Till statsfeminismens lov

Ordet statsfeminism har i somligas öron en lite trist klang: nåt formellt och byråkratiskt, enligt sina motståndare dessutom auktoritärt. Ändå är nivån av statsfeminism ett mått på ett samhälles utvecklingsnivå. Ensam räcker den inte till och den är frukten av många andra former av demokratikamp, som den aldrig helt kan ersätta. 

På sistone har Sverige sett ett antal uppmärksammade mord på kvinnor. Många frågar sig vad man kan göra. Och hur är läget i Finland? På nätet finns statistik för åren 2010–2018. Varje år mördas här omkring 90 personer, enligt kriminologerna fördelade så här (källa: Martti Lehti, Henkirikoskatsaus 2020):

• man mördar man: 60%
• man mördar kvinna: 28%
• kvinna mördar man: 9%
• kvinna mördar kvinna: 3%

Dystra siffror, skrämmande konstanta från år till år, och naturligtvis behöver vi forskning och diskussion kring våld och i synnerhet våldsamma manskulturer. Och varför är antalet mordoffer per capita hälften högre i Finland  (1,44 per 100.000 invånare)  än i Sverige och Danmark (c. 1,05; att jämföra med t.ex. USA:s 5,48, Rysslands 11,18)? Varför kan vi inte vara fredligare, som Norge (0,51)?

Ett intressant stickspår är hur häftigt ett par bekanta reagerade på ovanstående fakta när jag i april delade dem i en facebook-tråd. Jag blev genast anklagad för att förringa våldet mot kvinnor och tråden fylldes med långa beskrivningar av hur utsatta kvinnor är. Välkänt och sant i sak, men framfört i en mästrande ton som utgick från att jag som man inte kunde förväntas ha en aning om trakasserier, misogyni, våldtäkter, familjevåld. Jag antogs automatiskt, i egenskap av man, vara helt okunnig om problemen och samtidigt – paradoxalt nog – skyldig till dem, för jag fick också frågan vad jag har tänkt göra åt saken. (”Fortsätta som förut”, svarade jag) 

Givetvis kom det också en mängd sakliga kommentarer, bland annat en jämförelse med Sverige: könsfördelningen är ungefär densamma där. ”Alkohol och narkotika finns ofta med i bilden och de flesta mord sker inom familjen. Tilläggas kan att de flesta mordoffer under 15 år mördas av sina föräldrar.”

Några slutsatser: 1) våld mot kvinnor är ett starkt tabu i vårt samhälle och män som utövar våld i ett parförhållande ses som särskilt föraktliga. Därav både det större antalet mord på män OCH de starka känslorna i fb-tråden. 

2) att män mördar män är mer än dubbelt så vanligt, men där finns en tendens att tycka att männen har sig själva att skylla. 

3) Kvällstidningars rubriker har stor inverkan på hur kriminalitet uppfattas. 

4) På samma sätt som populister håller alla invandrare eller muslimer ansvariga för alla brott som begås av enskilda invandrare eller muslimer, finns det en föreställning att ”männen” är ett kollektiv som nu äntligen borde ”ta itu” med männens brottslighet.

5) Alla, män som kvinnor, är förstås ansvariga på något plan, men statsfeminismen – att det finns kvinnliga poliser, jurister, domare, politiker, ministrar, statsministrar – är central för att föra oss en bit framåt på vägen. 

Säger jag trots att jag som man är jävig i frågan. 

Trygve Söderling