Om läskrisen kommer

Internationella Engelska Skolan i Enskede, Sverige, avslöjade 2023 en viss inkompetens inom utbildningskoncernen: över ett dussin skriv- och språkfel i en kort annonstext. En följd av Sveriges unika system med privata, vinstdrivna, men statsfinansierade så kallade friskolor? Särskilt utmanande för IES  var ordet ”bibliotek”.

1. Gräshoppshjärna trendar. Allt färre 15-åringar förstår skriven text, säger Pisa-siffrorna. ”Smarta” telefoner gör oss dummare. Läskulturens ozonskikt verkar gradvis tunnas ut och uppvisar stora hål.

Ska man oroa sig? Det kommer ändå alltid att finnas farmödrar som sätter Brott och straff i händerna på sina barnbarn. Och det kommer alltid att finnas unga, som en tonårig Maria Sid, som blir så uppslukade av reslektyren att pojkvännen känner sig brädad av Dostojevskij.

Sid berättade om denna och andra tidiga litterära fascinationer i programmet Sommar i P1, Sveriges Radio i juli. Idag är hon välkänd regissör, skådis och teaterchef. Men så klart utesluter sådana exempel på litteraturens kraft inte att det finns ett större problem. Begreppet ’läskris’ har figurerat i debatten i flera år, det talas också om ”funktionell analfabetism”.

Knappast tvingas ändå de återstående läsarna att som en motståndshandling lära sig kanoniska böcker utantill, som i Ray Bradburys dystopi Fahrenheit 451 (1953) där staten har institutionaliserat bokbålen att gälla alla böcker. Förbud mot litteratur som sådan, som en diktatur idag skulle komplettera med radering av allt litterärt material på alla dataservrar.

2. Vid närmare betraktande öppnar talet om en läskris ändå upp många följdfrågor: om kanon, bildning, kulturella kapital. Ja, också om politik: det är knappast en slump att unga män undviker böcker och röstar höger, medan unga kvinnor gör tvärtom. Klyftan växer, till den grad att de enstaka män som ändå visar sig offentligt med en bok misstänks för performativ läsning i raggningssyfte. Åtminstone i Sverige.

Men läskulturens kvinnodominans garanterar inte att böcker gör dig till en bättre mänska. Många fruktansvärda brott har begåtts i Bibelns och Koranens namn. Också Hitlers Mein Kampf hade många läsare.

Det är med andra ord inte ointressant hur vi använder det vi läser. Kvantitet (antal bokköp, utlåning etcetera) kan inte ersätta kritik och kvalitet. Och även om vi gärna kallar skönlitteraturen för en ”bruksanvisning till livet”, är böcker inte den enda möjliga vägen till upptäckande, reflektion, vidsynthet. Åtminstone i teorin kan lika viktiga insikter förmedlas på andra sätt. Via andra media än boken; genom egna livserfarenheter; genom samtal med levande mänskor.

Ska man till exempel döma ut amerikanska tv-serier som alternativ till böcker? Om serierna har oerhört många i vår kultur, inte minst unga, idag en förbluffande detaljerad kunskap. Men att döma av det tomma snacket om dem i flödesprogram och poddar i radio Vega och X3M är nog klassisk och nutida finlitteratur en genare väg till vishet.

3. Läskris? Det är aldrig svårt att fylla Nya Argus årliga temanummer ”Favoriter ur världslitteraturen”; de skribenter vi kontaktar deltar i allmänhet gärna och också våra läsare verkar gilla konceptet. Även utan temanummer, beställningar eller påstötar fyller skribenterna vår manuskriptlåda med stiligt litteraturrelaterat material. Det syns i varje nummer, också detta. För att parafrasera en sjuttiotals-sentens  av Ralf Norrman: personligen läskrisar vi inte.

Till det kan man invända att ett medium som Nya Argus befinner sig i en särskild nisch, befolkad av just de läsare som klarar av att koncentrera sig i till och med en timmes tid, eller ännu längre. Som har en sittplats i samhällets läsesal.

Samtidigt kan man, för att komplicera ekvationen, hävda att skriftkulturen nu är en daglig del av flera mänskors liv än någonsin i världshistorien – i form av sms, chattar, mejl och ”sociala” medier. Vi både läser och skriver som aldrig förr; ständigt. Är talet om läskrisen bara en ny form av vuxnas eviga klank på ungdomen?

Andra tider, andra referensramar; är det verkligen så viktigt med Rabelais eller Runeberg? Före detta presidenten Sarkozy fick i tiden (2006) svets för att han inte tyckte att franska statstjänstemän behövde kunna diskutera romanen La princesse de Clèves av madame de Lafayette (Marie-Madeleine Pioche de La Vergne, 1678).

Men kanske är det som vi idag kallar allmänbildning i morgon en eurocentrisk provinskunskap? Vår civilisation har knappast gått under trots att det inte längre är självklart, inte ens för lärda personer, att behärska klassisk grekiska och latin. Kunskaper som för bara några generationer sen sågs som ett centralt bildningsarv (O tempora, o mores!).

4. Ofta heter det att barn och unga till varje pris måste fås att läsa riktiga böcker, på samma sätt som det är viktigt att tidigt etablera hälsosamma matvanor och fysisk aktivitet. Både kropp och tanke förtvinar i brist på användning. Men vore det inte också en läskris om ”alla” skulle läsa hela tiden, men enbart dussindeckare? Lärare, debattörer och politiker är rädda för att framstå som elitister – tydligen ett öde värre än döden – men också den risken måste man ibland ta.

5. Bekymren för en eventuell nyanalfabetism måste också kopplas till frågan hur litteratur presenteras. Jämfört med små författarfoton på en spalt, det normala i 1900 talets dagtstidningar, framstår bokrecensioner idag ofta snarare som bildtexter, underordnade de halv- eller helsidesstora studioporträtten av respektive författare. Bilderna ersätter det utrymme som kunde ha använts för flera och/eller fördjupade anmälningar. Redaktionerna anser förstås att ”det är vad läsarna vill ha”, och stöder sig då på klickdata. Trubbiga data, korkade data, med andra ord.

Kultursidorna har urartat till misstävlingar där författaren med det snyggaste utseendet får mest utrymme, mest publikframträdanden och – framför allt – flest sålda böcker. Boken presenteras inte som ett autonomt konstverk utan som en accessoar, en bilaga till Författarens varumärkesbygge. Snarare än en upphovsperson är författaren, med Kristina Lugns ord, en ”litteraturrelaterad mediekändis”.

Trenden för autofiktion har inte förminskat den här fixeringen vid författarens offentliga persona. Skvaller regerar; i stället för ”det personliga är politiskt , det feministiska slagordet från 1970 talet, har det autofiktiva idealet blivit att ”det privata är offentligt”. 

Någonting går förlorat där – förmågan att tänka utanför det platt biografiska. Allvarligt talat, vem bryr sig 169 år senare om en eventuell förlaga i verkligheten till Flauberts Emma Bovary?

Begreppet läskris handlar med andra ord inte enbart om uthållighet – det kan också läsas som en kris för förmågan att läsa själva texten, utan omfattande så kallade paratexter i form av författarporträtt, intervjuer, ”human interest”. Just därför är det en vila för ögat att slå upp riktiga, nästan bildbefriade litterära tidskrifter, typ London Review of Books eller svenska Kritiker. Också i Nya Argus räknar vi med att våra läsare intresserar sig för det som sägs, tankarna, snarare än hur bra författare X och skribent Y ser ut. Vi har inget fundamentalistiskt förbud mot betydelsebärande bilder, men de är inte heller ett måste – vi hoppas att det ska gå att se skillnaden mellan Nya Argus och en förlagskatalog.

6. Ett tråkigt symptom på läskris – eller åtminstone ointresse – är litteraturens frånvaro i tv-mediet. Det är länge sen litteratursamtal fördes i Boktid i dåvarande FST (nu Yle Fem). I SVT lyser litteraturprogrammet Babel som en ensam men ljusstark stjärna; visserligen med tonvikt på författarintervjuer, men med utrymme också för andra samtal, inklusive om klassiker.

Radiomediet är här klokare, både Ylen Ykkönen och Sveriges Radio bjuder på näring för den litterärt bildningstörstande. På finlandssvenskt håll kan litteratur någon gång skymta i flödesinslagen, om man råkar lyssna ust då. Mera finns då att hämta i Kulturpodden och Sällskapet, samt i schemalagda diskussioner inför Yle Vegas årliga litteratupris. Det man saknar i Vega är rubricerade radioessäer. Sådana erbjöds i de sedan länge nerlagda programkoncepten Jag läste häromdan och, sommartid, Favoriter ur världslitteraturen. Det är den senare serien som sedan 1993 lever vidare i form av tryckta texter i Nya Argus, sedan 2008 skrivna direkt för tidskriften. En förteckning över böcker/författarskap som blivit ”Favoriter”-behandlade återfinns på nyaargus.fi/favoriter.html.

7. Om läskrisen kommer – eller är den redan här? – blir samhället dummare, mer provinsiellt, i rum och tid. Vi förlorar viktiga referenser och vår kollektiva nyfikenhet på allt som inte händer rakt framför våra ögon, här och nu. En snävt tillskuren, USA-dominerad populärkultur är klen ersättning, trots tillfälliga uppvärmningar typ The Odyssey. Som tur är existerar fortfarande riktiga böcker. Och riktiga tidskrifter, fyllda med reflekterande text. Inget för scrollande gräshoppshjärnor, men desto viktigare för alla andra.

20.9.2026

Kortare sagt

• Trump säger att den iranska ledningen är ”lögnare”. Putin anklagar Ukraina för ”brutala och barbariska attacker” som försvårar vardagen för vanliga ryssar.
• Tumregeln för budskap från Kreml gäller nu också för Washington: tro inte på något förrän Trump har dementerat det.
• Send them back: handlar detta slagord, populärt även på grundfinska ministrars kepsar, om de européer som invaderade de amerikanska kontinenterna efter 1492?
• Folkmord inget hinder för finländsk vapenhandel. Tvärtom har vapnen visat sig effektiva.
• Google övervägde datacenter i Sverige men valde Finland eftersom svenskarna inte kunde uttala företagets namn.

— TS