innan alla får veta, innan panik bryter ut och alla transportvägar stockas. Han söker upp sin flickvän, de springer till järnvägsstationen, men när Vera stannar för att hennes klack har gått av hör de tåget rulla iväg. De fortsätter i stället till skobutiken, där Vera provar ett stort antal nyinkomna rumänska skor av senaste mode, och vidare till en bröllopsfest där hon har lovat medverka som sångerska i ett amatörband. Valerij måste hoppa in som trummis eftersom den ordinarie batteristen har supit sig full och slocknat. Det är som förgjort, det är som i en mardröm: minuterna går, timmarna går, natten går, spriten flödar, allt är ett kaos, och hela tiden trasslar någonting till det, de kommer aldrig loss. 

Skildringen av Tjernobyl-katastrofen i denna spelfilm kan påminna om Luis Buñuels ”El ángel exterminador” – den salongssurrealistiska fantasin från 1962 där ett högborgerligt sällskap försöker, men omöjligt kan lämna festlokalen; det är som en förtrollning och förbannelse skulle hindra dem att gå ut genom den öppna dörren. Samma förlamande förbannelse verkar hålla kvar Valerij och Vera i Tjernobyl, lördagen den 26 april 1986.

Intresset för den aktuella engelskspråkiga HBO-miniserien Chernobyl får mig att se om Aleksandr Mindadzjes В субботу (V subbotu, ”På en lördag”) från 2011. Filmen gick av någon anledning aldrig upp på ordinarie bio i Norden – kanske den är för mycket "art house”? – och tycks inte heller ha fått distribution i den engelskspråkiga världen. Men jag ser på nätet att den visades under premiäråret på Stockholms filmfestival, under namnet Innocent Saturday, och i fransk tv under den sardoniska titeln Un samedi presque parfait. 

En utgåva med valbar tysk dubbning och textning – An einem Samstag – är lätt att få tag på som dvd (till exempel via www.jpc.de) eller som strömmad. Det var också i en tyskspråkig tv-kanal jag först såg filmen, något år efter premiären. 

Här kunde man reflektera bredare över villkoren för kvalitetsfilm, i detta fall från Östeuropa. Varför verkar i det här fallet tyskarna ha varit de enda som fångade upp och distribuerade ”På en lördag” kommersiellt i väst? Kan man se ett samband med det tyska beslutet om nerkörning av den egna kärnkraften efter Fukushima-katastrofen, som hade inträffat 11 mars samma år som filmen ”På en lördag” släpptes?

Hur som helst är ”På en lördag” seriös, oroande och välspelad. I fokus står här egentligen inte alls det teknologiska katastrofdramat – kontrollrummet, orsakerna till härdsmältan, släckningsarbetet. I stället handlar filmen om de två ungdomarna och ”vardagslivet” som fortsätter omkring dem hur lugnt som helst: glada människor i parker, på gatan, på festen. Genom att vi tittare vet mera än de, blir det normala livet en absurditet som utspelas i fullt solsken. Liksom i Agnès Vardas Cléo de 5 à 7 (1962) skärper det överhängande hotet (där: ett möjligt cancerbesked) blicken på omgivningens obekymrade nu. Allt detta ska tas ifrån dem – kanske är det till och med lika bra att ingen vet, kanske är allt ändå redan för sent? 

Ett återkommande visuellt tema i ”På en lördag” är de  långa tagningarna av huvudpersonerna, springande.  Det blir en metafor för flykten och de enskildas maktlöshet inför historiens stora processer: vi kanske springer på för fullt, men isflaket vi springer på glider kanske dubbelt så fort åt det andra hållet. 

En fråga som ”På en lördag” också aktualiserar är hur mycket informationsgången – och framför allt bristen på information – påverkas av att de som upptäcker en kris, till exempel livsfarlig strålning, vill rädda sig själva och sina närmaste först, och därför avsiktligt låter bli att ”sprida panik”. I Barry Commoners ”The Closing Circle” (1971) berättas om amerikanska kärnfysiker som på 1950-talet ringde hem till familjerna när något experiment gått fel – ”ta in barnen, stäng fönstren!” – samtidigt som den officiella linjen var att det inte fanns någon fara. 

I filmens slutscen skramlar ett godståg iväg från stan, med Vera, Valerij och deras musikervänner ombord. Kärnkraftsruinen skymtar förbi, det är tidig gryning mot söndag efter en oändligt lång festnatt. Också i verkligheten räckte det flera dygn innan nyheten släpptes och evakueringen av befolkningen kom igång.

Trygve Söderling

Publicerad på nätet 7.7.2019, uppdaterad 11.9.2019