Två om Ryssland

Två Rysslandskunniga skribenter bollar minnen, analyser, anekdoter. Tonfallet är länge artigt, tills Nils Torvalds plötsligt, efter ett halvt års brevväxling, går till frän attack mot sin medförfattare. ”René Nyberg skriver inte om sig själv” utan ”som det officiella Finlands företrädare”; han försöker ”gömma eller skyla över den inhemska elitens blåögdhet” när han istället borde berätta om när han själv första gången flaggade för Finlands inträde i Nato. Dundrar Torvalds.

René Nyberg blir antagligen något förvånad men låter sig inte provoceras; han är trots allt diplomaten av de två, och inte bara till yrket. Han påminner Torvalds om att han precis som denne inlett brevväxlingen med personliga barn- och ungdomsminnen. Och konstaterar vad flaggandet beträffar att hans interna rapporter till utrikesministeriet blir offentliga 25 år efter att de skrevs. 

Över lag är det intressant att jämföra hur de två skribenterna hanterar sina erfarenheter. I Nybergs fall finns, vid sidan av den ryska, mycken insideskunskap om finländskt militärt tänkande på hög nivå, och han kryddar sina resonemang med diplomat-anekdoter (han har ett utmärkt minne för detaljer) från en lång karriär som ambassadör. I stort behåller han blicken på bollen, ämnet och situationen.

Också Torvalds, tidigare journalist och avgående Europarlamentariker (SFP) kan Ryssland, men har en ovana att sväva ut i alltför långsökta och elliptiska resonemang. Till exempel blir den östromerska kyrkostatens traditioner från 200-talet för honom ”förklaringen” till Putins attack på Ukraina. Ryssland tycks för Torvalds bära på ett innersta väsen av evig, närmast magisk ondska. René Nyberg däremot styr undan från såna metafysiska reflektioner och påminner om de ryska perioderna av reformer, intern diskussion och avspänning. 

Också Torvalds självbild kan bitvis bli ansträngande, som när han föreställer sig (s. 117) att en kolumn av honom i HBL 2014 var en modig motståndshandling som den högsta finländska statsledningen borde ha tagit lärdom av och rättat sig efter – men som den i sitt oförstånd eller sin feghet inte låtsades märka. ”Vi” har, anser Torvalds, varit hopplöst förblindade. Vilket detta ”vi” är, och när, förblir vagt: knappast ingår där Torvalds själv, knappast 70-talstaistoiterna (som inte nämns) eller den icke-Moskvatrogna vänstern (som inte nämns). Knappast Heidi Hautalas i tiden hårt kritiserade Rysslandskritik (som inte nämns) eller finländska kontakter med ryska dissidentförfattare och oliktänkare (som inte nämns). Man får intrycket att Torvalds försöker övertyga sig själv om att han, till skillnad från alla andra, har förstått den större bilden. Han verkar rikta sig till en förströdd publik som låter sig imponeras av kaotiska resonemang så länge de låter storslagna och ”djupa”. Mycket tomma tunnor där.

Vad man kan sakna i en bok med titeln Vägen till Nato är en analys av Nato. Nu är de sista breven daterade januari 2023, så den utdragna farsen med Turkiets och Ungerns utpressningspolitik finns inte med. Där var vägen till Nato stenig och förnedrande för Sverige och hela alliansen. Man kan fråga sig vad det innebär att några medlemmar med så enkla medel kan få Nato att framstå som handlingsförlamat?

Trygve Söderling

René Nyberg och Nils Torvalds: Vägen till Nato: en brevväxling om Ryssland. Förlaget M, 2023.