Finländsk kultur är alltför tvåspråkig för att den ska kunna bli ett slagträ för högerpopulisterna.

Ingen finländsk kulturkanon – och orsaken är vi

1. Intresset för det rikssvenska kanonprojektet är lamt på finskt håll. Nyligen gick som känt Lars Trägårdhs team i mål med en topp 100-lista på verk och företeelser som sägs definiera ”det svenska”. Kommer nu krav att resas från i synnerhet ”sannfinländskt” håll på en blåvit motsvarighet? Svaret är nej, och orsaken finns nära dig. Det blir ingen finländsk kanon, och det är finlandssvenskarnas fel. Utan oss hade allt varit enklare. Tråkigare, men enklare.

Ombedd att sammanfatta den finlandssvenska litteraturen för nordisk publik brukar jag nämna fyra namn: Edith Södergran, Tove Jansson, Märta Tikkanen och Monika Fagerholm. Ofta uppskattar åhörarna denna lista, eftersom den är kort och namnen bekanta för dem som läser böcker. Men det slår mig nu att min lekfulla (och gravt vinklade) mini-kanon är ett av många exempel på det som sätter käppar i hjulet för varje särfinsk kanon-ivrare.

Det svenskspråkiga inslaget är så invävt, integrerat i finländsk kultur att bara rabiata språkchauvinister kan blunda för det. Tänk er en förhoppningsfull ung persuit som sovit i skolan men nu bestämmer sig för att fördjupa sig i nationens stolta rötter. Hen öppnar på nätet finskhetsivraren, demokraten J.V. Snellmans legendariska tidning Saima – och upptäcker till sin fasa att till och med kampen för finskan fördes på inkräktarnas obegripliga språk: ruottia, perkele! 

Eller en annan ”finsk” hjälte, Mannerheim – vi kommer inte runt faktum att han talade och skrev franska, ryska och svenska på en annan nivå än hans knaggliga finska. Är det orsaken till att den efterlängtade storfilmen om Marsken aldrig blev av? (Frånsett i Kenya.)

Finska biopic-filmer har visserligen av tradition tagit lätt på såna detaljer. Samtidigt som filmteamen gör sitt yttersta för att återge epokens stadsvyer, inredningar och kläder så autentiskt som möjligt, blir det plötsligt stopp för realismen när det kommer till språket. Redan 1940 flirtade en finskspråkig Runeberg med unga Emilie B. i Runon kuningas ja muuttolintu (regi Norta & Särkkä). I Jari Halonens Aleksis Kiven elämä (2001) framstod författaren som en sannfinsk ummikko (i verkligheten skrev Kivi/Stenvall bl.a. en pjäs på svenska, och Seitsemän veljestä är svår att förstå utan svenskt lexikon).  

Om den konstnärliga helheten är fräsch, som i Helene (Antti J. Jokinen, 2020), är det lättare att överse med fiktioner som en finskspråkig Schjerfbeck. Samtidigt kommer man inte ifrån att där lurar språkpolitisk ändamålsenlighet i vassen; att kulturhistorien riskerar att radikalt skrivas om på ett för etnonationalisterna behagligare sätt. Hur många som såg filmen Love Records: Anna mulle Lovee (Aleksi Mäkelä, 2016) insåg att samtalen mellan de tre skivbolagsgrundarna Atte Blom, Otto Donner och Chrisse Schwindt knappast fördes på finska? 

Lyckligtvis är filmtrenden sen länge den motsatta,  internationellt och här hemma: varken Tove (Zaida Bergroth 2020) eller Stormskärs Maja (Tiina Lymi, 2024) bedrev språklig appropriering. Publiken förväntas numera stå ut med att det talas olika tungomål här i världen.

2. Nu är det förstås inte enbart grovhuggna populister som driver på en nationell kanon – tillskyndarna är en brokigare skara. Få bekymrar sig visserligen över att kidsen inte längre kan sin Fänrik Stål utantill, och det så kallade bildade borgerskapet kan idag på sin höjd spanas in på operafestivaler. Men det är knappast långsökt att tänka sig en kanon som komplement eller motvikt till den ofantliga kollektiva kunskap som redan finns där ute hos varje ”kulturkonsument”, om varje detalj i varje amerikansk dussinfilm och tv-serie. 

En officiell kanon, hur galen och idiotisk den än är, gör nytta genom att bli omdiskuterad, ifrågasatt, förkastad. Grälen om Trägårdhs lista ökar intresset för kulturen som sådan, eftersom det bortgallrade då kan framställas som ”förbjudet”, ”censurerat”,  ”hemligt”, till och med ”spännande”. Så lyder åtminstone argumentet. 

Hur ska man då förhålla sig till faktum att hemsidan för den danska kulturkanonen, proklamerad 2004 med buller och bång, försvann spårlöst några år senare? Nu i år har denna kanon uppdaterats – för att snart igen fejda bort?

Tja, kanske uppfattar de mera laglydiga svenskarna Trägårdhs & Co:s topplista som en statlig ukas. Men kommer denna kanon nu att riktas mot invandrare, så att ett förhör på Gösta Berlings saga (som få ”riktiga” svenskar eller kulturministrar skulle klara) blir den shibbolet, den Sven Dufva som avgör vem som ska släppas över bron?

Trump-administrationens aktuella anti-woke-utrensningar av ”mångfald, rättvisa och inkludering” i bibliotek och program i USA är ett exempel på hur farlig en kanon, eller anti-kanon, kan bli när den får tillgång till verkliga kanoner.

3. Nej, vår kanon ska inte dissa någon, den ska förena, ge ”nycklar” eller ”fönster” till svenskheten, heter det hurtigt från den svenska kanonfabriken. Man bortser då med rikssvensk smidighet från att varje ”vi” också skapar ett ”dom” (i Finland ett ”de”). Varje ”inne” förutsätter ju ett ”ute”:

”Varför har de byggt alla dedär kullerstensmurarna, undrade Joxaren. Stänger de in nån eller blir man utestängd?”  (Tove Jansson, Muminpappans memoarer, 1968-versionen). 

Hur trivsamt det än kan låta med en nationell lägereld av gemensamma referenser, som ”alla” kan (måste?) samlas kring, kommer man inte ifrån att det ”svenska”, det ”finska” och så vidare alltid är påverkat, besläktat, uppblandat, ”kontaminerat” av det ”utländska”, om man börjar titta efter närmare. Aleksis Stenvall/Kivi läste Shakespeare och Cervantes (– på svenska!), Schjerfbeck är svår att tänka sig utan Cézanne, Pelle Miljoona laddade energi från brittisk och usa-punk – gränserna är porösa, de kulturella kullerstensmurarna mest symboliska, lätta att kliva över. 

”All bildning står på ofri grund till slutet / blott barbariet var en gång fosterländskt”, som Tegnér skaldade i tiden (1836), och steget från etnonationalismen tillbaka till barbariet kan, som vi vet, vara kort.

Så klart kan man ändå peka på saker som känns ”typiskt svenska” (ombudsman och surströmming), men borde inte listan snarare än 100 uppta 100.000 fenomen, artefakter, verk? Och den kritiska diskussionen gälla vartenda ett av dem? För inte är väl det ”sant svenska” så ynkligt fattigt att det går att sammanfatta på en halv tidningssida?

4. I den mest oskyldiga tolkningen är en kulturkanon bara en variant av de ”topplistor” som alla åtta- till tioåringar gillar att göra upp och jämföra kompisar emellan. Lika oskyldigt kan det låta att kalla kanonen/topplistan för ett ”tips” på läsvärda böcker etcetera, som en välmenande myndighet kan förse till exempel ”nya svenskar” med, tillsammans med övrig information om sociala tjänster, beskattning, fängelsestraff för hedersmord och så vidare. Frågan är bara: när kommer läxförhöret? Igen Joxarens försynta fråga: stänger kanon in oss, eller blir man utestängd? 

5. Ytterligare en kanon-fråga: vem är den verkliga normkällan, murbyggaren?. Utfärdaren strävar ofta till att mörka, sudda ut projektets kontingens och sin egen dödlighet. Som när ett kyrkoråd bestämmer att de bibelböcker de valt ut – själva ursprunget till uttrycket ”kanonisera” – är Guds vilja, allt annat apokryfer. En ”obefläckad” kanon, tillkommen genom en jungfrufödsel nummer två. 

På motsvarande sätt vill en sekulär kanon-kommitté gärna framställa sin lista som produkten av objektiva kvalitetskritierier – inte av utfärdarnas idiosynkrasier. När Harold Bloom startade den aktuella kanondiskussionen med sin bok The Western Canon (1994) var hans underförstådda tes att de 26 namnen på listan (Shakespeare, Dante och så vidare) måste varje någorlunda kompetent person vara enig med honom om. Man kan tala om manipulativ naturalisering: kanonkonstruktören som sanningssägare, höjd över vardagens groll och rådd. 

Å andra sidan förstår var och en att en kanon inte är en opinionsundersökning – såtillvida kan den aldrig vara ”demokratisk”. En ”folkets” litterära kanon skulle kanske toppas av Kalle Ankas pocket, med andra ord bara spegla marknaden, inte ingripa i den. Bakom en verklig kanon står någon form av auktoritet, ofta politisk och/eller akademisk. Följdfrågan är oundviklig: vem utser experterna? 

Därför borde vi egentligen alltid nämna den verkliga beställaren, normkällan, typ ”Tidö-partiernas kanon”. För att i någon mån avförtrolla cirkusen.

6. Ännu en detalj. Den stackars invandrare som uppfattar en kanon som en obligatorisk läslista har missförstått mycket. Snarare ska den ses som ett försök att ”frysa” en liten bit av den enorma, latenta och undflyende verkliga kanon som uttrycker sig i offentliga resonemang om ”bildning”, ”kvalitet” och ”klassiker”; i läroplaner och -böcker, i läslistor för examina; i ledartexter, kulturartiklar, frågesporter, korsord, kafferumssamtal. Bara den snävare expertisen förväntas faktiskt ha läst de böcker och författarskap som listas i övre ändan av en litterär kanon. Snarare handlar det om en small talk- och cocktailparty-kompetens, det vill säga att ha ett hum om grejerna: vad man menar med ”kafkamässig” och ”orwellsk”, varifrån uttryck som ”den dyigare delen” eller ”suo, kuokka ja Jussi” kommer, vad Döbeln, Sandels, Lotta Svärd, Adlercreutz, Cronstedt och Sven Dufva är för ett gäng.

7. Topplista, tipslista, small talk-kompetens, medborgarprov – till metaforsamlingen vill jag ännu lägga min egen favorit: kanon som moln. Moln är fluffiga, kanske flummiga, de kan inte slås fast, de förändrar ständigt sin form; vi ser bara en enda, yttre sida av molnet och allt beror på var du själv står när du betraktar det. Molnen rör sig obekymrat över statsgränserna; det är rätt svårt att ta patent på ett typiskt finländskt eller rikssvenskt moln…

Man kan samtala om molnet (ser du en katt eller en gubbe?) men det utövar sällan något tvång, det förtrycker inte, det kan på sin höjd skymma solen och strila ett regn över dig. Alla förslag till en kanon borde vara så.

Trygve Söderling