KOMMENTARER:
TRYGVE SÖDERLING
Vändpunkten
Vi
kan i en snar framtid, liksom under åren efter nazismens
störtande, vänta oss att repliken ”vi visste inte!” blir
allmän också i Ryssland. Tills vidare är den ju dessutom sann, för
dem som enbart har statliga ryska media att tillgå.
HAN SKULLE göra Ryssland
stort igen. Det blev tvärtom. Förutom att förstöra Ukraina har den
ryska diktatorn redan nu tillfogar sitt eget land obotliga skador
för lång tid framåt. I första hand genom tiotusentals nya, helt
onödiga dödsoffer på bägge sidor – bland angripna och angripare.
Som biprodukt förvandlas stora ukrainska städer till grus och
Ryssland självt till en pariastat.
Ukrainas förtvivlade motstånd mot aggressorn, under ledning av
president Zelenskyj, aktualiserar Brechts kärva sentens:
”olyckligt det land som behöver hjältar”.
Franco,
Hitler och Mussolini samarbetade för att störta Spaniens
demokratiskt valda regering under inbördeskriget 1936–1939.
Terrorbombningen av byn Guernica den 26 april 1937 väckte
omvärldens avsky och förevigades av Pablo Picasso i en nästan 8
meter bred mural. Frivilliga från många länder – bland dem
George Orwell – anslöt sig till regeringssidan. Även Stalins
Sovjet sände trupper. De demokratiska staterna i Europa valde
att hålla sig utanför konflikten. 1939 segrade fascisterna och
fruktansvärda utrensningar följde. Franco behöll makten i
Spanien till sin död 1975.
PUTINS ”SPECIALOPERATION” i Ukraina inleddes för snart åtta år
sen. Hur den än slutar, är det redan nu uppenbart att den massivt
upptrappade attacken den 24 februari i år byggde på en enorm
felkalkyl. Jämförd med den lika samvetslösa kollegan Donald Trump
hade Putin hittills framstått som den kyligt rationella. Därför
var detta språng ut i mörkret trots allt oförutsett. Mycket få
räknade på allvar med att Putin skulle starta ett nytt krig mitt i
Europa, att han skulle ”göra en Milošević”.
Slutet för Milošević – och för Saddam Hussein, som 1990
invaderade Kuwait – borde visserligen avskräcka. Men sannolikt
hoppas Putin snarare vara en rysk George W Bush, presidenten som
oprovocerat och ostraffat invaderade Irak 2003.
PUTIN HAR RÄKNAT FEL om att snabbt slå ut Ukraina, på samma sätt
som Donald Trump räknade fel, för ett drygt år sen, om att snabbt
slå ut USA-kongressen. Följderna av Putins brott är förstås redan
nu långt mera katastrofala, men beredskapen att motivera våld med
fullständiga lögner (”jag vann valet”; ”folkmord på ryssar”) är
densamma.
Jublet bland vanliga ryssar efter ockupationen av Krim 2014, och
omvärldens lama reaktion, är medskyldiga till Putins
kamikaze-beteende nu. Också de tidigare blixtattackerna i
Georgien, Syrien och Centralafrika, liksom det åttaåriga,
maskerade kriget i östra Ukraina, var provballonger som invaggade
Putin i föreställningen om västvärldens ointresse för ”främmande”
länders öden.
Observera
färgerna på judosalens mattor. Vladimir Putin under ett
träningspass med det ryska landslaget i Sotji 14 2. 2019.
DEN HÄR GÅNGEN, däremot, reagerar västvärlden så enigt och
resolut att inte bara Kreml, utan också vi själva är överraskade.
Inom sex dagar fattades inom EU mera radikala beslut än – som
kommissionens ordförande Ursula von der Leyen konstaterade – under
de sex föregående åren. Vid gränsen mot Ryssland har en ekonomisk
järnridå dragits ner, all handel har blivit en image-risk,
banksystemet Swift är avstängt, oligarkers kapital har frusits in,
flygen lyfter inte, idrott och nyhetsbyråer bojkottas.
Ändå återstår ett stort hål i den nya järnridån, och genom det
hålet strömmar gas. Säkert valde Kreml tidpunkten för invasionen
med ett öga på årstiden: att det kontinentala Europa nu är som
mest beroende av rysk energi. Genom att inte (kunna, våga) stänga
gaskranarna bekostar Västeuropa nu dagligen det ryska
anfallskriget – på grund av samma krig dessutom till chockhöjda
priser.
Gasräkningen dryper nu av blod.
Å ANDRA SIDAN hade Putin nog inte räknat med att förlora större
delen av sin valutareserv, skriver historikern Peter Englund i Dagens
Nyheter:
Tveklöst väntade sig Putin symboliska åtgärder, som
att lägga vantarna på olika oligarkers lyxyachter. Men han räknade
uppenbarligen inte med utelåsningen av den ryska centralbanken,
som i ett enda smått genialt drag berövade Ryssland runt två
tredjedelar av sin mödosamt ihopsamlade valutareserv på cirka 600
miljarder dollar, och som var tänkt att göra landet oåtkomligt för
sanktioner. (Säga vad man vill om Stalin, men han skulle knappast
ha placerat sin ekonomiska reserv i banker i
Hitler-Tyskland.) (”Därför kommer Putin att förlora”, DN
13.3. 2022)
Om Putins hopp står till Kina, som i skrivande stund inte tagit
tydlig ställning till den ryska attacken, lönar det sig att minnas
– och det gör säkert Peking – att Kinas handel med västvärlden
beräknas vara 13 gånger större än Kinas med Ryssland.
EUROPA FRAMSTÅR plötsligt som enat
över de lands-, parti- och ideologiska gränser som nyss verkade så
viktiga. Hjälp strömmar till Ukraina, inte bara pengar utan också
vapen – inklusive tyska, dittills ett tabu. Vi har också
överraskats av en plötslig beredskap att ta emot flyktingar, också
i EU:s ”skurkstater” Ungern och Polen. Fördömanden i parlamenten.
Demonstrationer på gator och torg.
|
Utrikesminister Lavrov på Twitter 7.3. 2022: syftet med
Rysslands ”militära specialoperation” är att ”förhindra
att ett krig kunde utspela sig på eller inledas från
ukrainskt territorium”.
|
Inte heller inom Ryssland har
protesterna uteblivit, men eftersom saken är så sjuk stryps de och
slås omedelbart ner. Tusentals gatudemonstranter har burats in på
olika håll i landet för att ha viftat med en pappbit – en droppe i
havet, men kanske ett förebud trots allt. Att som 7 000
vetenskapsidkare (och några hundra ortodoxa präster) underteckna
ett manifest leder också till repressalier för ”oliktänkarna”.
Själva orden ”krig” och ”invasion” är nu bannlysta från media –
ett förbud som kunde vara taget direkt ur George Orwells 1984.
Att sprida fakta om det ryska anfallskrig som officiellt inte
finns – och som enligt utrikesminstern har som syfte att förhindra
att ett krig bryter ut – kan nu ge upp till 15 års
fängelse. Farväl till ”sammetsdiktaturen”, idag är repressionen
och polisstaten uppenbara, våldet helt naket.
FÖRUTOM AV KRIM-KUPPEN 2014 – ur hans synvinkel suveränt lyckad –
kände Putin sig säkert uppmuntrad av ”framgångarna” för hans
belarusiska vasall Aleksandr Lukasjenko, som efter fejkvalet 2020
– och med ryskt bistånd – visade att det också i ett modernt,
uppkopplat europeiskt land är helt möjligt att slå ner en bred
oppositionsrörelse.
Men Ukraina är inte Belarus, inte ens efter åderlåtningen nu på
miljontals flyende medborgare. Och att ett ockuperat Ukraina
skulle vara hanterbart för Moskva på längre sikt tvivlar nästan
alla bedömare på.
En annan fråga är sen när – om någonsin – det ryska folkets breda
massa blir medvetna om att ”specialoperationen” är ett
storskaligt, blodigt anfallskrig på det som nyligen var ett
”broderfolk”? Även om de spontana, segerberusade hyllningarna till
den ryska ledningen den här gången dröjer, befinner sig
majoriteten i radioskugga och många tror uppriktigt på propagandan
om ”avnazifiering”. Många andra väljer, av rädsla eller apati, att
inte sticka ut.
Beredskapen till självkritik och Vergangenheitsbewältigung
har av tradition inte varit välutvecklad i Ryssland. Att påminna
om offren för Stalins terror (inklusive hans folkmord på
miljontals ukrainare 1932–33, holodomor) har talande nog
på nytt blivit livsfarligt under Putins regim. Och offerkoftan är
ett bekvämt plagg: ”sanktionerna är för att Väst vill plåga oss,
så har det alltid varit”.
ÄNDÅ KAN VI i en snar framtid, liksom under åren efter nazismens
störtande, vänta oss att repliken ”vi visste inte!” blir
allmän också i Ryssland. Tills vidare är den ju dessutom sann, för
dem som enbart har statliga media att tillgå.
Titeln på Hannu Salamas roman Siinä näkijä missä tekijä
(1972; sv. Kommer upp i tö) kan översättas ungeför
”Där någon handlar finns någon som ser”. Hundratusentals soldater
ser nu en annan ukrainsk verklighet än den bild de matats med,
långsamt krackelerar lögnen om en begränsad kirurgisk ”operation”
för att rädda det ukrainska broderfolket. Om det ännu för
åtta år sen fanns många Moskvavänliga ryssar i till exempel
Odessa, så har Putins operationer effektivt vänt också den
opinionen.
Putin har talat om att ”avnazifiera” Ukraina. Det hade varit
lyckligare om ryssarna vänt den kampanjen mot kalsongförgiftarna
och mänskorättsbrottslingarna i Kreml.
15.3.
2021
Bakgrund
om Zelenskyj
I Nya Argus 1–2 2020 ingick två artiklar om
Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj, av Kalle Kniivilä
respektive Kristina Rotkirch. Läs dem på nätet under https://www.nyaargus.fi/2020/1-2/
|
|