|
Texter
framslamrade
av Trygve Söderling |
|
Publicerad i Nya Argus 5–6 / 2020 |
Vampyrerna kommerPå bilden: sju välklädda
ungdomar kring ett vackert dukat bord. Vid första ögonkastet
märker man kanske inte ens att det kryllar av råttor på marken
och att det står två likkistor i bakgrunden. I denna scen, nära slutet av Werner Herzogs film Nosferatu: Phantom der Nacht (1979), vandrar berättelsens kvinnliga huvudperson Lucy Harker på stadens gator och torg, bland nysnickrade kistor och ringdansande mänskor. En av männen i sällskapet kring festmåltiden förklarar för henne: ”Vi har alla pesten. För första gången gläds vi åt varje dag vi får.”
Ur Nosferatu: Phantom der Nacht. Lucy Harker (Isabelle Adjani) ute i den pestsmittade staden ...
.. och senare i sitt
sovrum, där vampyren (Klaus Kinski) tränger in. Det
mikrobiologiska hotet översatt till det gotisk-erotiska
registret – sex som sjukdom – med blodsugande som symbol för
deflorering. Herzogs film är en hommage och pastisch på F.W. Murnaus femtio år äldre stumfilm Nosferatu, eine Symphonie des Grauens (1922) – i sin tur den mest ikoniska filmversionen av Bram Stokers roman Dracula från 1887.1 I filmens tid finns inga andra botemedel mot epidemin än vitlök, krucifix, oblat och jungfruoffer. En sista festmåltid, smittade emellan, kan framstå som ett värdigt avsked – ifall man har råd. Karantän införs i Albert Camus La Peste (1947), medan de tio ungdomarna i ramberättelsen till Boccaccios Decameron (1350–53) idkar social distansering, flyr tillsammans ut på landet undan digerdöden som härjar i Neapel. Ska man associera omslagsbilden till dagens välbärgade, potentiellt virusbärande turister, samlade kring restaurangbord på lyxiga kryssningsfartyg som driver omkring på haven – liksom det pestsmittade spökskeppet i Dracula/Nosferatu – utan tillstånd att ta i land? Eller ska man tänka på diverse after ski-fester i mars 2020, slalomturister som tanklöst, eller till och med hänsynslöst, förde ut smittan i sina hemländer? Eller ska festbordet på den första bilden ses som en allegori över en global elit som hoppas kunna leva vidare precis som förut, trots flykting-, klimat- och biologiska kriser? Det är riskabelt att glömma bort fladdermössen. Trygve Söderling1 Enligt ett domslut skulle alla exemplar av Murnaus film förstöras. Stokers änka stämde nämligen producenterna för brott mot upphovsrätten, och vann rättegången. Några kopior av Nosferatu, eine Symphonie de Grauens har ändå överlevt och hela filmen kan idag ses bland annat på https://youtu.be/0wYU2DnjGUI |
Publicerad i Slammerarkivet 24.4.2020 Texten som PDF |
SLAMMERARKIVET–
hemsida |