Jesus-legender som inte passar i kyrkan

[Hbl:s ingress:] En essä präglad av det turbulenta 1960-talet och en klassisk roman skriven i hemlighet. Bägge med nya versioner av hur det gick till när Jesus korsfästes. De är tolkningar som fyller ut evangeliernas berättelser, med humor. Trygve Söderling har läst dem båda.

Så här i påsktider brukar jag återvända till två nytolkningar av avrättningen av Jesus. Dels Jay Haleys essä The power tactics of Jesus Christ, ursprungligen publicerad 1969. Dels fyra kapitel i Michail Bulgakovs roman Mästaren och Margarita, skriven i hemlighet på 1930-talet och publicerad postumt – faktiskt nästan samtidigt som Haleys essä.

Det är två sinsemellan mycket olika texter, men de förenas av att bägge parafraserar de fyra officiella evangeliernas berättelser om korsfästelsen. De två nyare versionerna kan alltså – i likhet med otaliga andra, som Pär Lagerkvists Barabbas (1950) och Nikos Kazantzakis Ο Τελευταίος Πειρασμός (1955, sv. Kristi sista frestelse, 1988) – inräknas i den litteratur som fritt spinner vidare på Nya Testamentets legender.

Titeln på Haleys essä kunde fritt översättas ”Jesus maktstrategier” eller ”Jesus härskartekniker”, och det märks att den är skriven under USA:s politiskt turbulenta 1960-tal. Haley drar gärna paralleller mellan Jesus ”organisation” och senare revolutionära folkrörelser, till exempel då aktuella Black Power.

Jesus ses av Haley som själva pionjären när det gäller att skapa ett program, en referensram (”Guds rike”) för de fattiga och maktlösa. I evangelierna beskrivs Jesus som en vältalare som samlar följare, uppmanar dem att bryta med sina familjer och attackerar den religiösa eliten (”de skriftlärde”), samtidigt som han ser till att inte öppet utmana den romerska övermakten.

Lite lättsinnigt väljer Haley att ta Nya Testamentets beskrivningar, evangeliernas Jesus (EJ) på orden; underförstått antas han vara identisk med den historiske Jesus (HJ). Ett skakigt antagande, kan man säga, men med underhållande resultat.

Efter att ha skapat sig ett lokalt rykte som pedagog (moraliska liknelser), visionär (”himlen”) och trollkarl (vatten blir vin, sjuka botas, döda lever) väljer EJ att konfrontera det hebreiska maktcentret. Han rider in i Jerusalem på en åsna – en gest om solidaritet med de fattiga – och välter, mindre ödmjukt, penningväxlarnas bord i templet.

Därmed tvingar han prästerskapet att förhålla sig till honom; en kaxig strategi. Men för vad kan de anklaga denna bråkmakare som dykt upp från ingenstans? Bara i Matteus (26:63–66) talar översteprästen om blasfemi.

”Vad en historisk Jesus skulle ha tyckt om hur varumärket har utnyttjats är en intressant, om också retorisk fråga.”

Prästernas dödsdom måste dock godkännas av den romerska ståthållaren Pilatus, och EJ kan, tänker sig Haley, ha räknat med att prefekten ska inse att åtalet inte har mycket på fötterna. Om EJ i så fall frias skulle det bli det en snygg seger för hans rörelse, och en prestigeförlust för det religiösa etablissemanget.

Kan EJ till och med ha förutsett att Pilatus skulle ”två sina händer” och delegera ärendet till gatans parlament? Inte så troligt. Hur som helst, vad EJ inte har räknat med – tror Haley – är att folkmassan skulle ropa på korsfästelse och i stället välja frigivning av en riktig brottsling.

EJ spelade enligt Haley ett högt spel som han förlorade, eftersom det minst sannolika utfallet – att han skulle avrättas – ändå inträffade.

Efteråt utnyttjade andra aktörer (Paulus & co) berättelsen om EJ:s martyrskap för att bygga en internationell organisation. Jesus blev dess totem, legendar och superkändis i stora delar av världen. Gudar är myter men Jesus är en hypotes och vad en historisk Jesus skulle ha tyckt om hur varumärket har utnyttjats är en intressant, om också retorisk fråga eftersom vi knappt vet något alls om HJ.

Klart är i alla fall att det etiska innehållet i evangelierna innebär en radikal uppgörelse med Gamla Testamentet, och det är mycket gåtfullt att man har brukat samla de två antologierna inom samma pärmar. Den enda förklaring jag kommer på är att GT är så rafflande läsning (olydnad, incest, brodermord, tsunami, hänsynslöst utrotande av grannfolken och så vidare) att den kyrkliga ledningen inte kunde motstå frestelsen att välja underhållningsvåldet framför moralen.

”Gamla Testamentet är så rafflande läsning att den kyrkliga ledningen inte kunde motstå frestelsen att välja underhållningsvåldet framför moralen.”

I Michail Bulgakovs roman berättas påsklegenden om Jesjua Ha-Notsri först av en i Moskva uppdykande utländsk professor, Woland, som utövar svart magi: en talande katt, pengar och modekläder uppstår och försvinner, huvuden huggs av och sätts på plats igen. Wolands verkliga identitet verkar alltså vara självaste djävulen. Och om antikens Pilatus, Ha-Notsri med flera kan denne Woland ge besked, eftersom han – kan man säga med Runeberg – ”var med”.

Vitsigt nog är alltså bokens samtidsberättelse om 1930-talet full av trollerier och fantasyelement, medan återblicken på Palestina cirka år 30 håller sig till helt realistisk prosa; på sin höjd utbryter där ett plötsligt åskregn. I fyra kapitel (nummer 2, 16, 25 och 26) får vi veta bland annat att Pilatus led av en fruktansvärd huvudvärk den dagen ”lösdrivaren” Ha-Notsri fördes in till honom, anklagad av prästerna för uppvigling.

De två männens dialog återges i stor detalj och Ha-Notsri förses med en Sherlock Holmes-aktig förmåga att ”läsa” prokuratorns tankar till exempel på sin hund. Men annars är det enda övernaturliga här den allvetande berättaren, en vanlig teknik i äldre prosa.

Vem är det som iakttar allt det här, läser folks tankar, befinner sig på flera platser samtidigt? Samma diegetiska problem finns förstås i källtexten: hur skulle någon evangelist ha kunnat veta vad som sades i förhöret (som också i sig själv är helt osannolikt, månne inte Pilatus hade viktigare ärenden att befatta sig med)?

”Vem är det som iakttar allt det här, läser folks tankar, befinner sig på flera platser samtidigt?”

Bulgakov broderar också fram en mycket komplicerad, Le Carré-aktig thrillerintrig kring Judasfiguren – här tänker man osökt på angiverierna, den hemliga polisen GPU och alla märkliga ”försvinnanden” under Stalins diktatur. En högst aktuell paranoia under tiden för romanens tillblivelse.

Men vi följer också ”Levi Matteus”, Ha-Notsris enda lärjunge, som försöker dokumentera profetens ord, men som enligt vad Ha-Notsri själv säger inte lyckas särskilt väl: ”Den här mannen går jämt omkring med sitt getskinnspergament och skriver hela tiden. Men en gång kastade jag en blick i hans pergamentblad och greps av fasa. Det fanns absolut ingenting där som jag hade sagt.” (Översättning Lars Erik Blomqvist.)

Bulgakovs far var professor i teologi och det är inte omöjligt att temat Jesus berörts under familjemiddagarna i Kiev. Intressant är att Bulgakov lägger påskberättelsen dels i professorn-trollkarlen Wolands mun – fan läser bokstavligen Bibeln –, dels i en udda författares (”Mästarens”) manuskript och i en stackars psykpatients oroliga drömmar. Påskstoryn dyker upp lite överallt, den tycks leva sitt eget liv, som en illustration av fiktionens fängslande kraft.

”Kanske är dessa tankelekar inte något att förkunna i kyrkan under påsken, men för oss andra är de stimulerande så kallad fan fiction.”

Jay Haley spekulerar alltså kring Jesus eventuella motiv för att utmana auktoriteterna; Michail Bulgakov för skickligt in en rad realismeffekter för att skapa illusionen av ett romerskt Jerusalem (dofter, bisaker, prylar av den typ som Sara Danius studerar i Flaubert-essän Den blå tvålen).

Haley tar bibeltexten på orden, Bulgakov ändrar en hel del detaljer: enligt Ha-Notsri själv anlände han inte till staden på en åsna; Pilatus låter inte folkmassan avgöra Ha-Notsris öde utan verkställer motvilligt prästernas dom och plågas sedan av undermedvetna samvetskval för sin ”feghet”; Levi Matteus är den enda åskådaren som stannar kvar till slutet på Golgata. Och i sina anteckningar, som vi förstås antar att traderas i evangelierna, har han alltså ”missförstått allt”.

Haley och Bulgakov tar de korthuggna notiserna i Nya Testamentet och fantiserar med underskruvad humor fram fylligare berättelser. Kanske är dessa tankelekar inte något att förkunna i kyrkan under påsken, men för oss andra är de stimulerande så kallad fan fiction.

Trygve Söderling