Demoner, trams och rent guld –

Suzanne Osten på film

Vildsint. Orädd. Ojämn. Bitvis genial. Aldrig konventionell. Ord som faller mig in när jag tänker på Suzanne Osten. I nekrologerna – hon dog i oktober i år – hyllas hon som förnyare av svensk teaterkonst; det är svårt att bedöma om man som jag bara sett ett par uppsättningar. Men hennes metoder och intensitet gjorde avtryck också i form av tio långfilmer. Tre av dem har jag inte sett – sjuttio procent av rösterna alltså räknade.

Mästerverket Bröderna Mozart (1986) är en snurrigt vacker satirkomedi om en uppsättning av operan Don Giovanni. Där faller allt på plats. Men jag är också mycket imponerad av Flickan, mamman och demonerna (2016) som blev Ostens sista. Det personliga temat – att växa upp med en alltmer förvirrad, psykotisk mamma – fanns med på ett hörn också i Bengbulan (1996), och bildar en båge ända tillbaka till Ostens första långfilm, Mamma (1982).

Malin Ek i Mamma (1999)

Filmens mamma skriver – liksom Ostens mor gjorde i verkligheten – filmkritik i 1940-talets Sverige. Hon drömmer om en karriär som regissör, men hennes manus blir inte antagna, en manlig kollega (med antydda drag av Ingmar Bergman) har nämligen redan fyllt kvoten i bolagets filmkategori ”ångest/frihet” (ha). Mamman tappar kontakten med verkligheten, tynar i slutbilden bort på anstalt. 

Tidsskildringen och Malin Ek i rollen är fina, med glimtar från bohemliv, krigstid och Brecht (här dock o-brechtskt oskarp i kanten). Men som tittare tänker man att mammans kanske-begåvning förblir obevisad – genren är de möjligen missförstådda, ”ni skulle ha fått se på fan om inte…”. Också bland dem som får chansen är det många som ramlar. ”Om” är ett stort ord, åtminstone utanför Sverige.

Esther Quigley (flickan) och Maria Sundbom i Flickan, mamman och demonerna (2016)

I Flickan, mamman… är perspektivet barnet Tis, fantastiskt spelad av Esther Quigley. Det är en stark, fantasifull, konstnärligt helgjuten film om att som 7-åring leva med en galen förälder som krossar lägenheten och förbjuder dig att tvätta dig, samtidigt förbluffande skicklig på att hålla uppe fasaden utåt, inklusive skolan. Inslagen av drömmar, magisk stilisering och humor gör att man ändå vågar andas några gånger under den här annars bara alltför realistiska skräckfilmen.

Haltande men modigt

Emelie Ekenborn med (övre bilden) Lena Klingvall och Erik Gustafson, med (nedre bilden) Simon Norrthon i Bengbulan (1996)

En något äldre flicka, tolvåringen Carmen, konfronteras med ett annat psykfall i Bengbulan (1996). Den utflippade mamman är här mest i bakgrunden, men Carmen och två yngre barn terroriseras av Bengan, en våldsam, oberäknelig mobbare i grannskapet. Att här också finns en erotisk laddning, som hon med oväntad tuffhet utnyttjar, hör till filmens intressanta drag – däremot är det omöjligt att tro på att hon klarar sig helskinnnad, dompterar Bengan, lurar honom att låta sig bindas vid en stol. För mycket barnboksslut på denna ungdomsfilm.

Etienne Glaser och Simon Norrthon i Tala! det är så mörkt (1993)

På samma sätt är det i filmen, Tala! det är så mörkt (1993) en alltför bekväm konstruktion att nynazisten Sören ställer upp för samtal med psykdoktorn Jacob (Etienne Glaser), inte bara en gång utan gång på gång. Bengan har vuxit upp och Simon Norrthon, psykot från Bengbullan, gör en ruggigt övertygande, störd och våldsam höger-ligist.  Terapisamtalen interfolieras med vidriga nattliga våldsscener med hans gäng. Här erbjuds ingen happy end, Sörens hatfyllda retorik rubbas inte, och föreställningen att man kan tala fascismen till rätta får mig att tänka på Lars Noréns motsvarande, katastrofala experiment med fängelsinterner som skildrades i miniserien Smärtpunkten (Sanna Lenken, 2024). 

På samma sätt som Bengbulan är Tala!… en haltande men modig konfrontation med verklighetens våld. Som inte blivit det minsta mindre aktuell under de 30 år som gått. 

Slarvigt ’progressiva’ gester

Våldet ligger och pyr också i Skyddsängeln (199o), men bortom horisonten. Jacob (Philip Zandén), student i ett fiktivt Sverige i början av 1900-talet och medlem av en motståndsgrupp, infiltreras som assistent och väktare åt en minister (Glaser). Denna bör mördas eftersom han drakoniskt har slagit ner på rebelliska studenter och beordrat avrättning av ledarna. Det vill säga – detta sägs, men i bild är det idylliskt sommarhusliv med minister, fru och ett knippe nästan vuxna barn, av vilka de senare till faderns förtret också är lite smittade av upprorsidéerna. Mest nojsar och gullar man ändå inom familjen, och två av döttrarna passar på att förföra Jacob. 

Mot det intima och trivsamma bryter Ostens kännspaka främmandegörande effekter: rollfigurer som ibland är helt underliga, repliker till kameran osv. På pappret är Zone of Interest-konflikten intressant, men personligen fann jag filmen oväntat tramsig, långtråkig, skum. Till min egen förvåning – jag gillar ju Osten – och till skillnad från den dåtida pressen, som hyllade den. Kanske jag helt enkelt inte får ihop Zandéns och Glasers vädjande, hundaktiga ögon med filmens oklara rebeller och ’rättvisa’ ministermord.

Etienne Glaser och Lena T. Hansson i Livsfarlig film (1988)

Värre är det ändå med Livsfarlig film (1988). Receptet är här kalkerat på succén Bröderna Mozart från två år tidigare, men uppenbart saknas någon central ingrediens (det tyckte den gången också kritiken). Vilken? Bägge filmerna rör sig i kulturens värld, i Mozart ett operahus, i Livsfarlig splatter- och dystopifilmens. Bägge är en räcka mer eller mindre absurda situationer, i bägge (och i Tala…) medverkade Niklas Rådström med manus och i bägge irrar en förvirrad Etienne Glaser i huvudrollen. Men där Mozart surfar fram på en våg av gott humör i högkulturens kulisser och intriger (till exempel ständigt utbytt dekor och övningar där sångarna uppmanas ’förhålla sig erotiskt’ till olika prylar), är Livsfarlig ett platt och föraktfullt ’avslöjande’ av en cyniskt kommersiell filmindustri. Frågan är: finns det alls en poäng att göra, kan man slåss med splatter och blod mot splatter och blod? Det räcker liksom inte att påpeka att i filmfabrikens källare lever en drös papperslösa flyktingar som har upplevt skräck och fasa på riktigt – liksom i Skyddsängeln blir det bara en slarvigt ’progressiv’ gest, ett retoriskt alibi.

Etienne Glaser och Lena T. Hansson i Bröderna Mozart (1986)

Efter bottennappet med Livsfarlig film frågar man sig ju hur Bröderna Mozart, gjord efter samma modell, med samma estetik och samma vimmel, kan vara så bra? Någonting måste det ha att göra med kärlek: kärlek till operan, trots eller på grund av dess grundläggande fånighet. Kärlek till den skapande processen, som blommar upp i varje detalj – som de vansinniga scendräkterna eller när dirigenten Okko Kamu äntligen anländer, ersätter repetitören och förtrollar den dittills hopplöst griniga orkestern.

Ostens egensinniga regigrepp, de ofta mer eller mindre surrealistiska inslagen, innebär att hon tar risker. Ibland funkar det, ibland inte. Lyckligtvis lever vi inte längre i de sällsynta kvinnliga filmregissörernas tid, när det som var mindre bra ändå var bra för att det inte var gjort av en man. Suzanne Ostens film-œuvre är ojämn, spretig, med toppar och dalar. Nästan alltid intressant, i några fall trams, i andra rent guld. Bröderna Mozart är lika rolig och djup som de två andra riktigt strålande svenska komedierna: Picassos äventyr (regi Tage Danielsson, 1978) och Tillsammans (Lukas Moodysson, 2000).

Trygve Söderling

Fotnot: En dvd-box med sex av de nämnda Osten-filmerna utkom 2015, men är nu (2024) slutsåld. Ett par andra filmer, inklusive Flickan, mamman och
        demonerna, är f.n. tillgängliga på dvd.