s |
|
|
|
Texter framslamrade av Trygve Söderling |
|
Publicerade som insändare i Hufvudstads-bladet 9.8 och 1.9.2022 |
Två insändare om dagstidningarnas underligt utslätande språkversioner av de klassiska muminserierna"Lugn" stavas konsekvent "lung" i den version
av muminserierna som HBL använde 2022 (strippen ovan publicerad
16.4). Stavfel hade knappast accepterats av Tove Jansson eller
tidningarna när originalen publicerades under 1950- och
1960-talen.
Insändare: Fortsatt slarv med språket och pratbubblorna i muminseriernaJag var knappast den enda som sörjde att de bångstyriga ”Kalle och Hobbe” strök med i HBL:s stora seriereform 18.1 i år. Den stackars angstiga älgen Hälge är hjärndöd som ersättning, klumpigt tecknad dessutom. Men problemen tar inte slut där. I och med reformen valde HBL att börja trycka ”Mumin” i tillplattad form. I HBL är seriens cirklar nu lätt ovala och trollen får ibland egendomligt skeva former. Att också språket i pratbubblorna plattats till, så att en del av Tove Janssons fantasirika ordval bytts ut mot mera intetsägande, påpekades av Markus Sandberg 1.4.2021 i Facebookgruppen Finlandssvenska journalister: till exempel hade Janssons ”Den ylande ulken" i HBL-versionen ändrats till ”Den skrikande räkan”. På HBL-debattplats (16.7.2021) frågade Kjell Andersen ”Varför ändras texterna i muminserien?”, utan att få något tillfredsställande svar. Av en slump råkade Svenska Dagbladet i början av detta år köra samma mumin-episoder som HBL, nästan i synk men (så vitt jag kunde se) med mera originaltrogen textning. En annan skillnad: när HBL på grund av någon helgdag inte utkom, hoppade tidningen helt enkelt över den dagens seriestripp. I bubbeltexterna förekommer ofta slarvfel – korrekturläsning tycks saknas i den variant som HBL använder. Läget är knappast bättre i dag än när Ulf Nyback påpekade saken (”Toves kulturarv besudlas”, 16.7.2021). Många av HBL-stripparnas pratbubblor saknar den avslutande punkten och i år har textaren konsekvent stavat ”lungt” i stället för ”lugnt”, senast i HBL 10.7.
Att påpeka nördiga detaljer som de här är motiverat när man vet hur noggrann Jansson själv var. Liksom Henrik Tikkanen tillhör hon 1900-talets främsta stilister på svenska. Seriestripparna gjordes i tiden primärt för den engelskspråkiga marknaden, men Janssons egen svenska version ingick i bland andra Västra Nyland och återutgavs samlade i album. Att syndikatet nu låtit texta om serierna på knackig och ibland felaktig svenska är att göra dem en otjänst. Det är fint att nya generationer får möta Tove Janssons tecknade serieklassiker, särskilt de tidigaste och bästa stripparna. Men att försämra språket och platta till rutorna måste väl, till allt annat, vara olagligt?
Trygve Söderling
|
Publicerade i Slammerarkivet 5.6.2023 |
|
SLAMMERARKIVET–
hemsida |
|