Texter framslamrade av Trygve Söderling



Refuserad av Hufvudstads-bladet i 5.6.2025

Publicerad som insändare i Vasabladet 12.6

Publicerad i Nya Argus 3–4 2025 (3.7) med uppdaterande kommentar


I juni 2025 framgick att radioprogrammet Eftersnack, efter att ha lagts ner av Svenska Yle, återuppstår som podd på hbl.fi under namnet Snacket. Start fredag 8.8.2025 klockan 15. (Tjuvstart som Nattsnack 11.7.) Nedanstående kommentar till nerläggningen på Yle skrevs i maj.


Hålet efter Eftersnack

Det är frestande att dra paralleller mellan Yle Vegas förhastade beslut att skippa programmet Eftersnack och Hufvudstadsbladets förhastade beslut att göra sig av med en drös kunniga krönikörer (Torbjörn Kevin, Pär Stenbäck, Johan Strang, Philip Teir, Måns Nyberg,  Matilda Flemming, Emma Strömberg …). I bägge fallen ett självskadebeteende som smakar nonchalans snarare än depression. Den ”kreativa förstörelse” som Torsten Fagerholm hyllar i en Hbl-ledare (28.5) saknar det kreativa elementet.

Bäst vore om Svenska Yle vågade pudla och omförhandla. Men oberoende av hur det går har vi här ett tillfälle att reflektera över vad Eftersnack hittills har tillfört det finlandssvenska medielandskapet. Hur hålet ser ut om snacket skippas.


Inledningen till nästan 20 år i etern: Eftersnack-värdarna Björkqvist och Londen fotade av Seppo Sarkkinen för YLE 2006.

Eftersnack har kunnat välja sina ämnen bredare än till exempel podden Politiken — ett i sig positivt tillskott, avslappnad nördkunskap -- eller långköraren Fritt fram (nostalgiskt musikprogram med inströdda satiriska smulor). Lagom respektlösa är bägge, men om tonfallet i Fritt fram är det dryga och häcklande – ett par skärpta fakta drygas ut med många halta träbensvitsar – så kastar Politiken-gänget ofta genuint roliga blickar på veckans förvåningar. 

Vi har också Nyhetspodden och diskussionsprogrammet Slaget (tidigare ”efter tolv”), nödvändigt brokiga. Halvaktuella i bred bemärkelse är Kulturpodden – flera ingångar, ett fenomen i taget – och Sällskapet, som släppt något lite av de första säsongernas ämbischun att låta yngre, hippare, mera forcerade än alla andra. Som bildningshärdar betraktade skulle de två senare ändå vinna på minskad aktualitet.

Det finns alltså andra kullar i medielandskapet, men Eftersnack når högt som en sen länge öppen och givande familjeträff, med Magnus Londen och Jeanette Björkqvist som närvarande föräldrar. De var yngre när de startade, men programmet är ett bevis på att kontinuitet, social talang och personlighet gör skillnad. Också i pratad journalistik.


Visst har programmet ibland marrat för mycket kring temat "dom andra". ”Folk” pratar, har man fått veta, för högt i mobilen när andra hör. Folk plockar inte upp sin hundskit, folk sorterar inte sitt avskräde, folk säger inte hej i hissen. Å andra sidan har man, som motpol till denna lite lättköpta präktighet, fått undra i vilken mån sidekicken Pia-Maria Lehtola själv driver med sin roll som desperat estet. Entydigare har man då skrattat med en annan komiker, Anders Helenius.

Andra ankare i programmet: rektor Misha Eriksson (trygg röst), Maria Wasström (jordnärhet), skådisarna Riko Eklundh och Johan Fagerudd (ett stänk konstnärlighet). Dessutom de två politiska motpolerna, kommunikatören Elli Flén och filosofen Joel Backström, som från var sitt håll har gett ideologisk bredd. Flén som lätt konservativ militärprofil, Backström som programmets tänkare, med oväntade vinklar i fickan.


Med sina nära 20 år i CV:n har Eftersnack blivit en förebild för hur man odlar en bra samtalston. Världens och rikets händelser har tagits på allvar, utan att försmå inslag av icke-allvar. Duon Londen-Björkqvist är drivna journalister, men en av programmets starka sidor har varit att de inte behövt framställa sig själva som experter. Snarare då som engagerade medborgare, som dryftar läget med några i sin generation. Hålet som uppstår om Eftersnack skippas lämnar en kärngrupp bland Vegas lyssnare utan en samling nästan-bekanta. Som om en hel rad intressanta släktingar plötsligt försvann, emigrerade, alla på en gång.

(29.5 och 4.6.2025)

Trygve Söderling


Kommentar 3.7.2025: i sändningen 23 maj meddelade programledarna Magnus  Londen och Jeanette Björkqvist att Eftersnacks sista avsnitt i Svenska Yle blir den 20 juni, eftersom förhandlingar med bolaget inte gett resultat.

Lyssnarstorm följde: mängder av inlägg på Facebook och på Yles nätsidor, insändare i Hufvudstadsbladet samt en namninsamling "Bevara Eftersnack" med 2753 underskrifter. Ledningen för Svenska Yle kommenterade beslutet utan att egentligen säga något.

Jag erbjöd ovanstående text till Hbl:s kulturredaktion 29.5.2025. Redaktionschefen ”för politik, opinion, ekonomi och kultur” svarade en vecka senare att jag kunde sända den till insändarredaktören, som i sin tur meddelade att HBL inte tar in den ("kvoten är fylld"). Den publicerades istället 12 juni som insändare i Vasabladet, och 3 juli (med uppdaterande kommentar) i Nya Argus 3–4/2025.

Mycket mera kunde förstås sägas om Eftersnack och programmets roll i det finlandssvenska medielandskapet. Men eftersom utrymmet för text verkar ha minskat i Hbl till förmån för stora personbilder och tomma pappersytor, försökte jag hålla mig kort. Det hjälpte alltså inte, kanske ”kvoten” redan hade fyllts av de många helsidorna om KAJ. Personligen tycker jag ändå att också radio kan vara kultur.

Hbl, eller huvudägaren Bonnier News, får utan vidare stilpoäng för beslutet att ta över ett bevisligen populärt och inkört programkoncept (där dessutom Björkqvist redan på sätt och vis representerade Hbl). Ur lyssnarnas synvinkel är det ändå en nackdel att Snacket nu kommer att ha (ännu) svårare att objektivt, kanske till och med kritiskt, kommentera Hbl:s journalistik. —TS


Publicerad i Slammer-
arkivet 6.6.
2025

Uppdaterad 3.7. 2025


SLAMMERARKIVET– hemsida