Onödigaste debatterna
2021 – hela listan!!

För att bidra till den allmänna desinformationen listar vi fjolårets mest umbärliga debatter.

1. Vita havet. I februari vaknade Sverige till insikten att en stor, ljus sal på Konstfack i Stockholm av tradition kallas ”Vita havet”. Studentgruppen Brown Island (av någon orsak inte ”Bruna ön”) rapporterade kränkthet och 44 kolleger angrep skolans rektor Sara Kristoffersson för att hon vägrade vika sig för trycket. Hon ger ut en bok om fallet i mars 2022.

En blick på världskartan visar att det ännu finns mycket att göra i katgorin missförstådd woke. Svenska geografer arbetar nu med att radera och rita om Barents hav så att också den vik som hittills kallats Vita havet upphör att utöva sitt tvivelaktiga, eller som det heter i Sverige, ”tveksamma” inflytande. Namnet Gula floden anses likaledes förstärka en stereotyp om asiatiska folk (jämför ”gula faran”) medan namnet Grönland knappast kan kallas rasistiskt, men nog är ett tydligt fall av missledande marknadsföring i turistbranschen.

2. Maringate i olika former hör till det rådande finländska medielandskapets mest omhuldade former av tjafs. Att Finlands statsminister hade en skattefri frukostförmån på 300 € per månad och att hon hade bjudit familj och ibland gäster på skattefinansierad yoghurt upprörde kvällstidningarna i maj (”frukostgate”). Dubbelt hårdare blev kritiken efter att Marin gått på lokal med bara en telefon i väskan (”nattklubbsgate”). Också en vanligen semi-seriös tidning som Hufvudstadsbladet körde med den hotfulla rubriken ”Sanna Marin har tröttnat – det är mänskligt, men kan stå henne dyrt” (chefredaktörens ledarkommentar 6.12).

Att statsministern lotsat landet under en pandemi, lett en tidvis stökig regering fram till en historisk hälsovårdsreform, och att sysselsättningsmålet på 74% håller på att nås – den typen av detaljer väger lätt när journalisterna tar itu med de verkligt tunga nyhet(s)erna och avslöjandena.

3. Fulhetsdebatten eller, som den kallades i Sverige, ”skönhetsdebatten”. Åsa Linderborg, Nina Björk och Ann Heberlein, kända opinionsbildare, meddelade i slutet av året att de inte längre vill uppträda i tv på grund av förlorat erotiskt kapital, det vill säga sina (enligt dem själva) numera risiga utseenden. Följde en explosiv debatt, helt onödig men som fenomen intressant, eftersom den kan ges så många möjliga tolkningar:

a) som ett utspel mot patriarkatet, åldersrasismen, kommersiell utseendefixering, ett förkrympt kvinnoideal. En naturlig tolkning eftersom dessa powerkvinnor också annars har en hög debattprofil. Biter sig dock i svansen genom att tillämpa samma normer som kritiseras, och snarast förstärka dem? Eller som Marie-Louise Ekman kontrade: ”Ingen ser ut som en barnrumpa vid 50”, 

b) som ett sätt att gå med håven, få reaktionen ”men hallå, du är så vacker (fortfarande)” eller, mindre uppmuntrande, ”alla är vackra på sitt sätt” (det vill säga: alla är också fula på sitt sätt), 

c) ett initiativ för att ställa själva tidens gång till svars? För att på medellång sikt, efter en utredning av en kommitté och ett parlamentariskt beslut, helt enkelt avskaffa Kronos.

Trygve Söderling

2.2.2022