KOMMENTARER:
TRYGVE SÖDERLING
Den politiska biten
Vem har mera rätt? Varför
denna skillnad? Det råder ingen brist på jämförelser mellan
Finlands och Sveriges coronastrategier.
En faktor som det inte talas lika mycket om är att bägge länderna
råkade gå in i pandemin med socialdemokratiskt ledda regeringar.
Eftersom våra tryckta media – liksom andra västländers – domineras
av borgerlig-liberal dagspress, pyr här en konflikt.
I mars, med krisen akut, slöt folk och partier upp kring sin
regerings strategi – oberoende av vilken regering och vilken
strategi. Alla insåg att när byggnaden brinner är det inte läge
att gräla om vilken färg brandkårens bilar ska ha.
Nu i juni, när krisen åtminstone i Europa visar tecken på att
klinga av, blir strategidebatten på nytt politisk. Det är förstås
legitimt: också efterklokhet kan vara klokhet. Trist blir det
först när de som inte behövde ta ansvar stiger fram ur skuggorna
och nu plötsligt gör stor affär av hur allt borde ha gjorts i
stället.
”Fel släckt”, som det heter i skämtet om den försenade
brandchefen.
Särskilt i Finland dras den
konservativa och populistiska oppositionen ändå med problemet att
förtroendet för regeringen Marin fortsatt är stort. Som någon
kommenterade president Niinistös tidiga utspel om behovet av en
(maskulin?) ”knytnäve” (”nyrkki”) för krishanteringen: ”Regeringen
har lyckats för bra, de egna pojkarna syns inte”.
Nu kommer Matti Vanhanen, som i början av juni har ersatt Katri
Kulmuni som Centerns finansminister, att synas. Formellt och
partimässigt hör han ändå inte till Niinistös ”egna pojkar”. Vid
pressinfot 8.6. betonade han den europeiska dimensionen och
konstaterade att de tyska skattebetalarnas uppoffringar nu gynnar
också Finland. Ingen direkt nationalistisk ”gränserna
fast”-retorik där.
Oppositionen på högerkanten – Orpo, Halla-aho och kvällstidningen
Ilta-Sanomat – fortsätter givetvis att gräva efter ämnen
att blåsa upp till ”skandaler”. Det är inte särskilt
förtroendeingivande med partiledare som först ropar på hårdare
restriktioner än dem som infördes, för att sedan – när katastrofen
inte inträffat – kräver att restriktionerna omedelbart tas bort.
Det pinsamma tjafset kring utrikesminister Haavisto och
flyktingarna i al-Hol-lägret hamnade tillfälligt i skuggan av
viruset, men vaknade till nytt liv när tre kvinnor med barn
lyckades ta sig till Finland. Både Orpo och Halla-aho kände sig
där djupt kränkta.
Att regeringen i Finland står på fem partipelare, mot två i
Sverige, kan åtminstone under coronavåren ha varit en fördel.
Under hösten visade Centern visserligen att partiet kan agera
femte hjul och femte kolonn – det märkliga avsättandet av Antti
Rinne. Men förutom potentiell trojansk häst är Centern också något
av borgerlig gisslan inne i en rödgrön regering. Inte utanför, som
i Sverige.
I Sverige har viss saklig
kritik mot den ”tegnellska” linjen förekommit hela våren i bland
annat Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet. Man
kan förvänta sig att kritiken växer och att den oundvikligt får en
allt mera partipolitisk färg. Löfvens regering anklagas för att ha
flytt det politiska ansvaret, gömt sig bakom Folkhälsomyndighetens
rygg.
Det ironiska är att det är så kallad äldrevård och så kallade
äldreboenden särskilt i det borgerligt styrda Stockholm som står
för en stor del av de oväntade och skrämmande höga svenska
dödstalen. Tydligen kan också detta humanitära nederlag räknas in
i de senaste årens serie av vårdskandaler, orsakade av långtgående
privatisering av branschen, av bristande myndighetskontroll och av
de nerskärningar i vården som de borgerliga partierna har drivit
på. Den nuvarande svenska regeringen styr inte direkt över
Stockholms och andra sjukvårdsregioner.
De tuffa pojkarna
Ett randfenomen till
pandemin är att de ”de tuffa pojkarna” bland oss nu sett chansen
att agera lokala Bolsonaro- och Trump-kloner: bort med
käringaktiga restriktioner, rädda i stället ekonomin! Samtidigt
ser vi att ett exportberoende land som Sverige kanske inte ens har
vunnit ekonomiskt på sin öppnare linje, eftersom andra länder,
skrämda av de svenska dödstalen, i stället har stängt sina gränser
för svenskar.
Ett annat argument än ekonomin, nämligen friheten, för
journalisten Janne Strang fram i ett
inlägg på Förlaget-bloggen FRLGT, som följdes upp i Radio
Vegas diskussionsprogram Slaget efter tolv (29.5). Under den
sensationella klickrubriken ”Dom ljög för oss, som för barn”
(”dom” är regeringen) finner Strang en ”anmärkningsvärd
kritiklöshet”: vi har alltför villigt följt regeringens direktiv.
Strang drar en parallell till Nordkorea och framställer det som
ett allvarligt ingrepp mot den finländska individens frihet att
det till exempel rått oklarhet kring det lagliga i att ”åka över
till Haparanda för att köpa snus”. På samma sätt som en del
sjuttioplussare får Strang det att låta som om restriktionerna var
till bara för att jävlas med oss, och som om varje begränsning
hade kommit för att stanna för evigt.
Dessutom vill han friskriva sig från ”den besynnerliga nya
moraluppfattningen […] att alla måste utgå från att man är
potentiellt smittad, och därmed potentiellt skyldig till
misshandel eller mord”:
Den här ”transaktiva skuldkedjan” har varit en av
de mest destruktiva pusselbitarna i katastrofen och har
möjliggjort en samhällsatmosfär där lättja, rädsla, kritiklöshet,
underkastelse, passivitet och avsägande av personlig agens har
förenats i ett osunt dygdekluster, som sedan förfäktats med
självgod rättfärdighet och tårdrypande, men obehagligt enögd och
vilseledd moralism. (Janne
Strang i bloggen FRLGT)
Skyll inte på mig ifall jag smittar och indirekt dödar någon,
säger alltså den här tanklösa texten – ett exempel på hur
”personlig agens”, nyliberalt ”frihetsförsvar” och ”jag
först”-tänkande à la Ayn Rand kan motivera lika egendomliga
slutsatser som hos till exempel skattesmitare eller religiösa
vaccinmotståndare. Där förnuftet sover växer pandemin.
Frågetecknen kring covid-19
är många och trevar man i dimma är det vettigt att gå långsamt
fram. Hellre ett par skyddsåtgärder för många än för få. Varken
Finlands regering eller största delen av tidningspressen har följt
Hufvudstadsbladets chefredaktör Susanna Landors linje, som
hon i en misslyckad formulering (28.2.) definierade som ”balansgången
mellan att förse allmänheten med ansvarsfull information och att
sprida panik”.
8.6.2020
|