Den gåtfulla revolten

Om Monika Fagerholms roman
Döda trakten / Kvinnor i revolt

Namnen hör till det roliga med Monika Fagerholms romaner. Även om där förstås ofta utspelar sig brutala, tragiska händelser och brott, har vi en berättarröst som hela tiden serverar fantasifulla och skeva kommentarer, ofta i form av mem-liknande namn och fraser. Redan titeln Underbara kvinnor vid vatten låter som en hyperbolisk bildtext ur de kolorerade veckotidningar som romanens unga mödrar Bella och Rosa läser på stranden. Diva är på liknande sätt ett instabilt namn på en brådmogen tonårings opålitliga självbiografi. Medan titeln på Vem dödade bambi? myntades av Sex Pistols 1979, låten ”Who Killed Bambi”, och sedan lånades till filmen Qui a tué Bambi? (2003), en sjukhusthriller regisserad av Gilles Marchand.

”WWhat’s in a name?” frågar sig Shakespeares Julia i andra akten, apropå Romeos för henne olämpliga släktnamn. Jag funderar över namnet, namnen på Fagerholms nya roman Döda trakten / Kvinnor i revolt. Innehåller också den/de en skevhet? 

Namnet ”Döda trakten” får sin tydliga förklaring i romanen: fängelseslang för en tortyrteknik – ”sensorisk deprivation” som tyska myndigheter använde på sina berömda terroristfångar under det 1970-tal som romanen utspelar sig i. 

Samtidigt minns vi att flera tidigare Fagerholm-romaner har utspelat sig i ”Trakten”, och anar en metafor här. Men någon djävulsk isoleringscell var inte kustområdet där Den amerikanska flickan och Glitterscenen utspelade sig. Inte heller småstaden Flatnäs (Lola uppochner) eller den välbärgade förort som nu är huvudscen i Döda trakten, är på riktigt ”döda”. Det är på på sin höjd nåt som uttråkade tonårsslynglar, så vanliga i MF:s böcker, kunde påstå. 

Titelns andra del, ”Kvinnor i revolt” är ändå den mer oväntade, åtminstone om man har läst romanen. Boken annonserar sig som första del i en trilogi, så kanske detta är samlingsnamnet, så där som Väinö Linnas Täällä Pohjantähden alla (”Pentinkulma-trilogin”) eller Ulla-Lena Lundbergs ”Sjöfartstrilogi”. Begreppet ”revolt”, och i synnerhet kopplat till kvinnor, låter så oroväckande trendigt att man anar ett subtilt skämt. Lite som med ett annat återkommande mantra i boken: ”en läsande och skrivande mänska”.

Huvudpersonen Alices styvmamma Siri talar sig visserligen varm för Doris Lessing, en författare som brutit sig ut ur en konservativ miljö. Men bokens egna, centrala kvinnor uppfyller omgivningens förväntningar, snarare än trotsar dem: Siri från ett högborgerligt hem är framgångsrik FN-jurist; hennes faster Veronica, en annan mentor, är superframgångsrik teaterregissör; Alices hippiemor på landet är framgångsrik ostproducent och Alice själv blir framgångsrikt författarfrö i en miljö där konstnärskap uppskattas enormt. 

Boken kunde heta ”Framgångsrika kvinnor i förorten (och i världen)”. Möjligen kan man kalla dem utbrytare ur en      traditionell, undergiven kvinnoroll, men åtminstone inne i texten stöter de inte på något motstånd att revoltera mot.

Ett undantag, en kontrast, är Alices yngre halvsyster Lilija: en vilsen, sorglig och språklös figur, som i en scen mot slutet går bärsärkagång i ”Dockhuset”, hugger sönder en soffa med kniv och tillsammans med pojkvännen krossar allt hon kommer åt. En meningslös ”revolt”, den drabbar i och för sig ingen fattig, men inom romanens ram en parallell till en del av 70-talets verkliga händelser och i synnerhet till Ulrike Meinhof. Tillsammans med Andreas Baader – en fullfjädrad sociopat och skitstövel – och med stöd från östtyska Stasi ledde hon ju en ”revolt” mot ett i och för sig korrupt västtyskt samhälle, enligt den knäppa teorin att provokativa mord på bankvakter och industripampar skulle få polisstaten att ”avslöja” sig så att folket skulle inse hur förtryckt det är och göra uppror. Självklart skulle de! Den enda verkliga effekten av tyska RAF/Rote Armee Fraktions och italienska Brigate rosses aktioner var förstås att högern stärktes ytterligare: den meinhofska retoriken gjorde det enkelt för högermedia att framställa Baader-Meinhof-ligans sjuka attentat som emblematiska för den politiska vänstern över lag.

Meinhof med flera speglas i romanen-i-romanen som Alice skriver i form av en intrig om en ”motståndscell” på ett campus. Slående är att i sub-romanens beskrivning av terroristerna spelar deras motiv en helt teoretisk, symbolisk roll, de bara ”vet” att systemet är ruttet, och särskilt om man är kvinna är ens vrede helig. Ännu mindre än Döda trakten verkar Alices egen bok underbygga vreden, samhällskritiken(?) och fanatismen, som (liksom RAF) inbegriper ett bankrån och (eventuellt) mord på en medlem som (kanske) blivit angivare eller avfälling. Det är klart förskönande att tala om terrorister som ”revoltörer” eller ”rebeller”, och det får mig att fråga mig om inte boktiteln är en lek med en kliché – jämför med andra populära mem som ”starka kvinnor” och ”kvinnor som tar plats”.

Döda trakten är liksom det mesta av Monika Fagerholm fascinerande, den har ett till och med särskilt sug som för min del kanske beror på anknytningen till verkliga händelser i romanens 70-tal (en ”baserad på en verklig historia” gäller också den välkomponerat strama Vem dödade bambi?). 

Men ”kvinnor i revolt?” Det ’missförhållande’ huvudpersonerna ’revolterar’ mot är att deras övre medelklass där på sina förortspatios med sina solparasoller inte alltid är speciellt spännande. Ja och så är det förstås företagarmagnaten som återtar industrihallen som ockuperats av teatergänget ”Fri kulturrörelse i skogen” (namnet!). 

Konstigt nog har ingen av de kritiker jag läst kommenterat romantiteln. Lek, ironi, kommersiell eftergift eller bara en devalvering av begreppet? I en skildring av välbeställda, ganska trygga mänskor, av vilka en del hittar sin konstnärliga ådra. Alices yngre halvbror Max, kallad ”Prinsen”, har av flera recensenter upplevts som en oerhört påfrestande figur – ja, det är han, och det roar mig. Även inne i romanen omtalas han som en trickster, och visst är han ett slags Diva i pojkform, suverän i rollen som Hamlet vid bara 15 år, med extrema later, extremt modersbunden, extremt narcissistisk, och mot slutet fascinerad av en helt ny roll som punkare. Även om det spåret inte utvecklas i Döda trakten (kanske i kommande delar?) blir han därmed bokens enda revoltör. Inte så mycket kvinna, dock.

Trygve Söderling

PS: Texten skrevs 26.11 2025, innan meddelandet nådde oss om att Monika Fagerholms roman fått Finlandiapriset (och i februari även Runebergspriset).