Kan vi se kriget från andra sidan?

Går det att förvandla 1500-talets européer, i full färd med att förslava och begå folkmord på amerikanska urfolk, till figurer i ett romantiskt äventyr? Svar: Ja, om huvudpersonen är kvinna.

Elena Rivera som conquistadora – den historiska gestalten Inés Suárez (1507–80) – i Alejandro Bazzanos och Nicolás Acuñas TV-serie "Inés del alma mía" (Inés, min själs älskade) från 2020.

För all del: en så kärv karakteristik av tv-serien Inés, min själs älskade (Inés del alma mía) måste nyanseras. Serien förskönar ingalunda det spanska slaktandet av indianer i den av européerna nyligen upptäckta så kallade Nya världen. Koloniseringen med hästar, svärd och musköter, överlägsna mot pilar och klubbor, framstår som just så grym och hänsynslös som den måste ha varit.

Påkostade stridsscener utspelas när spanjorerna, rustade med rasistiskt förakt, religiöst hyckleri och vapen av metall går lös på ”indianerna” i de sydamerikanska områden som småningom blir Peru och Chile.

Åskådarens sympatier hamnar självklart hos de angripna, trots att nästan allt fokus ligger på kolonisatörerna. Begrepp som heder och trohet mot kungen läggs upp som rökridåer, som tittare blir vi knappast lurade, men kanske avtrubbade. Riskerar glömma den moraliska grundfrågan: Vad hade ”vi” där att göra?

Realistiskt nog pågår också spanjorerna själva emellan ständiga intriger, fulspel och attentat, ibland med dödlig utgång – i synnerhet när man fått vittring på guld.

Ingen fullständig skönmålning, alltså. Glimtarna av mänsklighet är få, och i serien koncentreras de till hjältinnanInés Suárez, energiskt spelad av Elena Rivera. Suárez (1507–80) var en verklig historisk person och man kan förstå varför hennes biografi har fascinerat många, inklusive Isabel Allende, som skrev romanen serien bygger på. Också i verkligheten skapade sig Suárez en ovanligt stark position, som partner till befälhavaren Pedro de Valdivia (Eduardo Noriega). En kvinnlig conquistadora i denna extrema macho-värld – inget under att hon lockar som hjältinna för vår tid.

Att hennes humanitet och klokhet sannolikt idealiseras i serien är nog en eftergift till genren (en annan är den ”filmmusik” som alltid dyker upp nu och då). Men å andra sidan censurerar filmen inte att hon vid ett tillfälle (så säger källorna) räddade det spanska fortet, utsatt för ett mapuche-anfall, genom att egenhändigt skära halsen av sju gisslan och slänga huvudena över befästningsmuren.

Inte riktigt den Florence Nightingale-roll hon annars oftast har.

En brutal-romantisk krigsfilm alltså, men från en hittills inte så sönderfilmad front. Och en universell fråga som Inés väcker: Vilka möjligheter har en enskild individ att vara anständig, när hon som här är djupt delaktig i det mördargäng den dåtida spanska krigsmaskinen var?

En annan fråga uppstår mot slutet av serien, när vi på allvar får in det attackerade folkets synvinkel: en mapuche (Mauricio Paniagua), som har vuxit upp bland spanjorerna, går över till sina egna och leder framgångsrikt motståndet. Också detta är en historisk gestalt, Leftraru, även kallad Lautaro (cirka 1534–1557). Till skillnad från inkas, azteker och maya lyckades mapuche faktiskt hålla stånd mot kolonisatörerna i 350 år och existerar fortfarande som folk, visserligen kraftigt decimerade.

Här finns fröet till ett helt annorlunda drama, en helt annorlunda tv-serie. Men kommer vi i framtiden att få se historier om förslavandet av icke-europeiska folk, som de sydamerikanska, berättade helt och hållet ur till exempel Leftrarus/Lautaros synvinkel?

Werner Herzogs klassiker Aguirre – Guds vrede (Aguirre, der Zorn Gottes, 1972) är en osentimental anklagelse mot conquistadorerna i filmform – Lope de Aguirre (Klaus Kinski), samtida kollega till Pedro de Valdivia, är här det koloniala vansinnet förkroppsligat. Dessutom en självklar metafor för det då pågående Vietnamkriget.

Klaus Kinski som Lope de Aguirre i Werner Herzogs film "Aguirre" från1972.

Men indianerna förblir anonyma i Aguirre. I den nyare filmen Till och med regnet (También la lluvia, Icíar Bollaín, 2010) dubbelexponeras däremot både imperialismens aktörer och offer, då och nu, på ett intressant sätt. Ursprungsamerikanska skådespelare i en spansk filminspelning om Columbus framfart är samtidigt engagerade i en kamp mot de multinationella vattenprivatiserarna.

Juan Carlos Aduviri och Gael García Bernal i Icíar Bollaíns film "También la lluvia" ("Till och med regnet", 2010)

I Till och med regnet har vi namngivna, centrala gestalter från "bägge sidor". Något som redan Tolstoj i viss mån experimenterade med i Krig och fred, där vissa scener utspelar sig i angriparens, Napoleons stab.

En tredje fråga som Inés del alma mía triggar är alltså: Kunde inte krig och plundring på film oftare beskrivas ur bägge sidors perspektiv? Eller är genren till den grad låst i upplägget de goda (vi) kontra de dåliga (de) att vanliga soldater och civila på ”fel” sida, som aldrig fick chansen att välja, för alltid bara kan betraktas som diffusa gestalter genom kikarsiktet? Måste demoniseringen och anonymiseringen av ”fienden” fortsätta i fiktionen också när det verkliga kriget är slut? Hur länge?

Kanske något att tänka på nästa gång någon tar sig för att filma Okänd soldat på nytt, för fjärde gången?

Dessutom är det – för att återgå till 1500-talet – intressant att föreställa sig en möjlig filmatisering av den franska spjuvern Laurent Binets senaste roman Civilisationer (2019, på svenska 2021) där han idkar kontrafaktisk historieskrivning i stor skala. Här upptäcker Columbus visserligen Amerika, men återvänder aldrig till Spanien. Över Atlanten seglar däremot inkahövdingen Atahualpa med tre skepp. Smart utnyttjar han jordbävningen i Lissabon 1531 och de interna konflikterna mellan olika sorters kristna (dyrkare av "en upphängd gud"). Han erövrar raskt stora delar av vår kontinent och påbjuder soldyrkan i templen.

Ett slags senkommen hämnd, som inte är möjlig någon annanstans än i fiktionen.

Trygve Söderling

Inés min själs älskade kunde ses på Yle Arenan i Finland från 6 april till 6 oktober 2021.