Den goda avsikten

Kortsynt att överreagera
på Amnestys Ukraina-rapport.

Fenomenet är bekant från (a)sociala media: någon läser en rubrik (”Fröken Julie svartlistad på universitet”), blir arg, postar blixtsnabb protest: ”Vad är det för en jäkla försiktighetskultur?” Kören faller in, snart har vi en storm av sur-smileys och indignerade utrop. ”skandal!”, ”uselt!”, ”botten!”. Sen kan det visa sig att Julie bara tillfälligt flyttats från en läslista p.g.a. ett självmord på en läroanstalt och att ”nyheten” snarare hör hemma i en populistisk högerdiskurs. Som Ida Östenberg skriver (DN 12.8.): ”Rubriker om universitetens förfall är klickvänliga magneter i det pågående kulturkriget, och genom sociala medier sprids i dag effektivt bilden av pk-marinerade, trendkänsliga lärosäten.”

Av alla Amnesty Internationals hundratals rapporter väckte en – att Ukraina i vissa fall inte skyddat sin civilbefolkning tillräckligt – enorm uppmärksamhet. Upprörda kritiker talade om skuldbeläggning av offret och blindhet för kontexten. HBL:s Torsten Fagerholm sparkade bakut i en opinionsartikel, Magnus Londén i radions Eftersnack sa sig sluta stöda Amnesty ekonomiskt, menade att de borde ha tänkt på proportionerna. 

Men proportion och kontext var just vad de som nu gick i taket inte beaktade. För det första tycktes de kräva att Amnesty (och FN och Human Rights Watch, som har påpekat samma problem) strategiskt ska börja bortse från vissa sanningar – trots att just rätten att säga sanningen är något som kampen om Ukraina i högsta grad (också) gäller. För det andra är argumentet att Ryssland utnyttjar rapporten på hemmaplan värdelöst, den ryska publiken är så översvämmad av lögner att en droppe sanning inte spelar någon som helst roll där.

Men framför allt tänkte de som offentligt himlade sig över Ukraina-rapporten inte längre än en tweet räcker. Just genom att  röra upp himmel och jord över en detalj i den större bilden, offentligt deklarera att de skriver ut sig ur Amnesty, dreva på med nyhetsinslag o.s.v., hjälpte de aktivt Putin att så misstroende mot en av hans viktigaste kritiker. Det är som när en folkmassa samlas för att stirra på ett brinnande hus och genom det hindrar brandkåren från att komma fram. Eller som i klassiska grekiska tragedier där du just genom att med alla medel försöka hindra katastrofen i själva verket åstadkommer katastrofen.

Om det är en högerpopulistisk lynchmobb som bedriver ett drev kallar vi det riktade trakasserier (”maalittaminen”). Löper vi själva med i ett tanklöst lämmeltåg ser vi oss som upplysta och ansvarsfulla medborgare som tar ställning, bildar opinion – och får en kick av sköna klick.

Säkert kunde AI bättre ha förutsett reaktionerna och – som Amnesty­ Finlands verksamhetsledare Frank Johansson medger – ”paketerat” rapporten annorlunda. Men något ansvar har väl också publiken att inte svepas med i ett tunnelseende? Idén om den absoluta godheten finns hos barn och i magiskt/religiöst tänkande, men i verkliga situationer blir den lätt fanatisk och motverkar sin eventuellt goda avsikt. ”Vägen till helvetet…” och så vidare.

Trygve Söderling

Tilläggskommentar: Sen 2021 har Amnesty publicerat över 90 kritiska inlägg om repressionen av oppositionen i Ryssland och sen början av 2022 omkring 30 fördömanden av den ryska invasionsarméns krigsbrott i Ukraina. (Halimi & Rimbert, Le Monde Diplomatique, september 2022)