Runar Schildt är alltid värd nya läsare. Hans finländska panorama är mångsidigt, även om kvaliteten är ojämn. Nu ges hans noveller ut igen, i urval.

Noveller som slår blixtar mellan seklerna

”Gummiringarnas pressning mot den fuktiga gatan lät som ljudet av snabba vingslag. Ett ögonblick satt fullmånen spetsad på Tyska kyrkans torn som en ost på en marodörs värja. Svart och stilla som en skogstjärn låg Södra hamnens vatten, då plötsligt strålkastaren på Sveaborg stjälpte sin blåvita ljuskägla in över staden och Skatuddens mörka husmassor steg fram som en spökstad. Ur sidogatorna rusade andra automobiler fram som drakar ur sina hålor, med vilt flammande ögon, väsande och spyende ut sin förgiftade andedräkt.”

En suggestiv glimt från 1910-talet i ett nattligt Helsingfors. Rysk militär syns på gatorna och åkturer med automobil är det nya modet – ett lyxigare alternativ till hästdroskorna.

Runar Schildt (1888–1925) var en av de främsta stilisterna i vår litteratur, i rang med Diktonius, Henry Parland, Tove Jansson och Henrik Tikkanen.

Stil räcker ändå inte ensamt till för klassikerstatus. Det som bär och överlever är hur Schildt växer ur rollen som ”dagdrivare” (den finländska termen för hjalmarsöderbergsk flanörprosa).

I synnerhet inbördeskriget 1918 ger honom nya, vuxna motiv. Försiktigt nyanserar han narrativet för den borgerliga publik han – om än obekvämt – hör hemma hos.

Bland de hemliga vita motståndsmännen i Folkkommissariatets röda Helsingfors rör sig nämligen också ockraren Johnnie Claësson (novellen Köttkvarnen). Och den förlorade röda sonen, som gömmer sig i skogarna efter sammanbrottet, ges mänskliga drag via sin mors blick (Hemkomsten).

”Redan när den unga Schildt kåserade kring studentikosa borgarsöners krogäventyr glimtade kabaréflickornas totala utsatthet fram.”

Redan när den unga Schildt kåserade kring studentikosa borgarsöners – nepobabies – krogäventyr, glimtade kabaréflickornas totala utsatthet fram. Och i proletärskildringen Karamsinska hästen möter vi verklig fattigdom, uppåt Linjerna.

Hantverkaren Wilenius har irrat på en ångestladdad nattlig odyssé genom ett iskallt Helsingfors.

Han växlar några ord med Hildur, från samma östnyländska socken som han själv och nu sexarbetare (”gatflicka”). En inte alltför vanlig scen i finlandssvensk litteratur, men en av Schildts mest spännande noveller.

Runar Schildt är alltid värd nya läsare och nu presenterar Martin Welander och Kjell Westö ett urval med titeln Ett nytt liv, med förord av Westö (vad blir nästa lanseringsknep: Topelius i urval av Johanna Holmström?).

Här finns många av de bästa texterna. Jag roade mig med att på förhand gissa vilka, och prickade åtta av tio; kanon är med andra ord stabil.

”Det är bra att den forna antologifavoriten Aapo inte ingår.”

I stället för den ömkliga låtsasresenären i Under stenen kunde antologin ha valt den skarpare Akilleshälen – ratad frisörska hämnas elegant på sin dandy-slyngel till ex.

Men det är bra att den forna antologifavoriten Aapo inte ingår, alltför grovhugget anpassad till en publik som ville föreställa sig att det röda upproret enbart handlade om mentalt efterblivna drängars hämndbegär.

”Schildt skildrade aldrig på riktigt sin tids arbetarrörelse.”

Det slår mig att Schildt aldrig på riktigt skildrade sin tids arbetarrörelse, trots sin annars rika sociologi. Tidiga glimtar finns i stället hos hans samtida kollega Sigrid Backman (och senare givetvis Väinö Linna).

Annars är Schildts finländska panorama mångsidigt, men kvaliteten ojämn. Intrigerna är ofta krystade och dialogen når sällan den nivå man kunde vänta av stilens mästare – undertexten är klen. De tre teaterpjäserna är med rätta utelämnade i Ett nytt liv.

Inte heller landsbygdsberättelserna förlagda till 1800-talet har tagits med. Bland dem rekommenderar jag som vidareläsning Regnbågen, som – liksom alla originalböckerna – finns gratis tillgänglig på nätet, via nationalbiblioteket.fi, litteraturbanken.se och runeberg.org (en not om detta kunde ha ingått).

Runar Schildt vid sitt skrivbord. Bild: Museiverket

En tidsbild, fast tunn, är Zoja: sysslolös rysk ståndsfamilj på flykt efter 1917, far i huset drömmer om vit kontrarevolution.

”Nu måste alla gamla misstag och orättvisor gottgöras, vi måste få tillbaka alla våra forna kuster och dessutom några nya. Konstantinopel och sunden måste överlämnas åt oss. En korridor ner till Indiska oceanen blir nödvändig förr eller senare […].”

”Här talar plötsligt Putin.”

Här talar plötsligt Putin. En av fördelarna med klassiker som Schildt är att de öppnar sådana förbindelser, slår blixtar mellan seklerna.

Trygve Söderling