Ord från guldvågen

Clas Zilliacus avtryck i Nya Argus

Humaniora har förlorat en förebildlig och mänsklig resurs i Clas Zilliacus. Till de många sammanhang han verkade i, fram till sin död den andra maj 2026, hörde också Nya Argus. Vi saknar Clas som idébank, vän och briljant skribent. 

Han var också den långvarigaste: i redaktionen hade han inträtt 1974, för mer än ett halvsekel sen. För NA började han skriva redan 1967, som framgår av förteckningen längre ner.

Clas Zilliacus och Sankte Per? Trieste-trakten, tidigt 2000-tal,
foto Trygve Söderling

Som en bugning trycker vi om debuten på Nya Argus sidor, essän ”Beckett och Film”. Den är en spin-off ur samma studiekammare som CZ legendariska dissertation Beckett and broadcasting: a study of the works of Samuel Beckett for and in radio and television (Åbo Akademi 1976; omtryckt i år). 

”Film” i Argusessäns rubrik är Becketts kortfilm med namnet Film från 1965. Teatermänskor vet att när texten nämner Stängda dörrar syftar den på Sartres pjäs Huis clos.

Essän är djupt studerad, som alltid hos CZ, men också öppen för infall, det udda citatet. Fullt utbildat claszilliacusk är den inte, jämförd med facit: något av spänsten saknas. I nummer 15 samma år börjar ränderna redan synas bättre. Efter Becketts formexperiment tar CZ sig an Peter Weiss agitprop-pjäs mot diktaturen i Portugal. ”Teatern är naturens spegel, och onaturens. Är objektet vrångt reagerar spegeln”, aforiserar CZ. 

1969 återkommer han till Weiss, nu i tecknet av Vietnamkriget. ”Det har sagts att Peter Weiss är sämre än Bert Brecht” lyder den fräcka inledningen. CZ grundliga analys lutar åt att hålla med. Hans Weiss-läsning är receptiv, intresserad, men inte okritisk. ”Det är intelligent, genomtänkt. Där finns inget kvar för publiken att tänka”.

Just teatern hör till de rödaste trådarna i Zilliacus textväv – under en period i slutet av 1970-talet flitigt recenserad av honom i Nya Argus, färskt från scenerna. Längre fram följer texter om bland andra Ralf Långbacka, Jouko Turkka, Lilla Teatern och kritikern Soli Uexküll.

Andra krior kan gälla filmer, tidskrifter, kulturpolitik, radio. Ibland bjuds egna översättningar (Shakespeare, Maria Jotuni, Markku Into).

Från böckernas värld dokumenterar läggen ett antal CZ-insatser om spansk-, tysk- och finskspråkig litteratur. Språkvärldar som utan honom hade varit rätt osynliga i Nya Argus – i finlandssvenska media över lag. En speciell Zilliacus-nisch var latinamerikanska ”diktatorsromaner”, modell Márquez, Valle-Inclán med flera (1989, 2011).

Också författarkolleger på närmare håll (Claes Andersson, Henrik Tikkanen, Yrsa Stenius, Johan Bargum, Lars Huldén …) studerades av CZ, utan att närheten tilläts fuska bort den analytiska stringensen.

Några av de längre essäerna har karaktär av kultur- och forskningspolitiska manifest: ”Om finlandssvensk medvetandehistoria” (1980), ”Om föryngringsytor” (1983), ”Den litterära provinsen” (1983), ”Om ofinlandssvensk litteraturhistoria” (2023). — Inte minst här finns stoff för de essäsamlingar i bokform som CZ själv, oväntat nog, inte publicerade.

I det sistnämnda föredraget funderar CZ på hur det finlandssvenska, till exempel litteraturen, inte alltid måste ses som just finlandssvensk. ”Om man släpper ut dikten ur dess genes eller geografi blir den, likt den fritt svävande intelligensen, kreativ och fördomsfri. Den kan ju alltid låsas in igen”.  

Han reflekterar också över ”hur naturlig varje tidsanda ter sig att andas in, vilken tiden än är. Detta manar oss att besinna att vi andas in vår. Lärdom av detta? Mången mening som har fattats förut har blivit förutfattad utan att vi har märkt det.”

Förmågan att tänka utanför den berömda lådan gav CZ många prov på. Samtidigt var han något av en perfektionist, släppte inte gärna ut en text ur sin box innan finishen var blankpolerad. Den berömda guldvågen var flitigt i användning. Eller kanske metallen var platina? 

Att ordet ”dikt” betyder ”tät” påminde CZ gärna om. Genom åren försedde han Nya Argus och andra medier med en rad täta texter, egentligen ett slags utvidgade one-liners; enradingar över många sidor, om sånt nu är möjligt. De lämnar många retoriker, stand up-artister och kommersiella reklamknuttar i lä. Vi som hade att göra med honom live vet att samma förmåga fanns oralt, i ögonblicket.

Typiskt nog var det CZ, kulturens copywriter, som försåg Nya Argus med ett par av våra favoritsloganer: ”Dyra ord billigt”; ”Ett tryckt val”.

Tanken är viktig, genomtänkt, men den får fart av att levereras med snärt – ofta en ordlek. Det är ingen slump att kvicka ordkonstnärer som Henry Parland och Argus-grundaren Guss Mattsson hörde till CZ:s husgudar.

Tack, Clas. Hålet efter dig kan ingen fylla.

Trygve Söderling