Möte med 1970-talet

Om tidens rörelser och alternativ – ett personligt axplock

Mötet var moloket.

Året var 1977 och jag hade börjat avtjäna min civiltjänst i Ekenäs. En dag hade jag hört att den lokala vänsterföreningen skulle hålla årsmöte. Jag gick dit som den utböling jag var, för att kanske bli bekant med för mig nya mänskor. Men stämningen var som sagt konstig. Närmast uppgiven. Det verkade som om besättningen helst bara ville lämna skeppet.

Det var för mig en överraskning. Den bild jag dittills fått, i Helsingfors, av den så kallade taistoitrörelsen – dit Ekenäsgänget i princip hörde – var: energiska, påträngande, utåt mycket trosvissa förespråkare för en maximalistisk så kallad vänsterpolitik, samt obrottslig trohet till Moskva.

Rörelsens svenskspråkiga tidning hette Enhet – lite paradoxalt, eftersom den som utbrytare lika väl hade kunnat heta ”Splittring”. Själv hade jag några år tidigare börjat skriva om bland annat musik i folktidningen Ny Tid, ”fnt”, en veckotidning som bättre motsvarade mina egna åsikter. I synnerhet som fnt hade börjat ge allt mera utrymme både åt feminism och ekologi, två andra aktiva rörelser i synnerhet under 1970-talets senare del.

På riksplanet hade taistoiterna varit den dominerande ungdoms-, student- och kulturrörelsen, även kallade ”stalinisterna” eller ”blåskjortorna” – det senare på grund av ungdomsförbundets dress code under stora partimanifestationer (modellen, kanske själva skjortorna också, hämtades från DDR). Taistoiterna såg med stor misstänksamhet på i synnerhet feministerna, som ansågs splittra rörelsen genom att sätta andrahandsfrågor som könsroller före klasskampen.

Där på ekenäsvänstermötet 1977 såg de andra deltagarna på mig med samma misstänksamhet, uppfattade jag. Var jag kanske en spion, utsänd av ”revarna” (”revisionisterna”, ”gammalkommunisterna”) inom ”folkdemokraterna” i partiet DFFF (Demokratiska förbundet för Finlands folk), som gav ut fnt samt Kansan Uutiset och en lång rad mera lokala tidningar? (Taistoiternas finska organ hette Tiedonantaja.)

Ingen långsökt tanke egentligen, den om spioneri, även om jag nog hade gått till mötet närmast för att jag hade hört att de svenska föreningarna i Ekenäs och Åbo skulle vara mindre dogmatiska och smalspåriga än deras motsvarigheter i Helsingfors. 

Själv tillhörde jag i H:fors en DFFF-lokalförening vid namn Bröd och rosor, med ett starkt inslag av feminister som Carita Nyström, Birgitta Boucht, Tatiana Sundgren. (Pia Ingström har intervjuat och skrivit grundligt om den här kvinnogenerationen i sin bok Den flygande feministen, 2007.) Bröd och rosor ordnade debatter, deltog i demonstrationer, höll studiecirklar. ”Ekocirkeln” var den populäraste, men också ”ideologiska cirkeln” väckte intresse med sina försök att greppa bland annat ”eurokommunistiska” idéer, det vill säga socialism utan koppling till Sovjetunionen. 

Den taistoitiska rörelsen i 1970-talets Finland var såtillvida unik att den fördömde inte bara feministerna, utan också eurokommunismen (stark bland annat i Italien) och den mera intellektuella/akademiska rörelsen kring tidskriften New Left Review, som var rätt okänd i Finland men i Sverige motsvarades av tidskriften Zenit (som jag prenumererade på). Ingen annanstans än i Finland, och möjligen i en partifraktion i Grekland, beundrade unga europeiska vänstermänskor Sovjet. Den stora grejen i Västeuropa var i stället, för en tid, maoismen – som aldrig landsteg i Finland, men nog, med besked, i studentkretsar i Frankrike och de nordiska grannländerna. 

Våra stalinister höll sig till Leonid Breznjev och Taisto Sinisalo. Två plufsiga farbröder, ganska osannolika som ungdomsidoler. (Kanske man idag kan dra en parallell till Grundfinnarna och deras torra ”mestari” Jussi Halla-aho.)

Året för det dystra mötet i Ekenäs inföll, ser jag nu, vid en brytningspunkt för den finländska taistoismen, denna internationellt sett så udda ungdomsrörelse. Som plötsligt ramlade som ett korthus. Det märktes troligen först i tidskriften Uusi Laulu, som dittills hade varit ett organ för den taistoitiska ”sångrörelsens” mängder av programgrupper, med AgitProp och KOM-teatteri i främsta ledet. 

Nu började Uusi Laulu plötsligt, som över en natt, i stället handla om den brokiga skara punkband som växte fram som svampar efter regn. Pelle Miljoona, Eppu Normaali, Hassisen Kone och hundratals andra, som inspirerats av Ramones, Sex Pistols, The Clash och så vidare ute i den större världen. För att inte tala om Ebba Grön, som senare faktiskt uppträdde i bland annat Ekenäs (jag var där). 

Följande år, 1978, fick jag för mig man borde uppmärksamma tioårsjubileet för det legendariska ”1968” på något sätt. Jag drog ihop ett antal finlandssvenska ”alternativa” grupper till ett arrangemang på Folkets Hus i Köklax, kallat ”Knäckebröd och maskrosor” (ni ser anspelningen på min egen förening). 

Med på den festivalen var mänskor från bland andra Fågel Fenix – en tidskrift som jobbade hårt för att se undergroundmässig och hemgjord ut redan några år före uppblomningen av tekniskt vingliga punk-fanzines på finska. Fågel Fenix-gänget uppträdde med en ”kabaré” av teatraliska diktuppläsningar – de centrala figurerna var, eller blev, författare, skådespelare och regissörer: Marianne Backlén, Ragni Grönblom, Martin Enckell, Chris af Enehjelm, Thomas Wulff, Joakim Groth, Kjell Lindblad. 

Det som hände under ”maskrosfestivalen” var att ett gäng kulturtaistoiter, som dittills varit aktiva i programgruppen Avant och i Studentteatern, hittade en gemensam ton med Fenix-mänskorna. Det kan låta märkligt: å ena sidan hurtigt rakryggade stalinister, å den andra flummiga nyromantiker med bakgrund i 1960-talets hippierörelse och med droger och anarki högst på programmet. 

Förklaringen kan hittas i bägge gruppernas starka förankring i huvudstadens kulturborgerliga kretsar: på bägge hållen hade man helt enkelt samma slags föräldrar. (En konkret följd av denna fusion av olja och vatten blev tidskriften Otid, där jag själv en tid senare var aktiv.)

Hur mycket de här ”alternativa” strömningarna i huvudstaden påverkade unga och äldre i Västnyland är svårt att säga. Någonting sipprade väl åt bägge hållen.

I ett större, finskspråkigt sammanhang var det alltså främst taistoismen, sen punken, som präglade 1970-talet – samt, från 1979 och framåt, den ekologiska Koijärvi-rörelse som blev ett av fröna till det som skulle utveckas till partiet De gröna. Kärnvapen- och kärnkraftskritiken, påspädd av bland annat läckan i Harrisburg samma år (kolla låten ”Suomi-ilmiö” (1980) av Eppu Normaali).

En kulturrörelse till på finlandssvenskt håll måste jag ännu nämna. ”Boklaget för södra Finland” hette ett ”alternativt” förlag som grundats 1974 av bland andra Claes och Christina Andersson efter modell från österbottniska Författarnas Andelslag. Tanken var att ge ut böcker som de ”kommersiella” Schildts och Söderstörms av någon orsak nobbat. Boklaget var ett slags förening och gav under ett dussin år ut sammanlagt ett femtiotal titlar av bland andra västnyländska författare som Ingrid Granholm (bl.a. Sjukhusdagbok, 1975) och Birgit Kvarnström (Vägen börjar inuti, 1979), samt förstås klassikern, Larry Silváns postuma Dikter (1977); senare utgivna på nytt flera gånger på andra förlag). Jag kolporterade Boklaget-böcker bland kolleger under mitt civiltjänstår på Ekåsens sjukhus i Ekenäs; visst intresse fanns. 

Däremot upplevde jag inte i Ekenäs den sjudande aktivitet som präglade resten av mitt 1970-tal. Kanske jag bara inte träffade rätt mänskor? Som jag minns det, behövdes det i huvudstadsregionen bara att någon annonserade om en diskussion, så dök det upp en massa mänskor. Starta en tidning: samma sak. Håll en ”festival”, bilda en teatergrupp eller en studiecirkel… överallt mängder av nyfikna på snabbt improviserade möten; ett sug efter ”alternativ” aktivism. 

Säkert förekommer sånt också i dag. Men jag läser också om till exempel de finlandssvenska teatrarna publikbortfall och tänker att så kallade sociala medier i många fall blivit en ersättning för de fysiska mötena. ”Some” har sina fördelar – snabbhet, lätt att hitta likasinnade subkulturer, inget krångel med att ta sig till platsen – men jag tänker ändå att en sak som gjorde mitt 1970-tal spännande var att man träffade så många mänskor IRL, öga mot öga, i en anda av att ”nu händer det, nu gör vi något, nu förändras världen någon millimeter”. 

Det var inne att göra historia. För att citera ”London Calling” av The Clash (1979): ”yes, I was there too / And you know what they said? Well, some of it was true!”

Trygve Söderling