Texter framslamrade av Trygve Söderling




Publicerad som kolumn i Ny Tid
  6–7 / 2023

Mer än journalistik

Litteraturintresserade har en enorm tillgång i Babel, bokprogrammet i Sveriges TV sedan 2005. Jessica Gedin, frontfigur från och med 2012, är en kulturinstitution i god mening: levande, uppmärksam och – inte oviktigt i det här sammanhanget – kompetent.

Även om avsnitten kan ses på SVT Play i hela världen, är det sorgligt att YLE inte köper in Babel för sin tablå. YLE kan inte ens skylla på att de själva gör så mycket flera och bättre samtal med författare från hela världen. Tvärtom har här alla försök till kulturmagasin sen länge upphört (kanske någon minns forntida FST-satsningar som Filmtid och Boktid?). En egendomlig lucka när vi talar public service för ett läsande och biblioteksdiggande folk. Fruktar vår TV-ledning faktiskt till den grad Grundfinnarnas vrede?

Nyligen efterlyste bland andra Ny Tids Janne Wass ett nyhetsinriktat kulturprogram i Yle Fem. Visserligen är också sport kultur i bred mening, men varför, kan man fråga, har bara kroppskulturen dagliga nyhetsprogram? 

Frågan är ändå om ”nyheter” om kultur är det viktiga. Snarare än dagliga flashiga kulturnotiser saknar jag för min del framför allt de eftersinnande samtalen, där man inte bara blir ”informerad” utan också får sig någon tanke till livs. Ja, jag saknar till och med monotona föreläsningar om s.k. finkultur – alla klickräknande producenters fasa.

Lyckligtvis finns radion – ett långt billigare och bättre medium – och på finska radiosidan ett rikt utbud av kulturkritik i klassisk mening. Ett enda exempel: skådisen Hannu-Pekka Björkman överraskade i fjol somras med ”Matkoja maalauksiin”, åtta djupt pålästa, välformulerade radioessäer om renässansverk typ Brueghel, Dürer, Velazquez. 

Alltså bildkonst i radio? Konstigt nog funkar det utmärkt (och bilderna är lätta att hitta på nätet).


I Yle Vegas utbud vill jag slå ett slag för ”Kulturpodden”, som Wass lite snabbt surfar förbi i sin översikt. Till skillnad från podden ”Sällskapet” (se min text i Ny Tid 3 2023) hör man inte puffar för Kulturpodden i Vega-flödet varannan timme; programmet är lite av en doldis, sändningstiderna underliga. Men här finns (också det till skillnad från Sällskapet) en förmåga att dyka djupare och att göra synapskopplingar också på tvären. Till exempel mellan Lucia och prinsessan Diana, mellan Julia Korkmans bok om minnet och Kore-edas film Efter döden, eller att på tal om Ruben Östlunds filmer helt oväntat plocka in gestalten Svidrigajlov ur Dostojevskijs Brott och straff.

För att göra såna – riktiga – kulturprogram räcker det inte långt med ”journalistik”; här krävs det dyrbara tillsatsämne som ibland kallas bildning. Det vore en förlust för oss alla om någon beskäftig chef satte kulturpoddarna (Marit Lindqvist, Silja Sahlgren-Fodstad, Lasse Garoff) att istället producera snabba ”kulturnyheter”. Eller krävde att de ska låta som hysteriska kolumnister.

Trygve Söderling



Publicerad i Slammerarkivet 25.5.2023


SLAMMERARKIVET– hemsida