KOMMENTARER: TRYGVE SÖDERLING

Putin ”kräver”

Många bitar faller på plats om man ser de ryska utspelen om Ukraina,  intressesfärer och Nato som i första hand rysk inrikespolitik.

Den ryska hemmapubliken förväntas nu vara skadeglad och imponerad. Putins fräna utspel, med kravlistor och vapenskrammel, tvingar omvärlden att tala om Ryssland, räkna med Ryssland, reagera på Ryssland. Om inte med beundran, så åtminstone med oro och respekt. ”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad”, som Hjalmar Söderberg skrev en gång.

Ryssland, världens elfte ekonomi, ¹  ska framstå som en stormakt som ställer ”krav” och dikterar villkor för grannar och Nato, inte utan nostalgiska övertoner. Hur gärna omvärlden än skulle vilja avfärda retoriken kan man förstås inte låtsas som det regnar när det pågår rysk mobilisering vid gränsen till Ukraina, ackompanjerad av cyberattacker, fartyg i Östersjön med mera – ett samordnat stresstest på många fronter.

Samtidigt riskerar alltför yviga reaktioner att spela den ryska inrikespolitiska berättelsen, om en hat- och hotfull omvärld, i händerna.

Till Putins metoder för att bli tagen på allvar hör, vid sidan av mobiliseringar och genomförda attacker, att odla oberäknelighet. Snabba överraskningsinsatser har kännetecknat hans militära utrikespolitik och de har också varit långt mer kostnadseffektiva än till exempel en fullt genomförd ockupation av ett helt land skulle vara.

Rysk reklam för Nato

Putin vet mycket väl att den hotfulla retoriken fungerar kontraproduktivt, ifall man skulle ta hans uttalade mål att dämma upp Natos inflytande på orden. De ”krav” han framför om en rysk intressesfär ökar ju bara grannfolkens västorientering, samarbete och intresse för Nato – och deras regimers, i den mån de har inflytande på den. I Ukraina låg det folkliga stödet för en Nato-anslutning före 2014 på 30%, nu sägs det ha nått över 60%.

Att en rekyleffekt är ofrånkomlig och att hoten och den fräcka retoriken spelar Nato i händerna vet Kreml naturligtvis, men räknar tydligen med att de inrikespolitiska fördelarna väger tyngre när omvalet av Putin 2024 ska säkras.

Gör de det? Trots att en Alexej Navalnyj kastats i fängelse (och efter ett statsterroristiskt mordförsök på honom stämplats som ”terrorist”) och trots att oberoende media och organisationer är förbjudna som ”utländska agenter”, är det inte givet att i synnerhet den yngre generationen sväljer betet.

I statskontrollerade ryska media framställs Nato som aggressorn som ständigt rycker närmare det hotade och inringade Ryssland. Stat för stat inom ’intressesfären’ har redan fallit i ’fiendens’ händer. Sant är att efter DDR:s återförening med Västtyskland har fjorton andra stater ur det tidigare så kalllade östblocket anslutit sig till militäralliansen.

Sanktionerna efter den ryska annekteringen av Krim och (de facto) bitar av östra Ukraina tolkas som bevis på den irrationella russofobi som sägs råda i väst. Kritiken kan ju inte ha någon grund i Kremls egna handlingar, dessutom har Krim ’alltid’ varit ryskt. När västländer nu stöder Ukraina visar det, enligt denna världsbild, att hotet mot Ryssland är reellt. Och när höga statsmän samlas till konferenser för att dryfta läget bevisar det föreställningen om Rysslands oerhörda tyngd i världspolitiken.

Som Ilkka-Christian Björklund har påpekat i en insändare i Hufvudstadsbladet är det ändå knappast något vapenhot från väst som bekymrar Putin, utan risken för folkliga protester:

Vad Putin snarast är rädd för är att den europeiska demokratin efter Sovjets fall steg för steg, i fria val, har närmat sig Rysslands gränser. Därav faran att tankarna smittar av sig och utgör ett internt hot mot maktapparaten. (”Demokratin är hotet – inte vapnen”, 16.1)

Rök och speglar

Som i den klassiska spegelscenen i en bröderna Marx-film framställer Kreml för hemmapubliken reaktionerna på sin upptrappning som en attack från motparten, enligt mönstret ”Det var de andra som började”. En viktig komponent i propagandan är också kålsuparteorin, föreställningen att motparten är en enkel kopia av en själv. Eftersom Ryssland styrs autokratiskt kan inte de femton länder som gått med i Nato efter 1990 själva ha valt att göra det genom en demokratisk process. Det var alltså inte länderna som gick med i Nato utan Nato som ’erövrade’ dem genom vapenhot, infiltrationer och smutsiga trick. Därav följer idén att ukrainarna själva inte kan eller får bestämma om en Nato-ansökan, lika litet som diktatorn Lukasjenkos undersåtar kan bestämma om belarusiska allianser.

Dessutom hade Natos tyngsta medlem USA nyligen en president som gav vatten på kvarn åt föreställningen om väst och öst som varandras spegelbilder. Trump, som uppenbart gillade Putin och över huvud taget diktatorer, var ju själv beredd att förfals ka ett valresultat, som i vilken banarepublik som helst.

En parallell kan också dras till islamistiska reaktioner mot till exempel Salman Rushdie, Muhammed- karikatyrerna, Lars Vilks och Charlie Hebdo: de auktoritära mullorna kan inte föreställa sig hur religionsfrihet fungerar och att till exempel Jyllands-Posten 2005 inte skulle ha varit ett officiellt språkrör för den danska regeringen. Därför utfärdades dödshot och uppmuntrades till attacker på bland annat ambassader, vid sidan av att danska mjölkprodukter bojkottades i flera länder.

Också försöken att under den amerikanska ockupationen ”införa demokrati” i Afghanistan tycks till en del ha byggt på spegelföreställningar om att alla kulturer fungerar likadant som den egna. Vid sidan av verkliga framsteg byggdes en rad ”demokratiska” Potemkinkulisser upp, som vid utrymningen i fjol föll ihop inom en vecka.

Politiker uppmanas ibland att ”se sig själva i spegeln”. Ofta, och inte bara för Putin, vore det viktigare att inte bara se sin spegelbild i den andra partens handlingar.

2.2.2022