Lämnar ut sin egen uselhet!

Några tilläggstankar på temat ”autofiktion”

Förordet till Christer Kihlmans klassiska essä Människan som skalv från 1971 finns inte med i nyutgåvan från 2011. Det är intressant, för det är just där, i det ofta citerade förordet, som Kihlman resonerar kring skampolitik och skammen som ”preventivmedel mot uppror”. 

Handlar förordets försvinnande om avpolitisering, eller kanske om tillfångataget förnuft? Mera om det längre fram.

Första utgåvan, 1971. Omslag av P-O Nyström

I Ny Tids temanummer om ”autofiktion”, 10/2021, ingår en spänstig essä av Helena Granström, ”Den autofiktiva genrens jagfixering är i viss mening en chimär”. Jag uppskattade att Granström inte okritiskt köper föreställningarna om genren – all text utgår från ett jag och litterär självbiografi har alltid funnits, påminner hon bland annat. 

Eftersom Granströms essä är skriven i vårt västra grannland (den publicerades först i tidskriften Respons) kommer de flesta exemplen infrån Sveriges nuvarande riksgräns och tidsspannet är ”sedan genrens svenska genomslag vid 2000-talets början”. Här skulle det vara frestande att peka på inte helt okända August Strindberg och i synnerhet hans Le plaidoyer d'un fou. Den skrevs visserligen på franska 1887–88, publicerades på tyska 1893 och blev senare piratutgiven på svenska, mot författarens vilja, som En dåres försvarstal. Tidig ”autofiktiv” skandalroman, sårig, utlämnande och förstås genial.

Cirka 80 år senare, under 1970-talet, kom i alla fall en riktigt tydlig boom för avslöjande ”autofiktion” i svensk litteratur. Just Christer Kihlmans Människan som skalv (även kallad Homo Tremens eller Homo Darrus) blev en stort uppmärksammad självbiografisk skräll, både i Sverige och Finland. Boken recenserades av ’alla’ tidningar, under stora rubriker som ”Skamlös essä om skammen” (Dagens Nyheter) och ”Så vill han hjälpa oss på vägen… LÄMNAR UT SIN EGEN USELHET” (Kvällsposten).

Inte heller Henrik Tikkanens ”adressvit” gick obemärkt förbi over there. Den inleddes 1975 med  Brändövägen 8, Brändö. Tel 35 (eller egentligen redan 1972 med Mitt Helsingfors, men det är en annan historia). Följande år, 1976, utkom i Sverige Kerstin Thorvalls Det mest förbjudna, boken som i dagens sverigesvenska litteraturhistorieskrivning brukar ses som inledningen till den våg av svenskspråkig ”bekännelselitteratur” som alltså inleddes av Christer Kihlman fem år tidigare. I Sverige uppfattades genren som rent kvinnlig, i Finland hade vi däremot termerna ”blottarna” och ”kihlmanåtikkanen” – som egentligen borde stavas ”kihlmanåtikkanenåtikkanen”, KTT, eftersom Märta Tikkanen anslöt sig till blottarna 1978 med den avslöjande aforismsamlingen Århundradets kärlekssaga.

I de ”blottande” böckerna ser vi två av de grundfunktioner som jag-litteraturen kan ha (också termen self-writing har använts). Dels ”bekännelse” av svåra, smärtsamma erfarenheter – utlämnande (ifall vi antar att bokens jag är författarens jag) av saker ”man inte pratar om”. Dels blottande av andras påstådda pinsamheter och uselhet – en form av hämndlitteratur. Ofta går de två funktionerna, skam och hämnd, in i varandra: i verkligheten är vi ju för det mesta offer och skyldig samtidigt.

Henrik Tikkanen ansågs hänga ut, hämnas på och skandalisera sina föräldrar (och därmed finlandssvensk överklass); Märta Tikkanen blottar en figur som verkar vara Henrik Tikkanen, men jaget verkar därmed också blotta sig själv (hur kunde hon fortsätta leva med ett sånt svin, frågar sig en senare tids barn och blottar därmed en inte så liten fantasilöshet).

Århundradets kärlekssaga blev ett feministiskt manifest. Intressant nog uppfattades också Kerstin Thorvalls Det mest förbjudna så: här hade vi den vuxna dottern som bröt med sin morsas förlegade värderingar och knullade runt helt hämningslöst. Boken blev ett tillhygge i kulturkriget, den som inte hyllade romanens jag var automatiskt reaktionär; att detta jag i sin narcissistiska upptagenhet av sig självt bland annat struntade i sina barn (den utskällda morsan fick ta hand om dem) kunde man läsa mellan raderna och att de tog skada framgick ännu tydligare i Tova Magnussons TV-serie Det mest förbjudna (2016) där också barnens perspektiv nu fick komma med. 

Käppen har två ändor. En bok ”blottar” alltid mera än den kan veta, eller som Helena Granström skriver i sin essä: ”Den som skriver fram världen, skriver alltid – om än oavsiktligt – samtidigt fram sitt eget jag.” 

En stor förtjänst med Granströms essä är att hon håller blicken stadigt på verket och ifrågasätter att ”jaget” utanför texten skulle vara så väldigt viktigt för vad jaget i boken gör, rent litterärt. Indirekt berör hon också mediacirkusen, ”reptilhjärnan” och en viktig aspekt på det fält som vi brukar kalla ”paratexten”, nämligen skvallervärdet. En avslöjande, kanske-självbiografisk bok kan vara hur värdefull som helst – för breda media är den aldrig lika chockerande om den inte påstår något ofördelaktigt om någon kändis, som förstås också kan vara författaren själv. Jörn Donner hade oturen att publicera sin självbiografiska essä Sommar av kärlek och sorg samma år som Kihlman gav ut Människan som skalv, 1971. I skandal-larmet kring Människan tappade många bort Donners mera lågmälda självrannsakan. 

Redan året innan, 1970, hade Maja Ekelöfs självbiografiska Rapport från en skurhink väckt mycket intresse, men inte som skandal eller ”bekännelse”. Snarare var den litterära scenen överraskad av att en städerska kunde skriva. Med prekariseringen har den genren blivit vanligare, vi förundrar oss inte längre på samma sätt över böcker om jobbet skrivna av butikskassor och matbud – åtminstone om de skrivits av ofrivilligt wallraffande akademiker (”inwal”, jfr ”incel”?). 

Mathias Rosenlunds Kopparbergsvägen 20 (2013) är en rapport som, liksom Maja Ekelöfs på sin tid, tog den finländska offentligheten på säng: inte kan ju någon vara fattig? En skandal av rakt motsatt slag än Henrik Tikkanens lyxlirare på Brändövägen (som Rosenlunds titel anspelar på) och ändå är också Kopparbergsvägen ett smärtsamt avslöjande. 

Egentligen kan alla avslöjande ”autofiktioner” jämföras med wallraffande. På sin tid – 1910-talet – väckte En piga bland pigor, ett arbetsplatsreportage av Ester Blenda Nordström, mycket uppmärksamhet, gavs ut i tiotals upplagor och filmades (se Fatima Bremmers Ett jävla solsken, 2017). Nordström hade jobbat på en gård i en månads tid utan att avslöja att hon egentligen var journalist.

Detta var ett antal reportage från proletära, mera sällan skildrade arbetsplatser och situationer, mera sällan skildrade i jag-form i skönlitteraturen alltså. Men kunde inte också böcker som verkar vara privatlivsblottande från medelklassen – som Yrsa Stenius Makten och kvinnligheten (1993), Carina Rydbergs Den högsta kasten (1997), Maja Lundgrens Myggor och tigrar (2007), Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande (2013), Åsa Linderborgs Året med 13 månader (2020) och många, många fler – lika väl kallas ”rapportböcker”? En beteckning som på 1960-talet kändes fräsch: i begreppet fanns ett verklighetsanspråk, rapporten ville vara sannare än den sliriga, notoriskt opålitliga fiktionsprosan.

Därför är det är lite paradoxalt, och ironiskt, att just termen ”autofiktion” har kommit att slå igenom nu under 2000-talet, eftersom misstänksamheten mot det andra ledet i ordet – ”fiktion” – på nytt vuxit, i takt med att fotografierna av författarna blivit allt större i förlagsreklam och tidningarnas recensioner. Den författare som idag skriver ren fiktion om samtiden – hittepå – har börjat betraktas med misstänksamhet, som en skummis, till och med en svikare, och särskilt stort är brottet om fiktionstexten är i jagform. Då ligger det nära till hands att stämpla boken som en form av appropriering, eftersom författaren verkar har skapat en persona, en romanperson som inte är författaren själv, och därigenom bestulit den grupp som denna andra persona tillhör på dennas rätt till ’sin egen berättelse’. Strängt taget får det i en genomförd cancel-kultur inte finnas fiktion. 

Människan modell 1971 och 2011

Tillbaka till det försvunna förordet i Människan som skalv modell 2011. Under de 40 åren mellan utgåvorna hade det så kallade allmänna medvetandet radikalt förändrat sin syn på homosex – Skammen förbi, kunde man säga, med den svenska titeln på nederländska Anja Meulenbelts bekännelseroman från 1976. Den parallell som Kihlman genom sina bekännelser 1971 tycktes dra mellan homoerotiskt begär, alkoholism och svek i parförhållanden var feltänkt från början: ämnena förenades av skammen, men skammens politik är i de två senare fallen en helt annan. Lika idiotiskt som det är av diverse präster och andra att stämpla homosexuella som ’syndare’ skulle det vara att se en alkoholist som någon sorts förtryckt frihetskämpe in spe. Kanske Kihlman skippade förordet från -71 för att han hade insett att den här förvirringen snuddar vid vad vi kallar brännvinsadvokatyr. 

Skammen må vara ett ”preventivmedel mot uppror” men den är också en viktig spärr mot det totalt egoistiska och hänsynslösa beteende som till exempel en alkoholist, en knarkare, en vaccinvägrare, en utsläppsfifflare, en skatteflykting eller en förälskad kan göra sig skyldig till mot sina medmänskor. På 70-talet rådde på sina håll ett mode att dissa alla former av skam som ’samhället påtvingar oss’. I dag har pendeln svängt och de ungas främsta åtalspunkt mot föräldragenerationen är att de äldre inte känner tillräckligt mycket skam.

Trygve Söderling