Ringmurarna, intersektionen och ketchupeffekten: tankar om tre förlag och fyra ensamheter.

Trevligt eller jävligt att vara finlandssvensk författare?

Reklamfoto för Hannele Mikaela Taivassalos och Johanna Holmströms skrivarskola. Bild: Vera Lassenius.

Är det extra jävligt att vara finlandssvensk författare? Eller tvärtom extra trevligt? Argument har framförts åt bägge hållen. Och hur påverkas författarens ställning av dagens trender – digitalisering, ljudböcker, bloggar, ”läskris” och så vidare? 

Beträffande jävligheten är det skäl att citera en klassiker. Poeten Rabbe Enckell lanserade 1966, i essän Och sanning?, teorin om de ”fyra ensamheter”som enligt honom är de finlandssvenska författarnas särskilda predikament:

1) den ensamhet som, enligt Enckell, varje författare, och i själva verket ”alla människor” känner.

2) ”den ensamhet, som hans [sic] isolering från Sverige med allra största sannolikhet predestinerar honom till.”

3) ”den ensamhet, som hans isolering från det finska Finland predestinerar honom till och det i än högre grad än från Sverige.”

4) ”den ensamhet, som finlandssvenskarans ointresse, kyla, osjälvständighet och allmänna underlägsenhetskänsla predestinerar honom till.”

Den finlandssvenska författaren befinner sig enligt Enckell ”inspärrad bakom dessa fyra ringmurar av ointresse, nonchalans, glömskor och allmän saklös underskattning”. 

(Egentligen fem ringmurar, vill jag tillägga, för punkt 1 handlar om två skilda ”ensamheter”.)

Kanske inte helt oväntat kallade den unga kritikern Ingmar Svedberg Enckells analys för ”den finlandssvenska kverulansens höga visa”. ”Det har gått metafysik i den finlandssvenska ensamheten”, skrev han i Nya Argus. 

Svedberg hörde till kretsen kring den yngre, hurtigare, vänstrigare tidskriften FBT, som i  sitt manifest bland annat hade hävdat att ”finskan är ingen pest”.

FBT-grundaren Claes Andersson både sökte och fann gensvar över språk- och statsgränserna: översatt till och populär på finska, välkänd i skandinaviska poesikretsar.

Så hur höga är de ”ringmurar” som Enckell klagade över? Svaret är det något beiga ”det beror på”.

Visst är, för många, det lilla hemmafältet ett trångt rum. För en mindre del är det däremot en fruktbar språngbräda. 

När jag i tiden studerade sextiotalet (Drag på parnassen, 2008) frapperade det mig hur författare som Marianne Alopaeus och Christer Kihlman ingick i vad jag kallade treförlagssystemet. Förutom på hemmaplan utkom – och utkommer – vissa finlandssvenska böcker samtidigt på minst två andra förlag: på finska och i Sverige. 

Det handlar om de ”stora” namnen, som ofta recenseras på utgivningsdagen i tre offentligheter: finlandssvensk, finsk, rikssvensk. Några av dessa litterära vinnare hamnar till och med i en damtidning eller tv-soffa (fast litterära soffor finns väl numera enbart i Babel i Sverige).

I varje författargeneration finns med andra ord en handfull som, tack vare kvalitet och/eller tema, trender, kontakter och tur, svingar sig över de enckellska ”ringmurarna” – bland  färska tvåfrontsgenombrott kan man anteckna de visuella mästarna Ulla Donner och Linda Bondestam. 

Och dessa lyckliga utvalda har tvärtom stor nytta av den finlandssvenska kulturens strategiska position som intersektion (detta trendiga ord) mellan landet Finland och språket svenska. 

Efter att de från början sparrats lokalt, av förstående redaktörer och generösa stipendier, öppnar sig dubbeldörrarna. Både platsen och språket är konkurrensfördelar: hemtama Finland för finska läsare, nästan begriplig svenska för Sverige. Kalla det för en finlandssvensk ketchupeffekt: plötsligt lossnar det. 

Från de två större marknaderna öppnas dessutom portar åt ännu flera håll. Till exempel Monika Fagerholms Den amerikanska flickan (2004) har enligt FILI:s listor översatts till fjorton språk, Kjell Westös Hägring 38 (2013) till tjugo, Maria Turtschaninoffs Maresi (2014) till tjugofyra.

Kanske måste man helt enkelt ”vara fysiskt närvarande i Stockholm” som Jörn Donner en gång muttrade.

Plötsligt lossnar det. Eller så inte. Vanligen inte. Borde de lyckliga mångpublicerade vara flera? Det är lätt att nämna ytterst kapabla finlandssvenska författarskap som borde vara mera kända både innanför och utanför ringmuren – Susanne Ringell, Fredrik Lång … jag ska inte ens försöka lista dem alla. 

Visst kunde det, som Monika Fagerholm har sagt, vara ”bra för svenskarna att intressera sig för något utanför Sverige som är svenskt” (DN 2003). 

Å andra sidan är det, realistiskt sett, lika gott om bra men halv- eller okända författarskap i andra delar av det svenska språkområdet (liksom i resten av världen, för den delen). I det avseendet skiljer sig utkanten Svenskfinland  knappast från öppna landskap i Skåne. 

Den närmaste parallellen till vår föreställda finlandssvenska gemenskap är kanske Västerbotten, med sina lokala giganter som Sara Lidman, Torgny Lindgren och P-O Enquist. Enda skillnaden är att vi använder euro, inte kronor.

En gränsöverskridande kategori för sig är författare som skriver på svenska men når långt flera läsare i finsk översättning: Zinaida Lindén, Robert Åsbacka, kanske Peter Sandström. Ringmuren mot det finska Finland är bruten, ofta översätts böckerna omedelbart, men vallgraven mot Sverige består – blir ibland bredare, som numera till och med för Ulla-Lena Lundberg och Lars Sund.

Ett antal finlandssvenska författare lever som Sund, Åsbacka och Matilda Södergran i Sverige och vissa av dem ges ut i bägge länderna, som Quynh Tran. Eller tvärtom: rikssvenska Elin Willows, bosatt i Vasa.

Robert Åsbacka är här en intressant fallstudie: sedan länge alltså bosatt i Sverige och skriver sedan 2004 romaner som utspelar sig i där – men publiceras, och prisbelönas, bara i Finland. Till slut har ändå ett par av hans nyare romaner fått uppmärksamhet också i Sverige:

”I en bättre tid hade Robert Åsbackas böcker stått i centrum av den politiska debatten” skrev ingen mindre än Stefan Jonsson i DN 2022, om Glömda rum. 

Om det berömmet har påverkat försäljningen är en annan fråga. Trots att det i och med näthandeln är busenkelt att kränga litteratur över statsgränserna, krävs det fortfarande någon speciell offentlighet – höglitterär eller jippomässig – för att en bok ska ta fart over there. 

Kanske måste man helt enkelt ”vara fysiskt närvarande i Stockholm”, som Jörn Donner en gång muttrade.

Har den finlandssvenska författarens ensamhet (enligt Rabbe Enckell) då förändrats i dagens värld? I en intressant studie i nederländska TijdSchrift voor Skandinavistiek (2025) reflekterar Kristina Malmio, professor i nordisk litteratur i Helsingfors, över tre aktuella fall, sedda mot bakgrunden av de ”megatrender” –  digitalisering, nyliberalism och globalisering – som sägs ha förvandlat hela det litterära fältet sen 2000-talets början. 

Exempel 1 är en annons på nätet 2023 för Hannele Mikaela Taivassalos och Johanna Holmströms skrivarskola. Författarna avbildas hand i hand framför en ”dyster, bladlös” allé, ”iklädda svarta och svartvita kläder” – ett grepp som synkar med kursens lekfulla namn ”Skriftskolan”. 

Malmio ser här ett exempel på författarskapet som rollspel, i motsats till den förhärskande autofiktionen (ytterligare en ”megatrend”). Författarna anknyter till ”digitala visuella medier” och en bredare publik ”utanför de rent litterära kretsarna”. 

Själv ser jag snarare bilden och namnet som enbart en kul grej; ett ”gotiskt” uttryck (ännu en ”megatrend”) som kunde ha lajvats i vilken tid som helst.

Malmios två andra exempel handlar om konflikter och gnissel. Dels underhållningsförfattaren Michaela von Kügelgen, som på sin ”offentligt privata” blogg 2021 klagade över att hon nekats medlemskap i den finlandssvenska författarföreningen. HBL uppmärksammade saken och intervjuade föreningens ordförande om kriterierna. *)

Kristina Malmio tolkar fallet som ett exempel på att det ”finlitterära” fältet fortfarande försvarar sina positioner, men också på hur dagstidningar idag hakar på ”känsloekonomin” i sociala medier. 

En aspekt jag här saknar är follow the money: medlemskap, konsekrering handlar inte bara om status och sårade ”känslor” utan också om pengar; Författareföreningen värnar om sina sekiner, trots att de har rätt många av dem.

Kristina Malmios tredje exempel är hur Svenska Yle:s reform 2023 av bolagets svenska litteraturpris presenterades. Producenten Linda Grönqvist skrev att man i stället för att ”dumförklara” allmänheten och låta ”eliten” bestämma vad som som är ”bra litteratur” nu skulle ”bjuda in publiken”.

HBL:s litteraturredaktör Ylva Perera protesterade mot motiveringen: ”Det är populistiskt, det är osnyggt gentemot Svenska Yles egna kritiker, och det är dessvärre ett led i en trend”. 

Själva reformen blev i alla fall inte så drastisk: både nomineringen av böcker och tillsättandet av juryn – bland ”vanliga läsare” som anmält intresse – gjordes av Yles redaktörer (alltså ändå ”eliten”). Och också de utvalda var mestadels högutbildade – alltså snarare ”ovanliga läsare”.

Kontentan av Kristina Malmios tre exempel blir därför i mina ögon svårtolkad: kanske symptom, men hur representativa? Och på vad?

Håller det finlandssvenska som säljer i Sverige också kvalitet? Är det ett självändamål att sälja, också om det man säljer skulle vara skräp?

Kanske håller megatrenden digitalisering faktiskt på att luckra upp ringmuren mot Sverige: Schildts & Söderströms talar nu om en fördubbling av försäljningen i Sverige jämfört med i fjol. 

Här vore det intressant att kolla genrer mot siffror: håller det finlandssvenska som säljer i Sverige också kvalitet? Är det ett självändamål att sälja, också om det man säljer skulle vara skräp?

Ytterligare en ”ringmur”, som Rabbe Enckell inte nämnde, är nämligen den mellan det ”bildade” och det ”populära” kretsloppet, som sociologen Robert Escarpit definierade dem på 1950-talet. I det avseendet funkar förvånansvärt mycket precis som förut, trots trots all ”postmodern” uppluckring. 

Visst verkar det populära och banala idag översvämma bokutgivningen, med gigantiska författarfoton (om hen är attraktiv) i intervjuer och recensioner – författaren som ”litteraturrelaterad mediekändis”, för att citera Kristina Lugn. Men är inte denna hemska ”trend” också en synvilla – för så har det alltid varit? 

Också på 1800-talet fanns personkult, skandaler och en vildvuxen flora av kommersiell genre- och underhållningslitteratur – den sistnämnda är bara helt bortglömd idag eftersom det mesta var sämre stuff än Topelius. Populärt idag är inte nödvändigtvis populärt i morgon – ”mode, det är det som blir omodernt”,  fastslog Coco Chanel.

Trendig eller inte – är den finlandssvenska författaren ensam? Knappast, för sist och slutligen är 5,1 procent bara en siffra.

Trygve Söderling

*) Fotnot: Michaela von Kügelgen har strax innan den här essäns publicering gått ut med att hon nu antagits som medlem i Finlands svenska författareförening.